Avstängd från omvärlden

Ingen internetuppkoppling. Knappt någon mobiltelefontäckning. MamnaMu känner sig minst sagt isolerad just nu.

En dag på stranden!

För en vecka sedan åkte vi skidor och kastade snöboll. Idag badade Kråkungarna i sjön och byggde sandslott. Härliga, svenska vår!

Vår sagovärld!

Känslan slog till i går. Med full kraft. När solen sken. Fåglarna kvittrade. Och Kråkungarna var ute och lekte i kohagen. Sommarklädda. De kättrade i träd. Lekte kurragömma. Plockade gullvivor. Kohagen är en hage med enorma fina ekar och vita björkar som just börjat slå ut. Där växer vitsippor och gullvivor. Där finns ett finfint klätterträd. En stor ek med en gren som går att använda som gunga. Kohagen är vår bakgård. Sämre lekplatser kan man ha. Känslan som slog mig i går var att vi lever i en idyll. Att Kråkungarnas lekmarker skulle passa in i vilken Astrid Lindgren-saga som helst. Att vi har det riktigt, riktigt fint. Det är en bra känsla. Jättebra.

Och snart kommer kossorna ut i hagen. Då får MammaMu sällskap av jämlikar. Det blir fint det. Ännu finare.

Lugn start!

Eftersom jag inte har jobbat "på riktigt" på snart ett år, känns det tryggt att jag kommer att börja min nya anställning med fyra lediga dagar. Helt okej. Då hinner jag ladda. Ännu mer. Tror i och för sig inte att det kommer att bli någon direkt rivstart hur som helst. Jag har ju bytt arbetsgivare. Helt och hållet. Inte för att jag har några fördomar (inte alls), men jag ska ju bli landstingsanställd. Jag tror att jag kommer klara tempot. Jag hoppas det i alla fall. Bäst att inte säga för mycket. Det blir i vilket fall som helst en ny upplevelse. En bra hoppas jag. Jobbet verkar roligt och utmanande. Och som sagt, om tempot är lite lägre och fikarasterna lite fler än jag är van vid, så gör det nog inte så mycket så här i början. Jag är ju faktiskt ganska ringrostig...

Kontraster

I fyra härliga dagar har min blick fått vila på vyer likt den här.













Klarblå himmel mot kritvit snö. Metervis med snö. Vinter. Strålande sol.  Vi har haft en helt underbar påsk i fjällen. Helt fantastiskt underbar. Ljusterapi i kubik. Ingen ville åka hem igår.

Idag är vi hemma. Även här skiner solen och temperaturen klättrar snart över tjugostrecket. Idag vilar ögonen på utslagna björkar, gullvivor och en helt fantastisk grönska.  Ljusterapin fortsätter - i solstolen. Fågelkvittret är öronbedövande.

Fantastiska kontraster.
Jag mår faktiskt rätt bra idag.
Äntligen!

 

Splittrad

Idag känner sig MammaMu något splittrad. Hon varvar sköna stunder i solstolen med att rota fram underställ och mössor. Det känns något märkligt. Det var för övrigt mycket varmt och gott i solstolen.  

Mobilt sängsällskap

Det var extra laddat i sängen i natt. Tydligen. Inte för att jag märkte något av det. Inte förrän jag famlade på sängbordet på jakt efter mobilen i morse. Utan lycka. Jag utökade sökområdet och fann den till slut under täcket, sängvarmt gosandes med mitt lår. Jo men visst. Det var en väldig tur att den inte ringt upp någon från sänghalmen under nattens mörka timmar. En väldig tur. Det insåg jag när jag tänkte på att min blivande nya chef låg oroväckande högt upp i samtalslistan. Det hade inte varit någon höjdare. Inte alls faktiskt. Jag snarkar rätt högt. Så det så.

Och vi, vi gör som vi alltid brukar göra!

Det rapporteras om sommartemperaturer till påskhelgen. Strålande sol och varma temperaturer upp mot arton grader. Låter bra det. För alla som stannar hemma. Själv håller jag precis på att plocka fram vintervantar, fleecetröjor och täckbyxor. Igen. Det är alldeles för mycket vinter kvar i fjällen för att vi ska låta det bero. Över en meter snö och mestadels kallföre. Fina skidspår och fint underlag i backarna. Fina chanser till solsken finns det tydligen också. Då kan vi bara inte stanna hemma. Då måste den här familjen upp och krama ur det sista ur vintern. Det måste vi bara. Det är ju sista chansen. Det är ju så långt till nästa vinter.

Det blir en påskhelg i fjällen. Det blir det.

Under kan ske, tydligen!!

Mirakel inträffar. På riktigt. När man minst anar. Tydligen. ÄNTLIGEN lite medvind i tillvaron. Tur. Flyt. Allt på en gång. Allt utom skicklighet. Marginalerna på MIN sida för en gångs skull. Jag är så förvånad. Jag är så glad. Jag är så lättad. Ni vet det där med stenen som faller från hjärtat och så vidare.

Jag fick jobbet. Jag fick det. På riktigt. Trots allt.

Ha en underbar fredag mina vänner. Det ska jag ha. Och nu, nu ska jag börja njuta av min ofrivilliga ledighet. Bara några veckor kvar nu. Jösses vad jag ska njuta.

Besök från ett annat liv

Idag fick vi besök från ett annat liv. Det känns så avlägset. Livet i Göteborg. Men idag fick vi en påminnelse. Livet verkar rulla på även där. Det var en klasskompis till Storasyster som kom på snabbvisit med sin familj. Vi bodde nästan grannar. Tjejerna hade ett kärt återseende. Det var roligt att träffa dem. Men inte mer än så. Ingen längtan tillbaka. Inga tårar eller ledsna känslor från Kråkungarna. Bara roligt. Jag tror att det betyder att vi är hemma här. En skön känsla. En fin bekräftelse av något jag redan visste. Det här är hemma. Vi trivs här. Så det så.

Arrrrrggghhhhgrrrrr

Grrrrrrrrrrrrrrrr.

Jag är så jävla arg.

Arrrrrrrrrrrrrrrrrrgggghhhhhhh.

Ledsen. Besviken. Förbannad.

Grrrrrrrrrrrrrrrrhhhh.

På mig själv.

Jag vill bara skrika. Och dra något gammalt över mig och aldrig mer krypa fram.

Jag kan inte släppa det.

Trevlig helg på er! Jag ska tydligen tillbringa den med mina demoner. Hoppas ni får bättre sällskap.

Att sumpa en chans

Det är precis vad jag tycks ha gjort. Senaste jobbintervjun gick ju inte direkt bra. Det tyckte visst inte arbetsgivaren heller. De har haft ett långt samtal med en av mina referenspersoner om vad som kan ha hänt. Eftersom de fick ett så väldigt bra intryck av mig på första intervjun. Tydligen hade jag tjänsten som i en liten ask. Nästan i alla fall. Tills jag sumpade allting på den andra intervjun. Nu är de tydligen väldigt tveksamma. Vilket ju i och för sig är positivt. Eftersom jag själv helt avskrivit mina chanser. Så "väldigt tveksamma" är ju ändå bra. Bättre än helt avskriven.

Nu steg mina ångestnivåer återigen. Helt avskriven är bättre för ångestnivån. Nu måste jag ju våndas och återupprepa den förbannade intervjun inne i huvudet hela helgen. Jag orkar inte. Jag är helt slut.

Nya erfarenheter...

...är bra erfarenheter. Har jag hört. Idag har jag definitivt gjort något jag aldrig gjort förut. Men jag kan inte säga att det kändes bra. Inte alls. Arbetsförmedlingen är inget ställe jag tänker hänga på mer än nödvändigt. Eller längre än nödvändigt. Om man säger så.

Men visst. Jag är en erfarenhet rikare. Det är jag.

...din dumma sill (ko), jag kan lura dig vart jag vill!

Japp. Det blev ungefär som förutspått.

Låt oss säga att jag inte förväntar mig något samtal om anställning. I så fall skulle de övriga tre kandidaterna gjort ännu sämre ifrån sig än vad jag gjorde idag. Möjligheten finns. Men den är inte särskilt stor. Den bra känslan från första intervjuomgången infann sig inte. Inte alls faktiskt. Tror heller inte att "äuhmm" eller "eeh" kvalificeras som vettiga svar. Faktiskt inte. Förvisso ovettiga svar på ovettiga frågor. Men ändå.

Nej. Vi blickar framåt. Mot nya mål. Det är precis vad vi gör det.

April, april!

Bara det faktum att jag har en jobbintervju inplanerad den första april säger ju en hel del. Om hur det kommer att gå alltså. Ett stort skämt. Det ser verkligen inte bättre ut.

Till att börja med är jag förkyld. Just nu går jag på en stor cocktail av piller som både ska lindra ryggproblem och trolla bort förkylningsbesvär som halsont och allmän ruggighet. Det går sådär. Det positiva är att jag inte har någon feber. Ännu.

Jag skulle även ha förberett mig grundligt. Det skulle jag. Men planeringen hade inte tagit med i beräkningen att Kråkungar kan bli sjuka. Lagom till den första april. Inte alls faktiskt. Därför uteblev gårdagens förberedelser. Idag skickades Kråkungar till dagis och skola med fingrarna korsade bakom ryggen. Går det så går det. (Förlåt alla småbarnsföräldrar. De var feberfria. Båda två.) Det har liksom kört ihop sig lite. Storasyster har nämligen en tandläkartid (som redan ombokats tre gånger) precis samtidigt som MammaMu har intervjutid. Ungefär samtidigt måste även Lillebror hämtas från dagis eftersom han inte får vara när han behöver för tiden. Praktiskt. Dessa små krockar är tänkta att lösas genom hjälp av morföräldrar. Förutsatt att Kråkungarna är friska då alltså. Annars funkar det inte alls. Fast då finns en pappa på stand by. En pappa som precis börjat nytt jobb (igen!) och inte är jättesugen på att imponera med VAB redan andra veckan. Men måste han så måste han.

Egentligen borde även en tur till favoritstället arbetsförmedlingen hinnas med idag. Jag måste tydligen dit i egen hög person idag om jag planerar att få ut någon som helst ersättning för att gå hemma och läsa jobbannonser. Jag hinner inte dit idag. Det gör jag inte. Så jag får väl gå hemma och läsa jobbannonser alldeles gratis.

Och så var det ju den här lilla detaljen med arbetsintervjun. Den har liksom tappat fokus. Den som borde ha allt fokus. Men går det så går det. Det också. Det skulle vara fantastiskt roligt om det gick vägen. En ny väg. En väg som jag faktiskt har kompetens nog att vandra (i alla fall om ni frågar mig). Det skulle vara roligt. Det känns inte som mitt livs chans, något som jag dillat om i tidigare inlägg, när det tyvärr gick åt skogen. Nej, snarare mer som ett bananskal. Ingen arbetsplats som jag tidigare drömt om eller så. Men jag tror att det skulle kunna bli bra. Utvecklande. Roligt. Faktiskt.

Med de här förutsättningarna och förberedelserna förstår ni ju själva. Det lutar mer åt ett aprilskämt än succé. Men vem är jag att ta ut förlusten i förskott. Går det så går det.

Annars är jag ju tillbaka på ruta noll igen. Det verkar inte så roligt. Alls.