Kulturkrock

Ibland blir det extra tydligt att man är svensk. Eller att någon annan inte är det.

Det är också extra tydligt att man i egenskap av mamma hamnar i siutationer man annars aldrig skulle ha hamnat i.

Vi behöver inte gå in på några detaljer, men det handlar om ett barnkalas. Eller, vi trodde att det handlade om ett barnkalas. Jag och den andra mamman. Nalle Phu-kortet antydde det i alla fall. Vi trodde att vi skulle lämna in våra barn vid den aktuella adressen klockan 18 (dock en ganska sen tidpunkt för ett barnkalas) och hämta ut dem två timmar senare. Ni vet sådär lite lagom sockerstinna och uppspelta. Barnen alltså. Kråkungarna känner knappt födelsedagsbarnet (än mindre känner jag födelsedagsbarnets mamma), men när ett (nyinflyttat) grannbarn bjuder in till kalas är det klart att Kråkungarna ska gå dit.

Då visste vi inte att vi föräldrar tydligen också var inkluderade i kalasinbjudan. Eller att inga andra barn från dagis skulle vara där. Vi visste heller inte att det handlade om en släktträff med uppklädda vuxna (och barn), med buffé och lokalt bränd sprit från hemlandet. En brokig samling vuxna och barn och en konstig stämning. Vi förstod heller inte att det var ett desperat försök att få kontakt. Det förstår vi nu.

Jag har sällan känt mig så malplacerad. Så mycket fel person på fel plats. Jag är bara så glad att jag inte var ensam. Och att Kråkungarna faktiskt hade ganska roligt. Det annorlunda kalaset till trots. Mest för att de lekte med varandra kanske. Och för att det fanns obegränsade mängder av godis och chips.

Efter drygt två timmar insåg vi att festen nog skulle pågå hela kvällen. Det skulle troligtvis dröja ytterligare timmar innan tårtan kom fram och innan presenterna skulle öppnas. Kråkungarna började bli trötta. Såg i kors. Vi såg vår utväg. Skyllde på barnen och tackade för oss.

Där kan man ju tänka sig att historien tar slut. Att vi överlevde "barnkalaset" och att vi till och med kommer kunna skratta åt det om några dagar eller så. Men historien är inte riktigt slut.

Troligtvis var vi väldigt, väldigt oartiga som gick innan tårtan serverades. Så gör man nog inte i deras hemland. Vi förolämpade kanske värdinnan (eller troligtvis mest hennes mamma). Dagen efter ringer det nämligen på dörren. Både på vår och den andra mammans. Utanför står födelsedagsbarnets mamma (värdinnan), med en bit tårta och ett paket köpekakor. Hon beklagade så att vi var tvugna att gå innan hon hunnit få fram tårtan. Men de hade hade sparat en bit till oss. Precis som de lovat.

Jag höll på att sjunka ner genom golvet. Helt ärligt.