Är det inte märkligt hur ungarnas fötter växer. Från en dag till en annan. Det var väl i och för sig ingen övrerrakning att Kråkungarna skulle behöva nya vinterkängor. I år igen. Same procedure as every year, liksom. Det är bara det att jag har dragit mig för att införskaffa dem. In i det sista.
Och skulle man förresten råka vara förutseende och köpa vinterskorna i god tid innan vintern, kan man liksom ge sig den på att fötterna växer en centimeter innan det är dags att använda dem.
Så, idag drog vi alltså in ett djupt andetag och begav oss till skoaffären. Jag blir genomsvettig bara jag tänker på det. Det mättes och provades. Storasyster kan numera själv säga ifrån om skon sitter helt galet. Detta är dock under förutsättningen att hon gillar utseendet på skon, men hon får å andra sidan inte heller gilla dem för mycket. Båda alternativen är lika illa. En sko som hon inte gillar sitter automatiskt väldigt dåligt och en sko som hon gillar lite för mycket sitter perfekt hur många storlekar för liten den än är. En hårfin balansgång där alltså. Lillebror kan man inte lita på alls i de här sammanhangen. Han svarar väl mest samma sak som syrran. Vilken fråga som än ställs. ("Lilla Eko" är för övrigt ett frekvent använt smeknamn på Lillebror). Därför känns det här med skoinköp som ett lotteri. Varje gång. Ett lotteri med ganska höga insatser. För vem vill bli tvungen köpa två par vinterkängor på en säsong. Nej tack det räcker gott med ett par per barn.
Vi kom i alla fall hem från affären med vinterkängor till båda Kråkungarna. Jag har fortfarande ingen aning om ifall det är rätt storlek på dem, men jag får väl lita på att personalen kan sin sak. De verkar i alla fall falla Kråkungarna i smaken, för just nu springer de runt med dem inomhus och leker skoaffär.
