Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.