Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.