Vi har en ny hobby. Tillsammans. Sedan några månader tillbaka är vi medryttare på var sin häst i ett stall väldigt nära där vi bor. Det betyder att vi får ta hand om dem och rida dem, egentligen hur mycket vi vill. MammaMu har tagit upp det stora barndomsintresset och jag älskar det, även om medryttarhästen kanske inte är den häst som jag valt om jag skulle skaffa egen häst. Men jag testar. Samtidigt får Storasyster känna på om det är verkligen är hennes grej. Om intresset för hästar är så stort som hon faktiskt tror. Än så länge känns det lite som att mammans intresse är större än barnets. Bara en reflektion.
Storasyster är lite försiktig. Hon har inte ridit så länge och innan vi började rida i det här stallet hade hon knappt ridit utomhus. Därför har MammaMus ambition varit att vi ska ta det lite lugnt till att börja med. Lugna turer i skritt och trav där Storasyster känner att hon har kontroll. Och där den fega mamman också känner att hon har kontroll. Storasyster sitter på det snällaste gotlandsruss man kan få tag i. Så bättre läromästare finns nog inte. Därför känner jag mig lite motarbetad. Inte minst för att kylan, halkan, mörkret och de eviga stormarna kanske inte har gjort kvällsturerna till de tryggaste. Men detta hör ju till. Om vi fortfarande hänger i till våren, känns det som att vi är på rätt väg. Då har intresset varit så starkt att det i alla fall överlevde slitmånaderna. Nä, det är andra händelser som gör att jag känner mig riktigt motarbetad. Som att vi under en av de allra första turerna red rakt på en familj med vildsvin. Den upplevelsen kunde Storasyster varit utan. Nu vägrar hon rida längs den vägen igen. Eller som igår när vi red rakt in i en pågående jakt. Med hundar och ett tjoande drev. Lagom när vi trodde att vi kommit i säkerhet och klarat oss ifrån vettskrämda hästar, då kom skottet. Skottet skrämde hästarna. Men det gick bra. Trots allt. Men Storasyster kanske tyckte att det blev lite väl spännande. Så nu har hon storgråtandes deklarerat att hon aldrig mer kommer rida i närheten av den skogen. Så det så.
Vi börjar få slut på ridvägar. Så kan man säga.
Jo, så jag tycker att vi har haft lite otur, Storasyster och jag. Lugna turer. Jovisst. Det går ju sådär med det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar