Lite otur...

Vi har haft lite otur, jag och Storasyster.

Vi har en ny hobby. Tillsammans. Sedan några månader tillbaka är vi medryttare på var sin häst i ett stall väldigt nära där vi bor. Det betyder att vi får ta hand om dem och rida dem, egentligen hur mycket vi vill. MammaMu har tagit upp det stora barndomsintresset och jag älskar det, även om medryttarhästen kanske inte är den häst som jag valt om jag skulle skaffa egen häst. Men jag testar. Samtidigt får Storasyster känna på om det är verkligen är hennes grej. Om intresset för hästar är så stort som hon faktiskt tror. Än så länge känns det lite som att mammans intresse är större än barnets. Bara en reflektion.

Storasyster är lite försiktig. Hon har inte ridit så länge och innan vi började rida i det här stallet hade hon knappt ridit utomhus. Därför har MammaMus ambition varit att vi ska ta det lite lugnt till att börja med. Lugna turer i skritt och trav där Storasyster känner att hon har kontroll. Och där den fega mamman också känner att hon har kontroll. Storasyster sitter på det snällaste gotlandsruss man kan få tag i. Så bättre läromästare finns nog inte. Därför känner jag mig lite motarbetad. Inte minst för att kylan, halkan, mörkret och de eviga stormarna kanske inte har gjort kvällsturerna till de tryggaste. Men detta hör ju till. Om vi fortfarande hänger i till våren, känns det som att vi är på rätt väg. Då har intresset varit så starkt att det i alla fall överlevde slitmånaderna. Nä, det är andra händelser som gör att jag känner mig riktigt motarbetad. Som att vi under en av de allra första turerna red rakt på en familj med vildsvin. Den upplevelsen kunde Storasyster varit utan. Nu vägrar hon rida längs den vägen igen. Eller som igår när vi red rakt in i en pågående jakt. Med hundar och ett tjoande drev. Lagom när vi trodde att vi kommit i säkerhet och klarat oss ifrån vettskrämda hästar, då kom skottet. Skottet skrämde hästarna. Men det gick bra. Trots allt. Men Storasyster kanske tyckte att det blev lite väl spännande. Så nu har hon storgråtandes deklarerat att hon aldrig mer kommer rida i närheten av den skogen. Så det så.

Vi börjar få slut på ridvägar. Så kan man säga.

Jo, så jag tycker att vi har haft lite otur, Storasyster och jag. Lugna turer. Jovisst. Det går ju sådär med det...

Strömavbrott

I går kväll blev det svart. Igen. När det stormar utanför fönstret hör det liksom till. Man kan ju tycka att vi borde vara lite rutinerade vid det här laget, men ännu är vi lite för mycket storstadsbor för att vara sådär organiserat beredda. Nåväl, vi har införskaffat en mängd så ljusbehållare för värmeljus. Och kattsäkra lyktor att ha på golvet. Efter förra stormen åkte vi även till den välsorterade sportbutiken och köpte ett spritkök. Man måste ju säkra eftermiddagskaffet, liksom. Ändå. När ljuset slocknade i går kväll blev det mörkt. Väldigt mörkt. Och då var det så dags att börja fundera över var ficklamporna kan tänkas ligga. Eller tändstickorna. Då var det så dags. Likt blinda hönor fick vi känna oss fram i jakten på ljus. Men visst. Det gick bra. Ändå. Men vi har en bit kvar innan vi kan kalla oss rutinerade. En bra bit...

Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...

Fast å andra sidan...

Å andra sidan kanske jag inte har tid att skriva så mycket. Det kanske inte kommer bli så många inlägg, tänker jag. Ni vet, det här med hobby tar fasligt mycket tid. Väldigt mycket tid. I alla fall min. Och Storasysters. Vi är nästan aldrig hemma nu för tiden. Bara så att ni vet. Varför det inte kommer några inlägg alltså. Fast jag nästan lovat att jag skulle komma igång nu. Ni vet.

Farlig är den också. Hobbyn. I alla fall för tjocka, medelålders tanter som inte vet vad de håller på med. Ni vet, såna tanter som fyrtioårskrisar och så. Såna som jag.

När Lillebror flyttar ut flyttar mössen in...

Vi hade magsjuka i huset förra veckan. Lillebror flyttade då tillfälligt ur sitt rum och in i föräldrasängen. Tydligen passade då en mus på att överta Lillebrors rum. Den flyttade in i byrålådan. Och i garderoben. Det upptäckte vi idag. Fullt med musskit och muspiss i garderoben. Jättemysigt. Verkligen. Kan bara konstatera att den vinterdeprimerade katten INTE gör sitt jobb. Inte alls. Kan även konstatera att två och ett halvt år på landet kan göra underverk med vem som helst. MammaMu tar det hela med ro. Vem kunde tro det för tre år sedan när hon höll på att flytta hemifrån på grund av möss i köket. Vi har haft en hel del möss i det här huset de senaste åren. Katten är en fenomenal jägare när han inte är deprimerad. Men jag måste säga att det är maken som har ihjäl flest. Katten drar in dem och maken dödar. Han har blivit riktigt bra på det. Och tänk, idag fick han återigen visa prov på sin talang. Musen är död och Lillebror har återtagit sitt rum. Fällor är bara för amatörer. Liksom.

Jag lovar ingenting...

Jag lovar ingenting alls. Det är lika bra. För att slippa pressen.

Men jag tror att det är dags nu. Det kan vara dags nu. Kanske. Dags att börja skriva igen. Jag har saknat det. Då och då gör sig lusten att skriva sig påmind. Det är en skön känsla. Det tog nästan ett år. Vi får väl se om känslan håller i, för i så fall kanske bloggen kommer att vakna till liv igen.

Under min frånvaro har det hänt en hel del eller egentligen ingenting alls. Typ.

Jag har skaffat hobby (läs: jag hanterar min fyrtioårskris).

Men vi tar det som det kommer. Om det kommer.

Kram!