Sjukliga familjen

Hur får man hela familjen frisk. På samma gång. Allihopa. Alltså riktigt friska. Inte bara tillräckligt friska.

Inte vet jag.

Lillebror är faktiskt rätt pigg nu. Bara lite envis hosta kvar. En liten frist innan nästa virusangrepp kommer som ett brev på posten om sisådär 5-10 dagar. MammaMu får väl också räkna sig till de friskare familjemedlemmarna. Sin hesa hals och täppta näsa till trots. Storasyster har varit rejält fökyld. Feber, nästäppaoch snuva. Hon är bättre nu, men inte helt bra. Näsan fortsätter att trilskas. Hon är pigg i alla fall. Värst däran är pappan. Ytterligare kommentarer känns överflödiga.

Hur som helst så ska vi ändå försöka pytsa ut alla familjemedlemmar till respektive instutition i morgon. Det är dags nu. Lillebror har varit hemma i en och en halv vecka. Han vill gärna komma ut ur huset. Storasyster känns också för pigg för att vara hemma ytterligare en dag. Om hon orkar hoppa runt som en tok och rocka loss till både Mojje och julmusik, spela Xbox, och dessutom är så pigg att hon kan retas med Lillebror en hel eftermiddag (enligt utsago alltså, jag var på jobbet (phu)) så är hon helt klart redo för några timmar i skolan. Det känns så i alla fall.

Jag måste ha missat något?!

Jag måste ha missat det. Jag känner mig hopplöst efter. Redan från början. (Eller inte). I alla fall verkar julen vara här. Redan. Tidigare och tidigare för varje år.

Affärerna har varit laddade med julpynt och julljusstakar i flera veckor. Det har till och med jag lagt märke till, men idag kändes det på något sätt som att de knökat in dubbelt så mycket krimskrams på samma yta. Juldekorationen sitter sedan veckor tillbaka på plats på det lokala torget. Där är det bara granen som fattas. Mataffärerna säljer redan pepparkaksdeg, vörbröd och lussekatter. Blossa har släppt årets glögg och ikväll såg jag att adventsstjärnan, ljusstakarna och julgardinerna var på plats i ett av grannhusen.

Varför har alla så bråttom?! Inte konstigt att folk sliter ner sina julsaker redan i mellandagarna. Då har de ju redan tröttnat på alla tomtar och ljusstakar som togs fram i början av november. Jag tillhör det (utdöende) släktet som till och med skiljer på advent och jul. Till advent åker ljusstakar och utebelysning fram. Jag fixar lite julrosor och hyacinter. Ofta fuskar jag lite och fixar några julgrupper redan till advent.

Men inga tomtar.

Tomtar hör till julen. Inte till advent. Tomtarna kommer upp lagom till Lucia. Samtidigt som granen kläs (Jo, den klär vi faktiskt redan till Lucia. Det har blivit en tradition för att vi alltid åker bort i jul). Naturligtvis ska det vara en äkta gran som väljs med omsorg. Ingen kungsgran eller plastgran här inte.

Julen ska hållas kvar till Tjugondag knut. Jag tycker alltid att det är lika deprimerande när adventsljusstakarna måste packas ner. Det blir så mörkt och trist. Jag behöver ljuset.

Men just idag känner jag alltså ingen stress över julens antågande. I min värld är det lååååångt till jul. Först ska vi fira en Kråkunge som snart blir sex år. Det upptar typ resten av helgerna i november. Sen. När vi firat klart. Då. Först då kan jag gå med på att det snart  är jul (läs: då har jag tid att skifta fokus och börja stressa upp mig över julen istället).

Julmustfyrverkeri á la läskfontän

Ett tips bara.

Om det står i instruktionerna till Sodastreamen att kolsyran ska tillsättas innan syrupen för läsken tillsätts, då är det så det ska göras. Inte tvärt om. Jag lovar.

Nu är nog även maken övertygad.

En tydlig differens mellan målbild och verklighet

Vissa dagar.

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig dem. Igår hade jag till exempel en tydlig målbild på näthinnan när jag tänkte på den här dagen idag. En målbild som var så långt i från verkligheten man kan komma. Jag föreställde mig en mysig hemmadag med två småsjuka Kråkungar. Vi skulle kanske mysa i soffan framför en film, läsa några böcker och lägga pussel. Kråkungarna skulle skämmas bort med saft, bullar och kanske en tablettask trots att det bara var fredag. MammaMu skulle tänka glada tankar, var lugn och njut av en extra ledig dag tillsammans med sina lugna, glada och nöjda Kråkungar.

Jag vet inte riktigt var jag fick den här bilden ifrån. För rent erfarenhetsmässigt är det väl kanske inte riktigt så det brukar se ut. Kanske fick jag den ifrån alla dessa övermysiga mammabloggar där ute i bloggvärlden. Ni vet de där bloggarna som alltid beskriver tillvaron med rosa fluff och kritvita, välstädade hem. Kanske det.

Nåja.

I verkligheten ser det ut så här.  I morse vaknade Lillebror på helt fel sida av världen och humöret har inte blivit bättre under dagen. Allt är fel. Precis allt. Fel frukost. Fel sked. Fel stol. Mamma är dum. Storasyster är dummare. Han gnäller. Han bråkar. Han retas. Hela tiden. Om allt.

Storasyster, som är den sjukaste av de två, håller sig lite lugnare. Dock njuter hon av att retas lite extra med Lillebror när han är på sitt usla humör. Bara för att hon kan och bara för att hon märker att det gör MammaMu extra irriterad. Storasysters lugn är dock inte helt beständigt för mitt i ett Alvedonrus fick även hon spel och började bråka och skrika och härja runt. Jipee. Hur hon kommer må när medicinen går ur kroppen vill jag inte tänka på. Jag försöker förklara för henne att hon kommer må skit om hon inte tar det lugnt, men det går inte riktigt hem. Hon bara fortsätter att bråka med Lillebror.

Mitt i allt det här känner MammaMu att även hon är på väg in i en förkylning. Humöret såg Lillebror till att redan i morse få ner i ankelhöjd. MammaMu känner att hon börjar närma sig en mental ålder på sex år. Det är så lätt hänt i det här sällskapet. MammaMu skriker och gapar och härjar på Kråkungarna som svarar med att skrika och gapa och härja ännu mer. Perfekt.

Det går verkligen bra det här känner jag. Jättebra.

Å så var de två... nu tar jag helg!

Jaha. Storasyster klarade sig inte undan. Inte den här gången. Så idag har Lillebror och pappan haft sällskap av ännu en Kråkunge här hemma. Något som uppskattades av en prat-, och sällskapssjuk Lillebror.

Nämen, då är det väl färdigjobbat för den här veckan då. Lika bra att ta helg.

I got the message!

"Tomten jag vill ha en riktig jul"

På repeat. Om och om igen. Redan.

Lillebror alltså.

Och nu lånar han visst min telefon och ringer till Tomten. Han önskar sig en riktig jul. Och en sparkcykel. När jag var liten lade vi ut önskelistorna i skogen...

Var har ni era elvispar egentligen?

Våra vispar till elvispen hänger på dörrhantaget in till kontoret. Där har de visst hängt ett tag. Lillebror yrar något om hänglås. På hallgolvet står visst en kastrull full med påsklämmor och under soffbordet ligger en kavel. Inga konstigheter med det. Faktiskt inte.

Nej, men vilken överraskning!

Kan ni gissa vem som är sjuk?!

Jo, Lillebror.

Igen.

Nu börjar jag tycka riktigt synd om honom. Nu börjar det bli jobbigt. Men hosta och feber är trots allt ett faktum...

(Ps. Det kan inte vara meningen att man ska jobba när man har småbarn. Vem kan göra ett bra jobb och leverera något vettigt med tvådagars-arbetsveckor liksom... Suck!)

Trädgårdsarbete

MammaMu räfsar ihop löven i och Kråkungarna sprider ut dem igen.

Precis som vanligt alltså.

Mörkret

Nu ser jag inte ljuset mer i år. Det är så det känns varje år när klockorna ställs om till vintertid. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och mörkt när jag kommer ut från kontoret på eftermiddagen. Har jag tur kan jag skymta solen en stund på helgen, men har jag otur så är regnmolnen så tjocka och gråa att ljuset aldrig bryter igenom.

Mörkret påverkar mig. Och det mer och mer för varje år som går. Jag blir trött, deppig och håglös. Jag har ingen lust till någonting. Inte till någonting annat än att drömma mig bort.

Så här års börjar jag drömma om att emigrera till ett land som faktiskt har fyra årstider. Ett land med sol om sommaren och snö om vintern. Där dag är dag och natt är natt.

Så här års börjar jag desperat hitta anledningar till att fly mörkret. Jag surfar som besatt efter utlandsresor. Längtar efter sol och värme. Och efter snö och ljus. Jag känner ett desperat behov av att ha något att se fram emot. Något att längta till. Ett avbrott i mörkret. Det är troligtvis anledningen till att jag inom loppet av en vecka bokat in två resor nu i vinter. Den ena resan har vi längtat efter i sex år nu. Ända sedan Storasyster föddes har vi målmedvetet jobbat för att kunna genomföra den. Och äntligen. Äntligen är Lillebror tillräckligt stor. Tillräckligt stor för att orka med bilresan och tillräckligt stor för att hänga med oss runt. Det är vad vi hoppas i alla fall. Jag pratar om en skidresa. Till Alperna. Till mitt "andra hemland" Österrike. Men mer om det en annan gång. Jag har inte riktigt den energin som krävs för att kunna  glädjas fullt ut just nu. Inte än.

Så här års blir tankarna på vår livssituation och tillvaron än intensivare. Det är nu som jag återigen börjar fundera på att flytta. På att börja om. Eller kanske säga upp mig. Bara sådär. Helt utan anledning. Eller åtminstone att låta renovera köket och badrummen eller tapetsera om kontoret.

Så här års trivs jag sämre än vanligt på jobbet. Jag letar ständigt efter anledningar till att ta semester eller att vara ledig. Därav ovan nämnda jakt på tillflyktsorter. Höstmörkret gör liksom det jobbiga ännu jobbigare.

Så här års är det dags att börja ladda för födelsedagsfirande, barnkalas och släktkalas. Därefter tar julen vid. Den tanken känns övermäktig den också.

Så här års sprudlar inte direkt kreativiteten. Nej inte alls faktiskt. Bloggandet som egentligen är menad som en ventil, blir ytterligare ett krav. Ett krav på att prestera och leverera. Det fungerar inte alls. Inte just nu i alla fall. Vi får hoppas att det vänder. Ska försöka lapa lite ljus i helgen. Det kan hjälpa. Liiiite. Annars kan ni väl lova mig att titta in här i bloggen igen till våren. Det mesta brukar ju trots allt lösa sig när ljuset återvänder.