Mammaångest över ledsen Kråkunge

Det är inte lätt att vara mamma när man har en liten tjej som är ledsen trettio mil bort. Inte lätt att vara en liten tjej när man är ledsen och har sin mamma trettio mil bort. Som väl var hade hon sin pappa med sig hos farmor och farfar igår kväll. Hon somnade. Till sist. I morse var hon vid bättre mod. Och tur är väl det för nu har pappan åkt hem. I natt ska de sova själva hos farmor och farfar för första gången. Det är också läskigt. I tillägg till allt det andra. Flytten. Saknaden. Oron för hur det ska bli. Oron för att inte gilla det nya huset. Inte få några nya kompisar. Usch. Jag vill ha min stackars Kråkunge hos mig. Nu. Trösta. Krama.

Det blir fyra långa dagar av längtan, saknad och oro.

Bloggen borde byta namn...

...till "MammaMu och Ekorrungarna" - för det finns absolut ingen hejd på hur mycket skit Storasyster samlar på i sina lådor. Gamla glasspinnar, papperslappar, kottar, stenar, pärlor, plastbitar och trasiga grejer. Har just ägnat halva kvällen åt att försöka sortera ut det värsta. Problemet är att det måste ske med finess för hon har säkerligen koll på vartenda litet ekollon den Ekorrungen...

Kråkungarna utflugna. Byter bo.

Idag var det en sorglig dag. Många tårar. En Storasyster som var ledsen. På riktigt. Inuti. Idag lämnade två Kråkungar sitt hus, sina rum, sin lekstuga och sin trädgård. För alltid. Det var jobbigt. Riktigt jobbigt. Även för MammaMu. Vi älskar ju det här huset. Den här trädgården, smultronen, krusbären, syrenerna, rosbuskarna och picknick-berget. Och poolen. Vi älskar det vita huset med de blå knutarna och den blå dörren. Det gör vi. Därför känns det nog extra jobbigt. Det kan inte vara lätt att vara liten. Att inte förstå VARFÖR vi måste flytta. Att inte veta hur det kommer att bli. Att lämna alla kompisar och alla lekställen och barndomens alla minnen. Storasyster tar det hårt. Lillebror säger inte så mycket. Funderar desto mer. Tror att vi ska komma tillbaka och hälsa på snart. Att allt kommer att vara som vanligt då. Åh, vad detta är jobbigt. Skitjobbigt.

Idag åkte Kråkungarna till farmor och farfar. Jag är kvar hemma. Tanken är att jag ska packa flyttkartonger. Många kartonger. Ska bara...

Veckovill i semesterstyle

Jag skrev fel i förra inlägget. Det var nog mest ett önsketänkande. En dag mer eller mindre. Det spelar väl ingen roll. Men för att rätta till det hela så får jag istället be att få meddela att det idag är en vecka och en dag kvar till flytt. Rätt ska vara rätt. Vem kan liksom hålla reda på om det är tisdag eller onsdag. Det är ju semester. MammaMu har gått in i semesterdvala. Big Time. Blev alltså vänligt men bestämt upplyst om att det är tisdag idag. Inte onsdag. Tänk att märka ord sådär. Ohyfsat.

Nu återvänder jag till solstolen.

Nedräkning pågår!

En vecka kvar. Sju dagar.

Gyllene Tider

Igår kväll kvitterade jag ut min fördelsedagspresent. Nästan ett halvår senare. En bra present. En somrig sådan. Maken och jag checkade in Kråkungarna hos mormor och morfar och gick ner på stan för en middag. Därefter tog plats framför scenen för att återigen få uppleva en konsert med Gyllene Tider. Det var magiskt. Linköpingskvällen var ljum (läs: svettig). En riktig sommarkväll. En perfekt kväll för Gyllene Tider. Helt enkelt!

En VIKTig fråga!

Hmmm... Är det verkligen meningen att man ska gå upp ett kilo vikt i veckan under semestern?!? inte riktigt va?! Det blir ju en hel del det. Speciellt om man ska vara hemma ända till september. Som jag. Inte för att jag ställt mig på vågen eller så. Oh no. Så dum är jag inte. Den skulle gå sönder. Men kläder som kunde knäppas förra veckan är oknäppbara idag. Typ. Och kläder jag faktiskt klämde ner mig i under försommaren är inte att tänka på. Inte alls faktiskt. Konstigt. Väldigt konstigt. Eller inte. Hmmm...

Det har visst gått lite långt. Semesternjutandet. Lite för långt.

Låt våra barn få vara barn!

Jag läste en krönika av Frida Boisen i Expressen idag. Den gör mig arg, ledsen och förbannad. Antagligen träffar den mig rätt i hjärtat eftersom jag själv funderat på det här. Undrat. Hur andra föräldrar egentligen resonerar. Funderat över hur jag ska hantera problemet. Jag har haft min sexåring i en F-2 klass. Alltså en klass där förskolebarn, ettor och tvåor går gemensamt. Här märks det extra tydligt. Här kryper tonårsinfluenserna ner ända till förskolebarnen. De hör vad de äldre tjejerna pratar om, vad som är inne, vad som är tufft. De små tjejerna lyssnar, tittar och lär.

Jag hör till den sortens mammor som tycker ett min sexåring ska se ut som en sexåring. Leka som en sexåring och bete sig som en sexåring. Men det är svårt. Försök bara att hitta kläder till en sexårig tjej som har 134 i klädstorlek. Det är nästan omöjligt. Om man inte är ute efter midjekorta trasor som visar både axlar och mage. Svart ska det tydligen vara. Eller möjligtvis grått. Med dödskallar eller kors. Och tajt. Byxorna som säljs till sexåriga tjejer är så tajta att de skulle få vem som helst att hoppa över lunchen bara för att kunna andas resten av dagen. Bikinis som säljs i storlek 134 och uppåt har ingen topp utan består av små trekants-BH:ar. Jag kan rabbla upp många fler exempel. Så snart man går från storlek 128 till 134 förvandlas flickorna till sexobjekt och modellaspiranter.

Kalla mig gnällig. Kalla mig trångsynt. Kalla mig tant. Kalla mig vad som helst. Jag spyr på barnmodet som finns i butikerna. Blir irriterad. Arg. Jag har slutat gå dit. Jag har blivit nätshoppare. Det är enklare så.

Det är svårt att uppfostra sin sexåriga dotter som en sexåring. Min dotter får inte leka med smink. Jag försöker undvika midjekorta toppar och dödskallar så långt det är möjligt. Hellre Hallo Kitty och idel rosa. Faktiskt. Men hur långt ska man gå? När jämnåriga kompisar har lösnaglar och eget smink på rummet och när "alla andra" går klädda som tonåringar. Vart går gränsen? Barn kan vara väldigt grymma mot varandra. Särskilt om någon sticker ut från mängden. Om någon har en mamma som alltid säger nej. Eller om någon går klädd som en barnunge. Då är det lätt hänt att denna någon får höra det. Att någon far illa. Barn är grymma. Även förskolebarn. Vi vet.

Allt är en tävling. Vem har finast kläder. Finast leksaker. Finast frisyr. Finast allt. Även för min dotter. Jag försöker att få henne att förstå att utsidan inte spelar någon roll. Men det är svårt. Det är så mycket som talar emot det som jag försöker få min dotter att förstå.

Jag vet inte om detta är ett storstadsproblem. Jag vill att det ska vara det. Men jag tror inte att det är så. Jag vill att saker ska vara annorlunda nu när vi ska flytta till "landet". När Storasyster ska gå i en renodlad klass med jämnåriga klasskamrater. Jag hoppas. Men jag tror att detta är ett problem som vi får fortsätta brottas med. Jag tror inte att det blir någon skillnad.

Jag önskar bara att mina barn ska få vara barn. De blir vuxna tids nog ändå. Varför ska vi skynda på processen? Vad är poängen med det? Jag förstår inte. Verkligen inte.

Dagens semestertips!

Låt säga att ni packar in barn, strandleksaker och matsäck i bilen för en en heldagsutflykt till en sandstrand ganska långt hemifrån, låt säga sisådär 15 mil hemifrån och låt oss även kalla stranden för Tylösand. Då skulle jag faktiskt rekommendera att ni också packar in badväskan med alla badkläder och handdukar i bilen. Samtidigt liksom. Och inte låter den stå kvar hemma i tvättstugan. Och åker iväg utan den. Det blir liksom enklare så. Mycket enklare. Och lite mindre otrevlig överraskning över det hela när man väl kommer fram. Då skulle ni slippa den där extra shoppingturen. Och panikinköp av handdukar och bikinisar som sitter lite på trekvart.

Det är liksom enklare att glömma matsäcken.

Men OM ni skulle råka glömma badväskan hemma så löser det sig. Det gör det faktiskt. Det kan till och med bli en riktigt bra dag. Om man gillar sand. För nu ska jag gå och tömma ett kilo sand ur hårbotten och öron rakt ner på badrumsgolvet. Det är dags för kvällsdusch.

Huset

Jag har ju lovat att berätta. Inte för att det är så mycket att berätta. Egentligen. Vi hade nästan gett upp. Gav flytten och husletandet ett sista försök. Bestämde oss för att åka och tittade på ett hus som egentligen låg helt fel, var alldeles för stort och kostade lite för mycket i förhållande till vad som var kvar att göra. Typ. Men vi åkte dit. Kanske i ren desperation. Sista försöket. Liksom.

Det kändes bra. Huset är byggt relativt nyligen. Ljust. Fräscht. Utsikten från köksfönstren fick mig på fall. Böljande fält. Åkrar. Jag kommer att sitta vid länge frukostbordet. Jag kommer till och med kunna njuta av disken. I alla fall av utsikten från diskbänken. Baksidan av huset blickar ut mot en stor ekhage. På sommaren går det kor där.

På landet men ändå nära till stan. Närmare till centrum och jobb än vi har idag. Lantligt läge men med flera hus runt omkring. Flickor i Lillebrors ålder i grannhusen. Skolan en kilometer bort.

Under visningen fick jag ett infall. Ropade på grannarna. Ville fråga dem om det bor mycket barn i området. Jag brukar inte ropa på främmande människor. Jag brukar inte prata med grannar när vi är på visning. Men den här gången gjorde jag det. Jag ropade. Mot mig kommer en man. Ett bekant ansikte. Väldigt bekant. Det visar sig att de som bor i huset bredvid är gamla vänner till oss . Inga nära vänner, men vänner vi umgåtts lite med under en period. Vänner som vi i stort sett tappat kontakten med. Ett kärt återseende. Det avgjorde liksom hela saken. Vi skulle flytta. Och så blev det.

Huset är stort. I ETT plan. Alldeles för stort. Troligtvis även  helt omöjligt att möblera. Våra möbler kommer i alla fall inte att räcka till och vi kommer att behöva installera interntelefon för att kunna kommunicera med varandra. Men det löser sig. Vi får se det som ordentligt tilltagen springyta för rastlösa Kråkungar.

Tomten är också stor. Jättestor. Och inte mycket till tomt. Egentligen. Vi kommer få börja helt från början. Just nu består den mest av grus. Och ogräs. Tistlar. Meterhögt. Tomten är aldrig iordninggjord. Vi (läs: maken) har alltså en hel del markarbete att se fram emot. Dessutom måste vi få upp ett garage. Det blir höstens stora projekt. Men fördelen med en stor och helt oplanerad tomt är att den är öppen för alla möjligheter. Vi har ju till exempel vant oss vid pool. Och uterum. Så utomhusprojekt kommer vi INTE sakna de närmaste åren. Skönt i alla fall att huset är i toppskick så att vi kan vila upp oss om vintrarna...

Nu börjar flytten närma sig. Om tre veckor får vi nyckeln. Tre veckor. Tre veckor känns jättelångt borta när man längtar och väntar. På att få börja sitt nya liv. Men tre veckor är egentligen ingenting. Inte när man har ett helt hus att packa ihop och en flytt att planera. Nej, då går nog tre veckor ganska fort. Det får vi hoppas i alla fall.

Å ena sidan...

Å ena sidan är det ju bra att Storasyster börjar känna sig bättre och är sig själv igen.
Å andra sidan var det ju ganska lugnt och tyst de dagar hon låg still och slumrade i skuggan.

Å ena sidan är det kanon att sommaren äntligen har kommit. Att vi kan hänga hela dagen vid poolen.
Å andra sidan blir det ju inte många flyttkartonger packade när vi ligger och pöser i en solstol hela dagen.

Å ena sidan är det skönt att Lillebror sover till tio om förmiddagen (och så även MammaMu).
Å andra sidan vore det kanske skönt att få Kråkungarna i säng om kvällarna också.

Å ena sidan är det skönt med semester och fint väder.
Å andra sidan så kommer allt annat faktiskt att ordna sig. Så jag fortsätter att njuta.

Poolhäng och sjukstuga

Vi är hemma igen. Vi fick några sköna dagar på Öland. Där var det sommar. På riktigt. Ingen värmebölja kanske och en och annan regndroppe där också, men vi frös inte. Temperaturerna låg över tjugo grader och i total avsaknad av ishavsvindar var det ljuvligt. Vi fick till och med en ljummen sommarkväll. Det är vi inte bortskämda med. Vi hann med en favorit i repris, nämligen Lådbilslandet. Ett paradis för en biltokig Lillebror. Vi fick några timmar på stranden med bad och sandslottsbygge. Och vi hann med lite shopping och god mat. En lyckad minisemester alltså.

Nu är vi hemma. Och äntligen. Äntligen en dag som skulle kunna kallas sommardag. I alla fall i lä. MammaMu har tillbringat dagen i solstolen. Vid poolen. I poolen. Dessvärre har Storasyster fått ligga i skuggan. Ynklig. Hon har feber och ont i huvudet och i öronen. Hon är inte alls pigg. Stackars Storasyster. När det äntligen blivit badväder. Höjden av otur. Vi får hoppas att det vänder snart.

Konstruktiv problemlösning

Vi tröttnade på flyttlådorna. Och på pissvädret. Så vi drog till Öland istället. Ganska oplanerat. Väldigt spontant. Vädret är bättre. Betydligt bättre. Inga flyttlådor på hotellrummet. Gott resultat så här långt alltså.

Dagens Citat

"När vi har flyttat, och vi vill ha lite regn, då kan vi åka hit och hälsa på!"

Jo du Lillebror, jag vet inte om det är just regnet som jag kommer att sakna allra mest. Troligtvis inte. Men visst ska vi hälsa på. Någon dag. När det inte regnar....

Ingen vattentät plan...

Vi hade en plan. Tanken var att vi skulle stanna kvar i Göteborg över sommaren. Njuta av närheten till havet. Av poolen. Klämma ur det sista ur Västkusten och njuta av allt det som turisterna faktiskt kommer hit för att uppleva.

Den här planen har bara ett problem. Den kräver fint väder. Inte regn, sexton-sjutton grader och iskalla vindar. Det blir inte riktigt samma sak då. Havet är iskallt. Om vi ändå skulle trotsa kylan så går det ändå inte att få ner en stortå i vattnet på grund av alla brännmaneter. De älskar kallt vatten. Inte ens i vår lilla oas vid poolen går det att få upp sommarvärmen. Förra året kunde vi krypa upp i lä och njuta av de solstrålar som kom. Men inte i år. I år verkar det alltid blåsa åt fel håll. Åt alla håll. Hela tiden.

Om det fortsätter så här kommer vi bli galna. Vi klättrar på väggarna. Redan. Vi vill flytta. Nu. Det är en månad kvar. En hel månad. Av regn och iskalla vindar. Inte gör det saken bättre att vädret verkar bättre i Östergötland. Mycket bättre. Som vanligt. Vi skulle flyttat nu. Vi hade möjligheten att välja. Att stanna kvar över sommaren verkade som en bra idé. Då.

Inte kan vi packa heller. Inte på riktigt. Inte än. På något sätt verkar vi behöva använda det mesta. Hela tiden. Några lådor glas är packade. Vaser. Böcker. Men sen tog det stopp. Det kommer att blir ett packrace sista veckan. Som vanligt. Då kan ni lita på att solen gassar och temperaturerna når trettio grader. Det kan ni vara helt säkra på.

Det här var faktiskt ingen vattentät plan. Den tålde faktiskt inte regn. Alls.

Vi är rastlösa. Vi vill iväg. Vi längtar.