Hopp och hopplöshet

Det här livet är inte så glamoröst. Livet som hemmafru. Inte alls faktiskt. Jag tror att jag skulle bli galen. Förr eller senare. Alltså har jag en viss press på mig. Att lyckas.

Jag har inte varit hemma många dagar. Som några av er förstått så har de sagt hej då till mig på jobbet. Smärtgränsen var nådd. Jag blev för dyr. Är anställd ytterligare några veckor men blev arbetsbefriad direkt. Jag är inte förvånad. Det var väntat. Ändock jobbigt. Bara tanken på att bli involverad med arbetsförmedlingar och A-kassor gör mig smått illamående. Det ligger ännu några veckor fram i tiden. Jag ignorerar. Hoppas slippa. Mycket kan hända än.

Jag har alltså som målsättning att lyckas med det omöjliga. Nytt jobb. Nu.

Igår tändes ett hopp. Jag blev glad. Full av tillförsikt. Ett steg närmare. Åtminstone en möjlighet. Idag ändrades spelreglerna och hopplösheten kom som ett brev på posten. Oddsen försämrades kraftigt. Det är inte kört. Men vägen fram är lång. Alldeles för lång för att det ska kännas bra.

Jag hade någon förhoppning om att vinden vänt. Att motvinden var borta. Att jag för en stund ska få glida i medvind. Att det är min tur nu. Det verkar inte så.

Men visst. För all del. Jag kan ha fel.