Oro

Det börjar långsamt gå upp för mig, att jag i rollen som mamma till världens finaste Kråkungar aldrig kommer att kunna koppla av och sluta att oroa mig. Oron finns där. Ständigt närvarande. Som en oformlig klump. Som ständigt antar nya former. Ibland är det mest en sorts allmän oro för att de har för långa dagar på förskolan eller att de ska få allvarliga men av att ha en mamma som är konstant sur och gnällig, över uppfostran eller otillräcklig frukost. Ibland handlar det om oron för fysiska skador, inte minst när det gäller Lillebror. Han klättrar och ramlar. Gråter en skvätt och är snart på benen för att anta nya utmaningar. Oftast går det bra. Men tänk den dagen det inte går lika bra. Den dagen oroar jag mig för. Den värsta oron är ändå den som gnager i magen när jag märker att en Kråkunge inte mår bra. Inombords. När något tynger. När något är fel. När det inte hjälper med ett plåster eller en pannkaka. När jag vill hjälpa men inte vet hur. Den oron är den värsta.