Sommarkatt

Jag älskar katter. Jag hade själv en katt hemma när jag växte upp. Jag red som ung och i stallet fanns det alltid katter som sprang kring benen. Jag är uppvuxen med katt. En av mina stora sorger har varit att mina egna Kråkungar aldrig kommer få möjlighet att växa upp med ett husdjur (läs: katt) eftersom pappan är allergisk. Dessutom är han inte särskilt förtjust i katter. Sorgen blir på något vis större här på landet där förutsättningarna för att ha katt är helt perfekta. Därför blev jag så glad när vi precis hade flyttat in här förra sommaren och det kom en lite kelig kissekatt på besök. Han stannade i några dagar, försvann, och kom tillbaka efter någon eller några veckor. Jag såg det som en fantastisk förmån. Att få besök av en så fin kissekatt. En mysigare katt får man leta efter. Så gosig. Han spinner högt och med hela kroppen. Han är så otroligt snäll. Han låter utan problem fyra små barn klappa honom och följa efter honom utan att han blir irriterad. När han fått nog går han därifrån. Kråkungarnas glädje över vår lilla trädgårdsgäst är helt enorm. De väntar på honom mellan besöken och blir överlyckliga när han visar sig igen. Genom tatueringen i örat har jag kunnat kolla upp i kattregistret att ägaren bor en dryg kilometer härifrån fågelvägen. Därför har jag tagit för givet att allt har varit i sin ordning. Katten är kastrerad och öronmärkt. Alltså finns det någon som bryr sig om den. Och eftersom katten försvunnit härifrån med jämna mellanrum har jag tagit för givet att den har gått hem. Den bor ju så nära. Därför har jag heller inte tagit kontakt med ägaren. Katten har kommit hit mer eller mindre regelbundet hela vintern och våren. Ibland har den varit borta någon månad. Ibland en vecka. Ibland stannar den en timme. Ibland i flera dagar. Fram tills nu i våras har den heller aldrig fått mat av oss. Men så i våras förändrades något. Den började vara här oftare. Den började hänga med oss när vi var ute i trädgården. Nu gör den oss sällskap när vi äter utomhus. Den kommer springandes när den hör oss. Den pratar med oss. Den hänger här om nätterna. Vi trivs jättebra med kissens sällskap, men samtidigt börjar det bli lite olustigt att den aldrig verkar gå hem. Därför tog jag kontakt med ägaren i förra veckan. Då visar det sig att det inte ligger till riktigt så som jag har trott. I själva verket har katten hört hemma som stallkatt i en stor ridanläggning som ligger ganska många kilometer härifrån. Dessvärre har katten aldrig trivts med det livet så han har gång på gång rymt därifrån. Ägaren har hämtat tillbaka katten till stallet åtskilliga gånger från ödetorp och andra ställen, men hela tiden rymmer den därifrån. Sist hon hämtade katten avmaskade hon honom, därefter hade han stannat i ett par veckor och ätit upp sig sedan försvunnit igen. Uppenbarligen har den ju rymt till oss. Här verkar den trivas. Trots att den inte får gå in i huset. Och trots att den inte har fått mat regelbundet. Här har den otvunget sällskap och massor av möss (som han gärna visar upp för oss). Han har valt oss. Det är ganska tydligt. Tanken gör mig glad men också förtvivlad. Hur ska det gå i vinter om han stannar kvar här? Vi kan inte ta in den. Det går inte. Just nu sitter jag desperat och googlar kattlucka till garaget och vinterisolerade små katthus, men jag inser ju att det inte är något liv för en katt. På vintern har han inte något sällskap utomhus. Då sitter vi inomhus och häckar. Det blir ensamt för en sällskapssjuk kattherre. Samtidigt pratade ägaren om att hon skulle försöka hitta ett nytt hem åt honom där han kan vara innekatt. Det tror jag inte passar honom alls. Men det kanske är bättre än att vara ensam i vinterkylan. Mentalt är han ju vår. Han har valt oss. Han kom till oss. Vi trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att till och med maken, som alltid hållit distans till katter och skyllt på allergin, börjar fatta tycke för kissen och hans sällskap. Han klappar honom i smyg. Maken erbjöd sig till och med att käka antihistamin hela vintern så att vi skulle kunna göra honom till vår. Det är stort. Dessvärre tror jag inte att det funkar i femton år framöver.

Som ni märker har MammaMu fått ännu en Kråkunge att oroa sig för. Hon har fäst sig vid den svartvita, supermysiga lilla kattherren vid namn Whiskas som valt oss som sin sommarfamilj. Frågan är bara hur MammaMu ska hantera den här situationen. Det är frågan det.

Att använda skrattet

Storasyster hade en tuff inledning på helgen. MammaMu och pappan var orättvisa och allt var fel. Hon var arg och ledsen. Tårarna sprutade. Hon saknade Göteborg. Där var minsann allting bättre. Det skulle vi ha klart för oss. Som tur var så vände humöret ganska snart och det visade sig att lördagen skulle bli en ganska bra dag. Trots allt. Dagen slutade med att två av grannens kvigkalvar hade smitit ur hagen och ut på fältet framför vårt köksfönster. Bonden försökte på egen hand mota in de två busiga och ystra små rymmarna. En ganska rolig syn. Pappan i huset fick till Kråkungarnas stora förtjusning avbryta kvällsmåltiden och springa ut på fältet för att komma bonden till undsättning. Mitt under denna spännande underhållning från första parkett (köksbordet) frågar jag Storasyster lite försiktigt om hon fortfarandet tycker att det är hemskt att bo här. Jag menar, hur ofta fick hon se pappan jaga kalvar i Göteborg?! Storasyster tänker efter en stund. Sedan säger hon:

 "Nej mamma, för här i Linköping använder vi skrattet mycket oftare. Och så säger vi "Wow, kolla!" mycket oftare här. Det liksom händer spännande saker hela tiden."

Gissa om de orden värmde ett mammahjärta. För det är väl precis det som livet går ut på; att använda skrattet. Att ha roligt och må bra. Att se och upptäcka världen. Och roligt på vägen.

Det är inte lätt alla gånger. Kråkungarna håller på att växa upp. Det stöter på motgångar. Ibland kommer saknaden. Ibland är det något annat. Det är svårt att vara liten. Det är svårt att vara förälder. Men jag tror ändå att vi gjorde rätt. Storasyster övertygade mig om att vi gjorde rätt. För vem vill inte använda skrattet oftare?! Det vill jag i alla fall. Och jag hoppas att vi kommer att få använda skrattet ännu oftare framöver!

Dagens konstaterande

Jag fullkomligt ÄLSKAR utsikten från mitt köksfönster. Den vackra solnedgången mellan ekarna i hagen bortom fältet. De dimhöljda vyerna i gryningen. Hararna. Rådjuren. Räven. Det slagna gräset. Det är fantastiskt.

Förra året vid midsommartid köpte jag en bunt halvvissna Blåklint i mataffären. I kväll tog jag en kort kvällspromenad och kom hem med en stor bukett med nyplockade Blåklint direkt från vetefältet. Hittade även några Prästkragar på vägen. Av den späda, fina sorten. En helt fantastisk midsommarbukett står redan på mitt köksbord.

Jag gillar livet på landet.

Döda flugor i sängen

Dagens I-landsproblem (eller möjligtvis landsbygdsproblem): Att inte se huruvida man träffade flugan man smällde över sängen eller inte, och sedan leta frenetiskt bland mörka kuddar och duntäcken efter en liten död, svart fluga. Antingen ligger jag på den just nu, eller så börjar den surra runt huvudet i samma sekund som jag släcker lyset...

Bara ett konstaterande...

Det blir heller inte lika många blogginlägg skrivna när man faktiskt jobbar på sitt jobb. Att jämföra med när man "ägnar sig åt självstudier" varje dag i sex månaders tid. Då blir det lite fler blogginlägg på en vecka. Faktiskt. Nu jobbar jag. På riktigt. Eller. Jag springer åtminstone på utbildningar och seminarier hela dagarna. När jag faktiskt ska ha tid att utföra några riktiga arbetsuppgifter det vet jag inte. För er som undrar så har jag bestämt mig för att ge det här jobbet en chans. Åtminstone tills det dyker upp något mer lockande i närområdet. Det andra jobbet som jag dillade om för någon månad sedan valde jag bort. Jag gick vidare till en andra intervjuomgång, men jag gick inte dit. Bra eller dåligt. Det vet jag inte. Men jag tog ett beslut. Sen finns det fortfarande många frågetecken kring mitt nuvarande jobb. Kanske går de att räta ut. Kanske inte.

Ska man skriva oxå?!

Jaha! Om man har en blogg, är det alltså meningen att man ska skriva något i den så också?! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det måste ha blivit något missförstånd. Men jag skriver. Nu. Okej?!

Jag tror att jag nämnt det tidigare. Att det är lite mycket just nu. Därav bristen på blogginlägg. Men det händer massor. Hela tiden. Den tidigare dammande, snustorra tistelöknen (läs: den delen av trädgården som vi låtit en grävmaskin skala av hela ytlagret på i syfte att jämna till) har till exempel förvandlats till en leråker under dagens regn. Jag älskar just nu lera. Eller inte. Alls. Jag vill ha gräs. Nu. Den stora schakthögen med jord som tornade upp mitt i trädgården under ovanstående grävarbete har under samma regnoväder förvandlats till en lerig schakthög med jord. Bara som information alltså. Jag vill hemskt gärna bli av med den högen redan i morgon. Så verkar det nu inte bli. Tyvärr. Grannen som lovat hjälpa oss att bli av med den är inte av den snabbaste typen. Tyvärr. Men i alla fall. Som en följd av all lera har vi nu alltså lera precis över allt. Under skorna. På golven. På kläderna. I håret. Precis överallt. I löv lera. Och mitt i all lera har det dykt upp en pool. Det är i och för sig ganska positivt. Kråkungarna och alla grannbarnen kan bada. De struntar i leran. Som blir ännu mer intensiv när fem ungar ska i och ur en pool som ännu inte utrustats med stege eller omgärdande trädäck. Det blir megalerigt. Faktiskt. Själv väntar jag på stege. Och värme. Och lite färre ungar i poolen. Då ska MammaMu bada. Tills dess gör jag som kossorna i hagen. Jag glor. På ungarna.

Nä, jag tror att jag ska gå och starta ännu en tvättmaskin med leriga kläder. Det är precis vad jag ska. Sen ska jag gå och se om Tandfén har några guldtior på lager, eller om hon måste låna av Lillebror. Igen. Sen ska jag nog krypa ner i den leriga sängen. Återkommer en annan dag. När leråkern återigen förvandlats till en tistelöken och dammet lagt sig som en hinna över hela tillvaron. För det ska jag bara ta att tala om för er. Tistelöknar dammar. Så in i bomben. Men jag sparar det. Till ett annat blogginlägg...