Jag förstår att många är glada nu. Rent av lyckliga. Många verkar föredra lera, mörker och slask framför snö, krispig kyla och livsgivande ljus. Det har jag förstått. Jag hör det överallt. I affären. På Facebook. På jobbet och på gatan. Folk som småpratar över vädret. Beklagar sig. Letar vårtecken i början av januari. Folk som säger att det minsann räcker med snö nu. Att de är trötta på all snö. Att våren gärna får komma.
Jag förstår ingenting. Vår i början av februari. När hände det senast. Jag hade förstått det bättre om vi befann oss i början av april. Det hade jag.
Själv är jag ledsen. Vi fick inte många veckor med snö. Kanske kommer vintern tillbaka. Kanske inte. Februari och mars är ju de allra bästa vintermånaderna. När solen tittar fram och faktiskt värmer. När dagarna blir längre. Dagsmeja. Takdropp. Fantastiska vinterdagar när det till och med går att sitta ute i en snödriva och fika. Snön försvann alldeles för tidigt. Nu går vi miste om allt det fina. Nu är allt grått. Skitigt. Kråkungarna går knappt att ta in i huset efter att de varit ute i tio minuter. Det är blött och lerigt. Sandigt. Överallt. Och regn. Deprimerande. Usch.
Nej ge oss ytterligare en månad av rejäl vinter. I slutet av mars kan v kanske börja tala om våren. Det är då den ska börja göra sig påmind. Inte nu. Februari är en vintermånad och snart är det sportlov. Ett sportlov som borde tillbringas i pulkabacken, på skidor eller skridskor men som tyvärr ser ut att få tillbringas inomhus i år...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar