Sommarkatt

Jag älskar katter. Jag hade själv en katt hemma när jag växte upp. Jag red som ung och i stallet fanns det alltid katter som sprang kring benen. Jag är uppvuxen med katt. En av mina stora sorger har varit att mina egna Kråkungar aldrig kommer få möjlighet att växa upp med ett husdjur (läs: katt) eftersom pappan är allergisk. Dessutom är han inte särskilt förtjust i katter. Sorgen blir på något vis större här på landet där förutsättningarna för att ha katt är helt perfekta. Därför blev jag så glad när vi precis hade flyttat in här förra sommaren och det kom en lite kelig kissekatt på besök. Han stannade i några dagar, försvann, och kom tillbaka efter någon eller några veckor. Jag såg det som en fantastisk förmån. Att få besök av en så fin kissekatt. En mysigare katt får man leta efter. Så gosig. Han spinner högt och med hela kroppen. Han är så otroligt snäll. Han låter utan problem fyra små barn klappa honom och följa efter honom utan att han blir irriterad. När han fått nog går han därifrån. Kråkungarnas glädje över vår lilla trädgårdsgäst är helt enorm. De väntar på honom mellan besöken och blir överlyckliga när han visar sig igen. Genom tatueringen i örat har jag kunnat kolla upp i kattregistret att ägaren bor en dryg kilometer härifrån fågelvägen. Därför har jag tagit för givet att allt har varit i sin ordning. Katten är kastrerad och öronmärkt. Alltså finns det någon som bryr sig om den. Och eftersom katten försvunnit härifrån med jämna mellanrum har jag tagit för givet att den har gått hem. Den bor ju så nära. Därför har jag heller inte tagit kontakt med ägaren. Katten har kommit hit mer eller mindre regelbundet hela vintern och våren. Ibland har den varit borta någon månad. Ibland en vecka. Ibland stannar den en timme. Ibland i flera dagar. Fram tills nu i våras har den heller aldrig fått mat av oss. Men så i våras förändrades något. Den började vara här oftare. Den började hänga med oss när vi var ute i trädgården. Nu gör den oss sällskap när vi äter utomhus. Den kommer springandes när den hör oss. Den pratar med oss. Den hänger här om nätterna. Vi trivs jättebra med kissens sällskap, men samtidigt börjar det bli lite olustigt att den aldrig verkar gå hem. Därför tog jag kontakt med ägaren i förra veckan. Då visar det sig att det inte ligger till riktigt så som jag har trott. I själva verket har katten hört hemma som stallkatt i en stor ridanläggning som ligger ganska många kilometer härifrån. Dessvärre har katten aldrig trivts med det livet så han har gång på gång rymt därifrån. Ägaren har hämtat tillbaka katten till stallet åtskilliga gånger från ödetorp och andra ställen, men hela tiden rymmer den därifrån. Sist hon hämtade katten avmaskade hon honom, därefter hade han stannat i ett par veckor och ätit upp sig sedan försvunnit igen. Uppenbarligen har den ju rymt till oss. Här verkar den trivas. Trots att den inte får gå in i huset. Och trots att den inte har fått mat regelbundet. Här har den otvunget sällskap och massor av möss (som han gärna visar upp för oss). Han har valt oss. Det är ganska tydligt. Tanken gör mig glad men också förtvivlad. Hur ska det gå i vinter om han stannar kvar här? Vi kan inte ta in den. Det går inte. Just nu sitter jag desperat och googlar kattlucka till garaget och vinterisolerade små katthus, men jag inser ju att det inte är något liv för en katt. På vintern har han inte något sällskap utomhus. Då sitter vi inomhus och häckar. Det blir ensamt för en sällskapssjuk kattherre. Samtidigt pratade ägaren om att hon skulle försöka hitta ett nytt hem åt honom där han kan vara innekatt. Det tror jag inte passar honom alls. Men det kanske är bättre än att vara ensam i vinterkylan. Mentalt är han ju vår. Han har valt oss. Han kom till oss. Vi trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att till och med maken, som alltid hållit distans till katter och skyllt på allergin, börjar fatta tycke för kissen och hans sällskap. Han klappar honom i smyg. Maken erbjöd sig till och med att käka antihistamin hela vintern så att vi skulle kunna göra honom till vår. Det är stort. Dessvärre tror jag inte att det funkar i femton år framöver.

Som ni märker har MammaMu fått ännu en Kråkunge att oroa sig för. Hon har fäst sig vid den svartvita, supermysiga lilla kattherren vid namn Whiskas som valt oss som sin sommarfamilj. Frågan är bara hur MammaMu ska hantera den här situationen. Det är frågan det.