En tydlig differens mellan målbild och verklighet

Vissa dagar.

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig dem. Igår hade jag till exempel en tydlig målbild på näthinnan när jag tänkte på den här dagen idag. En målbild som var så långt i från verkligheten man kan komma. Jag föreställde mig en mysig hemmadag med två småsjuka Kråkungar. Vi skulle kanske mysa i soffan framför en film, läsa några böcker och lägga pussel. Kråkungarna skulle skämmas bort med saft, bullar och kanske en tablettask trots att det bara var fredag. MammaMu skulle tänka glada tankar, var lugn och njut av en extra ledig dag tillsammans med sina lugna, glada och nöjda Kråkungar.

Jag vet inte riktigt var jag fick den här bilden ifrån. För rent erfarenhetsmässigt är det väl kanske inte riktigt så det brukar se ut. Kanske fick jag den ifrån alla dessa övermysiga mammabloggar där ute i bloggvärlden. Ni vet de där bloggarna som alltid beskriver tillvaron med rosa fluff och kritvita, välstädade hem. Kanske det.

Nåja.

I verkligheten ser det ut så här.  I morse vaknade Lillebror på helt fel sida av världen och humöret har inte blivit bättre under dagen. Allt är fel. Precis allt. Fel frukost. Fel sked. Fel stol. Mamma är dum. Storasyster är dummare. Han gnäller. Han bråkar. Han retas. Hela tiden. Om allt.

Storasyster, som är den sjukaste av de två, håller sig lite lugnare. Dock njuter hon av att retas lite extra med Lillebror när han är på sitt usla humör. Bara för att hon kan och bara för att hon märker att det gör MammaMu extra irriterad. Storasysters lugn är dock inte helt beständigt för mitt i ett Alvedonrus fick även hon spel och började bråka och skrika och härja runt. Jipee. Hur hon kommer må när medicinen går ur kroppen vill jag inte tänka på. Jag försöker förklara för henne att hon kommer må skit om hon inte tar det lugnt, men det går inte riktigt hem. Hon bara fortsätter att bråka med Lillebror.

Mitt i allt det här känner MammaMu att även hon är på väg in i en förkylning. Humöret såg Lillebror till att redan i morse få ner i ankelhöjd. MammaMu känner att hon börjar närma sig en mental ålder på sex år. Det är så lätt hänt i det här sällskapet. MammaMu skriker och gapar och härjar på Kråkungarna som svarar med att skrika och gapa och härja ännu mer. Perfekt.

Det går verkligen bra det här känner jag. Jättebra.