Fast å andra sidan...

Å andra sidan kanske jag inte har tid att skriva så mycket. Det kanske inte kommer bli så många inlägg, tänker jag. Ni vet, det här med hobby tar fasligt mycket tid. Väldigt mycket tid. I alla fall min. Och Storasysters. Vi är nästan aldrig hemma nu för tiden. Bara så att ni vet. Varför det inte kommer några inlägg alltså. Fast jag nästan lovat att jag skulle komma igång nu. Ni vet.

Farlig är den också. Hobbyn. I alla fall för tjocka, medelålders tanter som inte vet vad de håller på med. Ni vet, såna tanter som fyrtioårskrisar och så. Såna som jag.

När Lillebror flyttar ut flyttar mössen in...

Vi hade magsjuka i huset förra veckan. Lillebror flyttade då tillfälligt ur sitt rum och in i föräldrasängen. Tydligen passade då en mus på att överta Lillebrors rum. Den flyttade in i byrålådan. Och i garderoben. Det upptäckte vi idag. Fullt med musskit och muspiss i garderoben. Jättemysigt. Verkligen. Kan bara konstatera att den vinterdeprimerade katten INTE gör sitt jobb. Inte alls. Kan även konstatera att två och ett halvt år på landet kan göra underverk med vem som helst. MammaMu tar det hela med ro. Vem kunde tro det för tre år sedan när hon höll på att flytta hemifrån på grund av möss i köket. Vi har haft en hel del möss i det här huset de senaste åren. Katten är en fenomenal jägare när han inte är deprimerad. Men jag måste säga att det är maken som har ihjäl flest. Katten drar in dem och maken dödar. Han har blivit riktigt bra på det. Och tänk, idag fick han återigen visa prov på sin talang. Musen är död och Lillebror har återtagit sitt rum. Fällor är bara för amatörer. Liksom.

Jag lovar ingenting...

Jag lovar ingenting alls. Det är lika bra. För att slippa pressen.

Men jag tror att det är dags nu. Det kan vara dags nu. Kanske. Dags att börja skriva igen. Jag har saknat det. Då och då gör sig lusten att skriva sig påmind. Det är en skön känsla. Det tog nästan ett år. Vi får väl se om känslan håller i, för i så fall kanske bloggen kommer att vakna till liv igen.

Under min frånvaro har det hänt en hel del eller egentligen ingenting alls. Typ.

Jag har skaffat hobby (läs: jag hanterar min fyrtioårskris).

Men vi tar det som det kommer. Om det kommer.

Kram!

Det känns bra!

Häromdagen flyttade de här kompisarna in i hagen.

Det känns bra. Mycket bra till och med. MammaMu gillar sina kompisar. Faktiskt. Idag finns absolut ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Gräset är grönt. Det är värme i luften. Och fåglarna kvittrar så att det gör ont i öronen. Det är fina grejer det!

"MammaMu är det du? Muuu!"

Livstecken!

Alltså. Jag lever. Jag gör det. Även om det är svårt att tro. Jag har liksom bara inte haft någon blogglust. Det har jag fortfarande inte. Men nu vet ni i alla fall att jag lever.

Lusten tog slut efter vår underbara semester i Österrike. Som vanligt efterföljdes den underbara semestern av en "efter-semester-depression" där jag ältade de vanliga frågorna. De som ni hört mig älta så många gånger, men som jag aldrig hittar modet att hitta lösningen på. Den här gången gick det så långt att jag faktiskt börjar fundera på om det inte är enklare att hoppa över semestrarna framöver. Att harva på i samma limbo året runt. För att slippa känna efter. Tror dock att sommarsemestern lockar lite för mycket för att jag ska realisera den tanken. I vilket fall som helst hade jag ingen lust att älta det här med er ännu en gång. Tänkte att ni nog tröttnar snart. Därför blev det tyst.

Under våren har jag även fått tråkiga nyheter från en när och kär. Ovisshet. Ont i magen. Rädsla. Sånt som jag normalt behöver skriva om för att klara av att hantera. Men det känns inte rätt. Inte den här gången. Inte här.

Annars harvar livet på. Våren är här. Vi börjar forma en trädgård i tistelåkern. Det är ljust. Det är vackert. Ljuset gör mig gott. Men som vanligt är maj en hektisk månad. Allt ska hända. Lillebror ska sluta förskola och börja förskoleklass. Avslutningssamtal. Uppstartssamtal. Utvecklingssamtal. Föräldramöten. "Hälsa-på-dagar". Otaliga vårfester. Avslutningsfester. Födelsedagsfester. Och i helgen var vi på Legoland. Liksom i förbifarten. Det är precis som alltid i maj. Slutspurten mot semestern.

Jag känner att tonen i det här inlägget blev dyster. Även om jag inte känner mig särskilt dyster. Det rullar på. Jag har det bra. Jag trivs.

Jag har bara ingen lust att skriva. Inte just nu. Kanske i morgon. Kanske i övermorgon. Vi för se.

Pensionsplaner

Skidåkning i solförmörkelse. Det är inte något man får vara med om särskilt ofta. Det var häftigt. Även om vi inte kunde titta särskilt intensivt. Solen är ljus. Solen är farlig. Men vid en snabb blick gick det att se. Det kändes också. Det blev kallare.


Vi skämtade om att vi får se till att boka in en skidresa till nästa gång. Om 24 år. Vi insåg dock att vi troligtvis även blivit 24 år äldre innan dess så vi får väl se hur det blir med den saken...

Semester

MammaMu och Kråkungarna är i Österrike.
Pappan har också fått följa med. Faktiskt. Den här gången flög vi ner. Det gick också bra.


Nu sitter jag här på hotellrummet. Mätt och belåten efter en god trerättersmiddag. Benen värker och hela kroppen är trött efter två krävande skiddagar. Kråkungarna står verkligen på nu och nåde den som tar en för lång paus i backen. Den får med Lillebror att göra!


Det här är livet. Frisk luft, sol , snö och god mat och dryck. I mitt underbara Österrike. Vilka vyer. Vilka berg. Det kan inte bli mycket bättre. Just nu är livet väldigt lätt att leva. Väldigt lätt.


Funderar bara på hur jag ska ta mig ner för trapporna till frukosten i morgon bitti. Det kommer inte att bli lika lätt. Lårmusklerna känns nämligen några decimeter för korta just nu. Men vad gör väl det. Absolut ingenting.

By the way...

Vet ni. I morse när jag släpade mig ur sängen. Då sken solen.

Det var ljust. Jätteljust. Jättetidigt.

Helt fantastiskt.

Den mörka tiden är över. Jag överlevde. I år också.

Hur går det här då?!

Jo tack. Kråkungarna lever fortfarande. De har till och med fått näringsriktig mat. Det är inte illa. För en av de största riskerna när pappan åker iväg från den här familjen, det är att vi ska svälta ihjäl. Eller åtminstone att vi ska få skörbjugg. MammaMu är inte så bra på det där med matlagning. Framförallt inte på "efter-dagis-tid" när blodsockret är nere vid fotknölarna. Men idag överträffade jag mig själv. Tror inte ens att jag blev irriterad. Nu när jag tänker efter.

Storasyster är fortfarande förkyld. Det hänger på gärsgår'n. Så att säga. Det löser sig.

Det nya orosmolnet är avloppspumpen. Naturligtvis. Den tycker inte om när vi spolar i toaletten, duschar eller använder tvättmaskinen. Typ. Då larmar den. Det känns inte särskilt tryggt. Men jag gör mitt bästa att ignorera det hela. En bra lösning. Än så länge. För jag har inga planer på att gå ut i trädgården och öppna upp avloppet och undersöka pumpen. Det har jag faktiskt inte. Då går jag hellre oduschad fram till helgen. Det gör jag. Värre är det med tvättmaskinen. Den skulle behöva gå varm hela veckan. Faktiskt. Vi drar ju till Alperna på söndag och rena kläder i resväskan vore önskvärt. Vi får väl se hur det blir med det.

Men är det inte konstigt. Pumpen har inte krånglat en enda gång sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Men när maken åker iväg, då händer det. Jag är inte förvånad. Det är jag inte.

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.