En av de bästa kvällarna i hans liv...!

"Mamma, det här var en av de bästa kvällarna i mitt liv", säger Lillebror som just spenderat fredagskvällen med Storasyster och MammaMu i stallet. Han fick en alldeles egen lagom liten Shetlandsponny att sköta om. Han hjälpte Storasyster att mocka skit och fylla på höpåsar. Kvällen avlutades med en mysig vinterpromenad med den lilla Shetlandsponnyn i ett grimskaft tillsammans med Storasyster, den lurviga lilla bruna, MammaMu och Älgen. En ganska bra fredagskväll alltså. En av de bättre, enligt Lillebror.

Och MammaMu kan bara hålla med. Om man bortser från att Lillebror och den (bångstyriga) lilla Shetlandsponnyn höll på att bli överkörda av en bil. På riktigt. Om man bortser från det, så var det en bra kväll.

Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

Lillebror behöver hjälp..., eller åtminstone MammaMu!

Lillebror är sex år. Lillebror är av den lite intensivare typen. I alla fall på somliga områden. Han går all in. Alltid. Å då menar jag all in. Önskar bara att han kunde använda sin enorma hjärnkapacitet och sin otröttliga energi till något vettigt. Eller åtminstone till något uthärdligt. För mamman att lyssna på. Idag har vi varit hemma, jag och Lillebror. En snorig och hostig Kråkunge behövde en dags vila. Men han var inte så sjuk. MammaMu däremot. Hon har både hjärnbrus och öronsus efter den här dagen. Lillebror är nämligen besatt. Av StarWars. Må någon hjälpa honom ur detta. Från tidig morgon till sen kväll är StarWars det enda han tänker på. Det enda han pratar om. Det enda han associerar till. Han kan namnet på varenda ful legogubbe som någonsin dykt upp i sammanhanget. Han kan varenda replik från LegoStarWars-filmerna. Han kan allt. Och det han inte kan det tar han reda på. Han övar moves. Han fightas. Han är i sin egen lilla StarWars-värld som på skolan delas av alla andra sexåriga pojkar. Han är besatt. Och MammaMu är galen. Om MammaMu fått bestämma hade han fortfarande levt ovetandes om den världen. Då hade han fortfarande tittat på Saltkråkan och Bullerbyn och antagligen varit hur nöjd som helst. Antagligen hade han då istället lagt sin energi på att lära sig rabbla alfabetet baklänges och på att uppfinna en bil som går på luft. För det ska han göra. Har han sagt. Men det sa han innan han blev besatt av fula legogubbar och värdelösa rymdskepp. Finns det något som MammaMu inte är intresserad av så är det StarWars. Jag vill bara poängtera det. För då kanske ni förstår hur lång den här dagen har varit. För MammaMu. Alltså. Lillebror har försökt lära mig allt om Jedi-riddare och oavbrutet rabblat alla robotars olika bokstavskombinationer. Han har inte lyckats särskilt bra. På det här området är mamman obildbar.

I morgon tror jag han är redo för skolan igen.

En bra start på dagen!

Dagar som startar på det här viset, kan bara bli bra! Så det så!

Blå himmel och ett tunt, vitt snötäcke.
MammaMu på en hyperpigg Älg och Storasyster på en glad liten Lurvboll. MammaMu gillar sin nya hobby! Måste kanske snart döpa om bloggen till "MammaMu, Kråkungarna och Älgen"

Jag har troligtvis sagt "aldrig"...

Jaha. Det är ju lätt att vara efterklok. De senaste veckorna har jag övertygat deklarerat åt både höger och vänster att "sedan jag började rida för ett och ett halvt år sedan har jag inte haft ont i ryggen en enda gång". Jag har faktiskt sagt det. Och trott på det. För det har varit sant. Jag som haft kronisk ryggvärk i över tio år, blev bra när jag tog upp ridningen igen. Jag tränade upp muskler som inte varit aktiva sedan långt innan Kråkungarna kom till världen.Helt fantastiskt. Faktiskt. Därför är jag nu lite irriterad. Jag kunde ju hållt denna halleluljakänsla för mig själv. Jag hade ju inte behövt basunera ut den till så många. Det är ju ändå bara en teori. En otestad hypotes. Och det är därför, därför som jag nu i två dagar har vaknat med den molande värken i svanken. I går gick den att mota bort med en rejäl pillercoctail. Idag känns det värre. Den välbekanta känslan av stelhet och total orörlighet är tillbaka. Tack så jävla mycket.

Man ska aldrig säga aldrig. (Eller så ska man kanske inte sova allt för många veckor med en sexårig elvisp i sängen, men det är en helt annan oprövad teori).

Liten skvätt av livskvalité!

Idag klarade vi oss utan missöden. Inga vildsvin. Inga jägare. Inga skott. Inga älgar. Bara en och annan ilsken hund, men de skrämmer oss inte. Idag hade vi en härlig långtur i skogen. I dagsljus. Äntligen. Nästan två timmar på hästryggen. Frisk luft. Avslappning. Mor- & dottertid utan tjafs. Två timmars härlig uteritt följt av lite hederligt kroppsarbete - ett ganska bra sätt att spendera en lördagsförmiddag. Så det så.

Jag ska aldrig mer säga aldrig...

Vabruari är här. Den här familjen brukar inte lida av vabruari. Jag har alltid lite stolt hävdat att våren är den här familjens friskaste årstid. Att all lek i snön och ljuset gör oss motståndskraftiga mot alla vårens baciller. Eller nåt sånt. Det är lite vad jag intalat mig själv i alla fall. På samma sätt som jag lite förvånat hittills alltid konstaterat att den här familjen verkar vara immun mot vinterkräksjukan. Under de snart tio år som vi varit småbarnsföräldrar har vi lyckats hålla oss undan den fruktade kräksjukan. Inte underligt att man tror att man är skyddad när Kråkungarna stått starka medan dagiskompis efter dagiskompis fallit ifrån. Den fruktade influensan har vi också varit förskonade från. Faktiskt. Fram till nu. Jag ska aldrig mer säga aldrig. Vabruari har drabbat oss. Återigen är det stackars Lillebror som råkat illa ut. Hög feber. Ont i halsen. Jag fruktar influensan. Ynkliga stackars Lillebror. Det var även han som drabbades värst när han tog hem kräksjukan till familjen för några veckor sedan. Det lotteriet var det Storasyster som gick vinnande ur. Endast Storasyster. Vi får väl se hur det blir den här gången. Om två veckor åker vi på semester. Jag säger bara det. Den semestern ska vi bara iväg på. Två veckor har vi på oss att gå igenom influensan. Varken mer eller mindre.

Jag ska aldrig mer säga aldrig. Inte ens tänka aldrig.

Löss. Jag bara väntar på lössen. De har vi i och för sig haft förr. Så där säger jag inte någonting. Jag bara väntar.

Lite otur...

Vi har haft lite otur, jag och Storasyster.

Vi har en ny hobby. Tillsammans. Sedan några månader tillbaka är vi medryttare på var sin häst i ett stall väldigt nära där vi bor. Det betyder att vi får ta hand om dem och rida dem, egentligen hur mycket vi vill. MammaMu har tagit upp det stora barndomsintresset och jag älskar det, även om medryttarhästen kanske inte är den häst som jag valt om jag skulle skaffa egen häst. Men jag testar. Samtidigt får Storasyster känna på om det är verkligen är hennes grej. Om intresset för hästar är så stort som hon faktiskt tror. Än så länge känns det lite som att mammans intresse är större än barnets. Bara en reflektion.

Storasyster är lite försiktig. Hon har inte ridit så länge och innan vi började rida i det här stallet hade hon knappt ridit utomhus. Därför har MammaMus ambition varit att vi ska ta det lite lugnt till att börja med. Lugna turer i skritt och trav där Storasyster känner att hon har kontroll. Och där den fega mamman också känner att hon har kontroll. Storasyster sitter på det snällaste gotlandsruss man kan få tag i. Så bättre läromästare finns nog inte. Därför känner jag mig lite motarbetad. Inte minst för att kylan, halkan, mörkret och de eviga stormarna kanske inte har gjort kvällsturerna till de tryggaste. Men detta hör ju till. Om vi fortfarande hänger i till våren, känns det som att vi är på rätt väg. Då har intresset varit så starkt att det i alla fall överlevde slitmånaderna. Nä, det är andra händelser som gör att jag känner mig riktigt motarbetad. Som att vi under en av de allra första turerna red rakt på en familj med vildsvin. Den upplevelsen kunde Storasyster varit utan. Nu vägrar hon rida längs den vägen igen. Eller som igår när vi red rakt in i en pågående jakt. Med hundar och ett tjoande drev. Lagom när vi trodde att vi kommit i säkerhet och klarat oss ifrån vettskrämda hästar, då kom skottet. Skottet skrämde hästarna. Men det gick bra. Trots allt. Men Storasyster kanske tyckte att det blev lite väl spännande. Så nu har hon storgråtandes deklarerat att hon aldrig mer kommer rida i närheten av den skogen. Så det så.

Vi börjar få slut på ridvägar. Så kan man säga.

Jo, så jag tycker att vi har haft lite otur, Storasyster och jag. Lugna turer. Jovisst. Det går ju sådär med det...

Strömavbrott

I går kväll blev det svart. Igen. När det stormar utanför fönstret hör det liksom till. Man kan ju tycka att vi borde vara lite rutinerade vid det här laget, men ännu är vi lite för mycket storstadsbor för att vara sådär organiserat beredda. Nåväl, vi har införskaffat en mängd så ljusbehållare för värmeljus. Och kattsäkra lyktor att ha på golvet. Efter förra stormen åkte vi även till den välsorterade sportbutiken och köpte ett spritkök. Man måste ju säkra eftermiddagskaffet, liksom. Ändå. När ljuset slocknade i går kväll blev det mörkt. Väldigt mörkt. Och då var det så dags att börja fundera över var ficklamporna kan tänkas ligga. Eller tändstickorna. Då var det så dags. Likt blinda hönor fick vi känna oss fram i jakten på ljus. Men visst. Det gick bra. Ändå. Men vi har en bit kvar innan vi kan kalla oss rutinerade. En bra bit...

Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...