Byråkrati och blanketter

Det blev till slut oundvikligt. Idag har jag fått börja befatta mig med byråkratin. Det är intyg som ska införskaffas från både här och där. Kontaktuppgifter som ska spåras upp. Blanketter som ska fyllas i. Fritidsplatser som ska sägas upp. Omsorgstider som ska ändras.

Jag har bara börjat. Jag är redan trött.
Jag föredrar tvätthögen. Faktiskt.

Berg mot berg

Hemma.
Har bytt sagolika berg mot andra, mindre glamorösa berg. Alperna mot berg av smuts- och stryktvätt.
Då så. Då vet ni vad jag håller på med.

Där rök femton år av mitt liv

Det gick snabbt. På några få sekunder fick två kråkungar MammaMu att åldras femton år. Minst. På riktigt. Det är nämligen det som händer när två kråkungar åker alldeles för snabbt i en livsfarlig skicrossbana och gör kvadrupla saltomortaler och landar i två oformliga högar medan skidor och stavar sprutar åt alla håll. Står man då som mamma till dessa två kråkungar och tittar på, lite vid sidan av, då hinner många tankar fara genom huvudet medan man kastar sig genom terrängen för att samla ihop spillrorna. Alla ben och armar som måste sättas tillbaka. De måste ju bli hela igen.

Jag åldrades femton år på dessa sekunder. Minst.

Benen satt kvar. Armarna också. Det kunde vi konstatera när chocken lagt sig. Storasyster hade landat olyckligt på huvudet och fick ont i huvudet. Och nacken. Men i övrigt var hon hel. Vi får hoppas att det inte blir några komplikationer. Lite otäckt när nacken är inblandad. Hon verkar rätt okej nu i kväll. Lillebror klarade sig helt oskadd. Han verkar klara det mesta den kråkungen.

Det kunde gått illa det där. Men det gick bra. Den här gången. Jag antar att det kommer fler krascher. Fler fall. Men just nu vill jag bara låsa in dem i ett vadderat rum.

I morgon åker vi hem. Hundrasjuttio mil. Troligtvis kommer jag åldras ytterligare femton år av den resan. Autobahn är inte direkt något ställe för vila och rekreation. Nä, där gäller det att vara med. Bäst att krypa ner under täcket nu så att jag är en pigg åldring i morgon.

Jag tar tillbaka't

Jag hade fel. Om att hemma är hemma. Vardagen kan visst hälsa på även i himmelriket. Tydligen. Idag har hela familjen varit ur fas. På dåligt humör. Detta kan tydligen hända även i på semestern. Antagligen beror det på bristen på sömn i kombination med en överdos av frisk luft och fysisk aktivitet. Väderomslaget kan också spela roll. I alla fall i mammans fall. Halvmeter höga berg av snömos är lättare att forcera när solen skiner och sikten är god. Helt klart. Idag sken inte solen. I alla fall har dagen innehållit en hel del vardagliga inslag som exempelvis tjat. Tjat om toalettbesök, tjat om mat, tjat om det mesta. Tjat på Lillebror som börjar bli övermodig och lägger iväg som en pil i alldeles för hög fart. Utan att lyssna. Tjat på Lillebror om sömn. Det är inte helt lätt att övertyga en övertrött fyraåring att det är en bra idé att sova middag. Eller åtminstone vara stilla. I fem minuter. Vi förlorade den striden. Trots våld. Om han får bestämma ska han vara i ständig rörelse. Det är det säkraste sättet att hålla sig vaken. Om han fick bestämma skulle han åka skidor tills han stupade. Utan paus. Utan stopp. Dessvärre är det mer än en fyraåring klarar av. Det är definitivt mer än en mamma klarar av. Därför måste vissa inslag av mat, dryck och vila förekomma. Till Kråkungarnas stora förtret.

Nåväl. Dagen har även innehållit en del ovardagliga saker. Det har den. Skidåkning, alper och gluhwein till exempel. Det är ju inte helt fel det.

Nä, i morgon tar vi nya tag. I morgon är alla pigga och glada igen. I morgon sägs det att solen ska komma tillbaka. Det låter bra. Mycket bra.

Angenäma problem

Just nu är livet väldigt lätt att leva. Hemma är hemma. Nu har vi semester. Och vilken semester sen. I två dagar har solen skinit från en himmel med en så intensivt blå färg, att jag sällan sett något liknande. Vårt största huvudbry i denna tillvaro är hur lite kläder man egentligen kan ha på sig. Skalkläder med samtliga ventilationsluckor öppna med endast t-shirt under är uppenbarligen för mycket. Vi har haft sommarvädrt här idag. En man körde iväg från lunchrestaurangen i backen endast iklädd shorts. Skidåkningen blir ju därefter, men vi njuter ändå. Kråkungarna ramlar mjukt i de stora, sockriga vallarna.

För att tona ner inlägget något kan jag faktiskt erkänna att vi hade ett riktigt skitväder första dagen. Spöregn. Vi blev dränkta som katter. Kråkungarnas så kallade funktionskläder och goretex-vantar gick att vrida ur. Efter den skiddagen hängde det dyngsura skidkläder från golv till tak i hela hotellrummet. Det var som att sova i en ångbastu. På morgonen fick vi paniktorka klädet med hjälp av hårtorken (som blev överhettad). Detta är dock helt glömt. Nu har vi bara sol i minnet.

Vi har det bra. Fantastiskt bra. Faktiskt.

Ombytta roller

Förra året var det fortfarande Storasyster som fick vänta på Lillebror i backarna. I år är det Lillebror som får vänta på Storasyster. I alla fall när han är pigg. Oj vad det händer grejer på bara ett år. I år kör de tillsammans. De kör fort. De har roligt. Vi har roligt.

I am in heaven!

Världen blir så mycket vackrare i solsken. Å det här är vackert i vanliga fall. Jag kan inte få nog.

Om några timmar kör vi!

Sitter och väntar på att Storasyster ska sluta skolan för dagen. Sen kör vi. Vi har en lång natt framför oss. Vi får väl se i efterhand om idén att sträckköra under natten var en bra idé eller inte. Just nu lutar det åt inte. Men vi är laddade. Snart får jag återse mitt andra hemland. Mycket snart.

Yes, äntligen något som går i rätt riktning!

Första delmålet avklarat. Det gick vägen. Första intervjuomgången tog mig vidare i processen. Jag ser det som en framgång. Äntligen lite flyt. Nu ä det den "vanliga" intervjun kvar. Tjugofem procents chans att jag har den bästa erfarenheten och kompetensen. Sjuttiofem procents risk att jag inte har det. Om man väljer att se det från den sidan. Dessvärre lär det dröja ett tag innan vi vet vilket. Nästa intervju är inbokad längre fram i tiden. Det blir mer spännande så.

Den här gången är det min tur. Det ska gå vägen.

Nu fokuserar jag på resan. På packningen. Hoppas på att den också ska få lite flyt. Oceaner av tid har sinat till en liten bäck som snart förångas. Det går inget vidare. Skulle hellre suttit i solstolen.

Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.

Off season

Det precis som vanligt. När alla andra postar cykel- och snödroppeinlägg på fejjan och deklarerar vårens ankomst, då förbereder vi oss som bäst för vinter och snö. Så är det alltid. Här provas det skidpjäxor och tvättas skidställ. Så gör vi. Visserligen har jag även hunnit med att krypa upp i lä för lapa i mig några efterlängtade solstrålar. Det har jag. Det var härligt. Å cyklat det har Kråkungarna gjort halva vintern så det var liksom inget särskilt med det idag. Dessutom kan det ju diskuteras hur mycket vinter det egentligen är dit vi ska. Prognosen visar tio plusgrader och strålande sol nästa måndag. På 1700m höjd. Perfekt om man gillar slush och vattenskidåkning. Det gör jag. Jag gillar allt. Bara solen skiner. Särskilt mycket gillar jag att svänga in till en solstol och beställa in en stor kall öl när fötterna värker och strupen är torr. Det gör jag.

Men visst, prognosen hinner nog ändra på sig. Det gör den alltid.

Hopp och hopplöshet

Det här livet är inte så glamoröst. Livet som hemmafru. Inte alls faktiskt. Jag tror att jag skulle bli galen. Förr eller senare. Alltså har jag en viss press på mig. Att lyckas.

Jag har inte varit hemma många dagar. Som några av er förstått så har de sagt hej då till mig på jobbet. Smärtgränsen var nådd. Jag blev för dyr. Är anställd ytterligare några veckor men blev arbetsbefriad direkt. Jag är inte förvånad. Det var väntat. Ändock jobbigt. Bara tanken på att bli involverad med arbetsförmedlingar och A-kassor gör mig smått illamående. Det ligger ännu några veckor fram i tiden. Jag ignorerar. Hoppas slippa. Mycket kan hända än.

Jag har alltså som målsättning att lyckas med det omöjliga. Nytt jobb. Nu.

Igår tändes ett hopp. Jag blev glad. Full av tillförsikt. Ett steg närmare. Åtminstone en möjlighet. Idag ändrades spelreglerna och hopplösheten kom som ett brev på posten. Oddsen försämrades kraftigt. Det är inte kört. Men vägen fram är lång. Alldeles för lång för att det ska kännas bra.

Jag hade någon förhoppning om att vinden vänt. Att motvinden var borta. Att jag för en stund ska få glida i medvind. Att det är min tur nu. Det verkar inte så.

Men visst. För all del. Jag kan ha fel.