Jag kan vänja mig vid det här livet

Vilka underbara dagar vi har haft. Mer än högsommarvärme med temperaturer uppe på 29 grader. Å vilka kvällar. Såna kvällar är man inte bortskämd med ens under högsommaren. Fantastiskt. Jag älskar solen och värmen. Den får gärna hålla i sig till i höst.

I kväll åt vi kvällsmaten på en klippa vid havet. Vi drog till Sillvik. Krabbfiske och fotplask. Klappade Ma(g)neter, som Storasyster uttryckte det. Tyvärr blåste det lite kyliga vindar så det blev inget bad. Varken för Kråkungarna eller MammaMu. Kråkungarna är visst små badkrukor så här på vårkanten. Krabborna lockade mer än det kyliga vattnet. Det brukar gå över ganska snart. Fortsätter solen att skina blir det snart badtemperaturer i vattnet hur som helst. Längtar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Beslut som fattas. Beslut som inte fattas. Beslut som ändras och rivs upp. Beslut som blir helt tokiga. Vi hade precis börjat gilla läget. Se fördelarna. Se möjligheterna för Storasyster. Så ändras förutsättningarna - igen.

Någonting säger mig att vi borde ta tag i de där flyttplanerna snart. På allvar...

Och med solen kommer kladdet

Hmmm, jag vill inte på något sätt klaga på solen och värmen. Inte alls. Den är mycket välkommen. Det är bara det att den för med sig ytterligare ett kladdigt morgonmoment. Insmörjöningen. Solkrämen. Kråkungarna ska ju helst lämnas på dagis insmorda och klara en sån här dag (Och det har jag full förståelse för. Jag tycker att det är fullt tillräckligt att smörja in två barn. Skulle absolut inte vilja smörja in ytterligare tjugo barn). Idag gick det ganska bra. Bara solkräm i halva badrummet. Och så på mamma förstås. Nyhetens behag kanske. Men tänk den där kaosmorgonen längre fram i juni. Gahhh! Nä, men nu ska vi inte ta ut striderna i förskott. Vi får se det positivt. Vi slipper overallerna!

Nu ska vi ut (läs: in på kontoret) och njuta av solen istället.

Vinterns roligaste lek: "Gissa storleken"

Jag förstår inte. Inte alls faktiskt. Varför vår-, och sommarkläderna säljs på vintern och vinterkläderna på sommaren. Om vårkläderna säljs på våren och sommarkläderna på sommaren skulle det ju vara så mycket enklare. Då hade jag inte suttit här med en hel hög nyinköpta (alltså i vintras) sommarkläder som fortfarande är för små. Ni vet när man står där i provhytten och tänker att det nog är bäst att ta en storlek mindre som nästan passar eftersom "jag kommer ha gått ner fem(ton) kilo innan plagget ska användas". Eller ännu värre, att man köper "rätt" storlek och plagget helt plötsligt krympt i garderoben. Ni fattar läget va?!

Å som om inte det är nog - förra årets kläder har definitivt krymt. Allihop...

Till och med jag fattar att det blir till att jobba jävligt hårt om jag ska komma i de där plaggen till sommaren (som började typ idag).

Syrénhäcken blommar!

Ville bara säga det!

Rabarber och sommarblommor

Trots att värmen inte riktigt vill infinna sig blev det en trädgårdsdag idag. Eller, maken ägnade förmiddagen åt att tvätta rent altanen medan MammaMu stod inne och gjorde rabarberkakor och pajer på löpande band. Lika bra att göra ett par stycken när man ändå sätter igång. På eftermiddagen däremot tog jag med mig Storasyster och styrde kosan mot en handelsträdgård. De hade så många fina och annorlunda sommarblommor. Vi hadlade på oss alldeles för mycket och helt utan plan och röd tråd. Väl hemma var det upp till MammaMu att komponera ihop några fina sommarkrukor. Om de blev fina låter jag vara osagt, men det känns helt klart lite somrigare när blommorna är på plats.

Förresten, om man låter sina Kråkungar vara med och plantera sommarblommor får man helt enkelt finna sig i att det ligger lekakulor och dekorsten i hela gräsmattan och att man hittar planteringsjord i både sandlådan och inne på toaletten. Ungefär som när de hjälper till och baka alltså. Mjöl och baktillbehör i hela huset. Tålamod. (Är det ont om).

Det luktar ficklampa!

Bara så att ni vet. När Lillebror sitter på pottan luktar det ficklampa inne på toaletten. Han är väldigt bestämd på den punkten. Inte visste jag att ficklampa luktar så illa...

Å andra sidan...

...så är jag ju nästan aldrig på jobbet ändå. VAB typ jämt. Idag till exempel. Storasyster fick vaccin igår och igår kväll kom febern som ett brev på posten. Armen värker också. Här har vi alltså redan tagit helg!

Att gå ner till 75%-ig arbetstid och vabba stup i kvarten gör mig kanske inte helt poppis på jobbet (men det bryr jag mig verkligen inte om), men det gör ju det hela lite mer uthärdligt. Fast å andra sidan så är det ju ingen som tar hand om mina uppdrag när jag är hemma, så det löser inte direkt situationen heller...

Om att vilja förändra sin situation

Tog mig samman. Gjorde ett halvhjärtat försök. Tänkte att ett halvhjärtat försök är bättre än inget alls. Det har ju varit lite motigt på sistone. Ni vet de där tidigare, något kryptiska inläggen om att snubbla på mållinjen och ta tag i sitt liv. Dessvärre tog det stopp direkt den här gången. Var inte ens i närheten av någon mållinje. Inte ens startlinjen faktiskt.

Hur gör man egentligen. När man vantrivs (jo, vi börjar faktiskt komma dithän) på sitt jobb och inte kommer därifrån. Trots försök. I flera år. Jag har varit så nära. Flera gånger. Gått på två, tre intervjuer för ett jobb. Bara för att höra att jobbet gått till den andra personen som det stod emellan. Jag har rätt utbildning, rätt personlighet, lång erfarenhet, men dessvärre erfarenhet från fel bransch. Eller snarare är det erfarenhet från rätt branscher som saknas... 

(I ärlighetens namn kan jag säga att jag faktiskt haft något/några jobb på gång, men då har det känts helt fel och jag har valt att stanna där jag är).

Men tillbaka till min fråga. Hur gör man när man inte trivs på jobbet. När man inte känner någon inspiration eller glädje. När man känner att man inte gör något bra jobb längre. När man varit på samma företag i snart åtta år och känner att det är dags för nya utmaningar. Dags att hitta inspiration och glädje. Hur gör man då när man inte lyckas ta sig därifrån? Det har gått så långt att jag funderat på att säga upp mig. Bli hemmafru. Eller kanske göra något helt annat. Dessvärre saknas det konkreta idéer (och energi) för "något helt annat". Och jag tror inte att jag skulle trivas som hemmafru. Jag är liksom inte hemmafrumaterial. Visst, jag trivs hemma med mina barn. Skulle gärna vara hemma mer. Men sen är det det där med markservice och matlagning -  på heltid - det är mindre lockande. Och så är det faktiskt ingenting man gör. Man säger inte upp sig från en trygg och välbetald anställning bara så där. Det gör man inte. Inte jag i alla fall...

Vardagslycka

Kråkungarna har lekt tillsammans hela förmiddagen. Utan bråk och skrik. De har roligt. De viskar, skrattar och lever sig in i leken. Tillsammans. Mina barn. Två syskon. Det finns inget finare. Jag blir alldeles varm i hjärtat!