Mörker

Det är mörkt nu. Mörkt när jag vaknar. Mörkt när jag kommer hem. Mörkt i hela kroppen. Det blir liksom aldrig riktigt ljust. Det är tungt.

Ljusningen ligger långt borta som det känns nu. Alldeles för långt borta. Allt tar sån tid. Det är frustrerande. Jag vill att saker ska hända nu. På en gång.

Jag har skrivit om det förut. Här. Om mörkret. Om känslan som kryper in i mig varje höst.

Taggad!

Nu jävlar! Dags att örfila sig själv, fokusera blicken och ladda. Det är nu det gäller. Nu eller aldrig. Jag är taggad. Likt en Carolina Klüft kommer jag att möta utmaningen. Fokuserad. Redo att satsa allt. På ett kort. Jag kommer vinna. Klart jag kommer. Det är min tur nu!

Utelunch

Idag hade vi en utelunch. I oktober. Alltså inte utelunch som i lunch ute på stan utan utelunch som i lunch, utomhus. På altanen. I oktober. Det var hur gott som helst. Sol och lä. Helt fantastiskt. Vissa dagar är helt enkelt bättre att vara ledig på än andra.

Önskar er en helt fantastisk kväll och en ännu bättre helg!

Bygga, bygga

Snart ska "vi" (läs: maken) börja bygga dubbelgarage. Tanken är att det ska komma upp innan vintern. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med förberedande gräv- och betongarbeten. Eller, vi har inte ansträngt oss så mycket. Det har vi faktiskt inte. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att ha trädgården full med hantverkare. Och att betala fakturorna. Jätteansträngande. Nu väntar vi bara på leveransbesked så att vi vet när vi kan sätta fart. Snart. Hoppas vi.

Garaget är bara det första (om vi bortser från det lilla förrådet och den lilla träaltanen som redan byggts i väntan på garaget) av alla utomhusprojekt som står på tur. Önskelistan är lång. Vi har projekt för en lång tid framöver. Bland annat ska vi förvandla ett knöligt och ojämnt tistelfält till en hyfsat jämn gräsmatta, lägga oändliga mängder sten, asfaltera infart och garageuppfart, anlägga pool, bygga altan runt pool, bygga uterum och ett par saker till. Ni förstår ju att vi har att göra.

Det är skönt att insidan är så gott som tip top i alla fall. Ser fram emot en lugn vinter. Faktiskt.

Bara onsdag...

Veckorna går ganska långsamt när man inte har något vettigt att göra. En arbetsdag känns som en vecka. Minst. Inte konstigt att jag blev besviken i morse när jag konstaterade att det bara var onsdag. Måtte det bli någon ändring på det här. Snart. Några uppdrag på G, men ingen som sätter fart. Tyvärr. Det blev visst inte så bra det här. Jag är snart beredd att göra vad som helst. Nåja.

Maken har redan bytt jobb. Eller, han ska. Efter att han har suttit av uppsägningstiden. Första försöket blev tyvärr ingen höjdare för honom heller. Men för honom går det lätt att byta. Han har tydligen möjlighet att byta jobb som andra byter underkläder. Kul för honom. Verkligen.

Jag är inte bitter. Inte alls.
Jag trivs i alla fall i mitt hus, Kråkungarna har det bra i förskolan och skolan och jag är glad över att vara hemma igen. Det andra kommer att ordna sig. Det finns värre saker. Jag får i alla fall min lön och det är det inte alla som får. 

Logiskt tänkande

Enkel logik enligt det företag jag "jobbar" på:

"Nu äter vi tårta! Eftersom det är kanelbullens dag i morgon och VD:n inte tycker om kanelbullar så äter vi chokladtårta idag."

Äähuum. Jaha. Det var ju logiskt. Jag vet inte, men på något sätt så känns det som att det hänger ihop. Företagsledningens förmåga till logik och det faktum att jag fortfarande sitter utan uppdrag. Bara en tanke alltså.

En Ida med ompa ompa touch

Idag har Storasysters skola internationellt besök. Barn från olika europeiska länder är och hälsar på. Dagen till ära skulle barnen klä ut sig till figurer från Astrid Lindgrens sagor. Fint så. Det kan dock vara lite svårt att se vem Storasyster föreställer. Emils lillasyster Ida är idag iklädd lila Dirndl och gympaskor. Närmre en Idaklänning än så kommer inte den Kråkungen. Hennes mamma är lite tråkig på det sättet. Hon är fin. Men jag kan tro att de tyska barnen undrar en smula över Ida'n i Tysklands nationalutstyrsel. Men Storasyster kände sig fin. Ville inte ha det på något annat sätt. Det är gott så. Kan jag tycka.

No Pressure (eller Tjena Hej, liksom)!

Om två veckor har jag till min stora glädje lyckats boka in ett viktigt möte. Låt oss säga ett livsviktigt möte. Det är nästan så att mitt liv hänger på utgången av detta möte. Den sista pusselbiten ska svarvas till så att den passar i den annars så perfekta bilden. Typ. No Pressure och Lycka Till. Liksom. Det kommer ju att gå skitbra det här. Eller inte.

Jag är glad alltså. Det är jag. Det är bara det att jag har en utpräglad förmåga att ta ut förlusterna i förskott. Måla fan på väggen. Worst case scenario is a fact. Ungefär så. Det är så jag fungerar. Fallet blir så mycket mjukare då. Jag kallar mig realist. Andra kallar mig pessimist, men då nästan alltid med tillägget "pessismist med glimten i ögat". Alltid något. Det är ju för väl att jag kan skämta om mitt eget gnäll och skratta åt min egen misär. Ett gott skratt förlänger livet. Har jag hört.

Ja då är vi igång!

Första febern efter semestern. Nu rullar det på. Erfarenheten säger det. Även om första febern lät dröja. Nu får vi bara hoppas att jag har fel. Att den dagliga shoten Actimel och flytten till torrare trakter hjälper till. Att vi slipper VAB-träsket med VAB varannan vecka fram till jul. Vi får hoppas.

Det är lite synd om Lillebror. Han har väntat på den här dagen. Dagen med Grävmaskinen. Vi har en grävmaskin i trädgården. Det är inte varje dag en maskintokig fyraåring har en alldeles riktig grävmaskin i trädgården. Han var ute på förmiddagen och studerade den noga. Sen smällde febern till. Nu får han inte gå ut. Vilken mardröm. En alldeles riktig grävmaskin och han får bara titta på den genom fönstret. Det är inte lätt att vara liten. Vi får väl trösta honom med att den kommer tillbaka. Till våren. Vi har en hel del grävjobb som måste göras. En hel del.

En lugn morgon

Vinkade av Storasyster vid skolbussen tjugo över sju i morse. Tre minusgrader. Sol. Frost. Det är riktig vinter det. Så vackert. Nu saknas bara snön. Minns knappt att temperaturen någonsin hamnade under nollan i Göteborg. Minns bara regn. Men jag kan minnas fel. Jag erkänner det.
Lillebror fick sova. Vi stannade hemma en extra timme. Bara för att. Drog fötterna efter oss. Lekte (i alla fall en av oss). Kramades. Det var precis vad vi behövde. Lillebror och jag. En extra timme till att vakna och kramas. Det är en fantastiskt bra start på dagen. Den tiden borde vi ta oss oftare. Mycket oftare.