Låt våra barn få vara barn!

Jag läste en krönika av Frida Boisen i Expressen idag. Den gör mig arg, ledsen och förbannad. Antagligen träffar den mig rätt i hjärtat eftersom jag själv funderat på det här. Undrat. Hur andra föräldrar egentligen resonerar. Funderat över hur jag ska hantera problemet. Jag har haft min sexåring i en F-2 klass. Alltså en klass där förskolebarn, ettor och tvåor går gemensamt. Här märks det extra tydligt. Här kryper tonårsinfluenserna ner ända till förskolebarnen. De hör vad de äldre tjejerna pratar om, vad som är inne, vad som är tufft. De små tjejerna lyssnar, tittar och lär.

Jag hör till den sortens mammor som tycker ett min sexåring ska se ut som en sexåring. Leka som en sexåring och bete sig som en sexåring. Men det är svårt. Försök bara att hitta kläder till en sexårig tjej som har 134 i klädstorlek. Det är nästan omöjligt. Om man inte är ute efter midjekorta trasor som visar både axlar och mage. Svart ska det tydligen vara. Eller möjligtvis grått. Med dödskallar eller kors. Och tajt. Byxorna som säljs till sexåriga tjejer är så tajta att de skulle få vem som helst att hoppa över lunchen bara för att kunna andas resten av dagen. Bikinis som säljs i storlek 134 och uppåt har ingen topp utan består av små trekants-BH:ar. Jag kan rabbla upp många fler exempel. Så snart man går från storlek 128 till 134 förvandlas flickorna till sexobjekt och modellaspiranter.

Kalla mig gnällig. Kalla mig trångsynt. Kalla mig tant. Kalla mig vad som helst. Jag spyr på barnmodet som finns i butikerna. Blir irriterad. Arg. Jag har slutat gå dit. Jag har blivit nätshoppare. Det är enklare så.

Det är svårt att uppfostra sin sexåriga dotter som en sexåring. Min dotter får inte leka med smink. Jag försöker undvika midjekorta toppar och dödskallar så långt det är möjligt. Hellre Hallo Kitty och idel rosa. Faktiskt. Men hur långt ska man gå? När jämnåriga kompisar har lösnaglar och eget smink på rummet och när "alla andra" går klädda som tonåringar. Vart går gränsen? Barn kan vara väldigt grymma mot varandra. Särskilt om någon sticker ut från mängden. Om någon har en mamma som alltid säger nej. Eller om någon går klädd som en barnunge. Då är det lätt hänt att denna någon får höra det. Att någon far illa. Barn är grymma. Även förskolebarn. Vi vet.

Allt är en tävling. Vem har finast kläder. Finast leksaker. Finast frisyr. Finast allt. Även för min dotter. Jag försöker att få henne att förstå att utsidan inte spelar någon roll. Men det är svårt. Det är så mycket som talar emot det som jag försöker få min dotter att förstå.

Jag vet inte om detta är ett storstadsproblem. Jag vill att det ska vara det. Men jag tror inte att det är så. Jag vill att saker ska vara annorlunda nu när vi ska flytta till "landet". När Storasyster ska gå i en renodlad klass med jämnåriga klasskamrater. Jag hoppas. Men jag tror att detta är ett problem som vi får fortsätta brottas med. Jag tror inte att det blir någon skillnad.

Jag önskar bara att mina barn ska få vara barn. De blir vuxna tids nog ändå. Varför ska vi skynda på processen? Vad är poängen med det? Jag förstår inte. Verkligen inte.