Trädgårdsarbete

MammaMu räfsar ihop löven i och Kråkungarna sprider ut dem igen.

Precis som vanligt alltså.

Mörkret

Nu ser jag inte ljuset mer i år. Det är så det känns varje år när klockorna ställs om till vintertid. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och mörkt när jag kommer ut från kontoret på eftermiddagen. Har jag tur kan jag skymta solen en stund på helgen, men har jag otur så är regnmolnen så tjocka och gråa att ljuset aldrig bryter igenom.

Mörkret påverkar mig. Och det mer och mer för varje år som går. Jag blir trött, deppig och håglös. Jag har ingen lust till någonting. Inte till någonting annat än att drömma mig bort.

Så här års börjar jag drömma om att emigrera till ett land som faktiskt har fyra årstider. Ett land med sol om sommaren och snö om vintern. Där dag är dag och natt är natt.

Så här års börjar jag desperat hitta anledningar till att fly mörkret. Jag surfar som besatt efter utlandsresor. Längtar efter sol och värme. Och efter snö och ljus. Jag känner ett desperat behov av att ha något att se fram emot. Något att längta till. Ett avbrott i mörkret. Det är troligtvis anledningen till att jag inom loppet av en vecka bokat in två resor nu i vinter. Den ena resan har vi längtat efter i sex år nu. Ända sedan Storasyster föddes har vi målmedvetet jobbat för att kunna genomföra den. Och äntligen. Äntligen är Lillebror tillräckligt stor. Tillräckligt stor för att orka med bilresan och tillräckligt stor för att hänga med oss runt. Det är vad vi hoppas i alla fall. Jag pratar om en skidresa. Till Alperna. Till mitt "andra hemland" Österrike. Men mer om det en annan gång. Jag har inte riktigt den energin som krävs för att kunna  glädjas fullt ut just nu. Inte än.

Så här års blir tankarna på vår livssituation och tillvaron än intensivare. Det är nu som jag återigen börjar fundera på att flytta. På att börja om. Eller kanske säga upp mig. Bara sådär. Helt utan anledning. Eller åtminstone att låta renovera köket och badrummen eller tapetsera om kontoret.

Så här års trivs jag sämre än vanligt på jobbet. Jag letar ständigt efter anledningar till att ta semester eller att vara ledig. Därav ovan nämnda jakt på tillflyktsorter. Höstmörkret gör liksom det jobbiga ännu jobbigare.

Så här års är det dags att börja ladda för födelsedagsfirande, barnkalas och släktkalas. Därefter tar julen vid. Den tanken känns övermäktig den också.

Så här års sprudlar inte direkt kreativiteten. Nej inte alls faktiskt. Bloggandet som egentligen är menad som en ventil, blir ytterligare ett krav. Ett krav på att prestera och leverera. Det fungerar inte alls. Inte just nu i alla fall. Vi får hoppas att det vänder. Ska försöka lapa lite ljus i helgen. Det kan hjälpa. Liiiite. Annars kan ni väl lova mig att titta in här i bloggen igen till våren. Det mesta brukar ju trots allt lösa sig när ljuset återvänder.

Tandtrauma

Ja så kallas det visst. Det som Lillebror råkat ut för. Egentligen är det väl inte så oväntat eller konstigt att just han ska drabbas av ett tandtrauma. Vår klättrande Lillebror. Det kunde varit värre. Det kunde varit huvudet. Eller armarna. Nu är det mjölktänderna som råkat illa ut. Det jobbiga är bara att ingen egentligen vet vad som hänt. Eller när det hände. Eller jo. Det var på dagis. Han slog tydligen tänderna i en bordskant. Eller möjligen var det en stolsrygg. Det har han i alla fall berättat själv. Vår Lillebror. Ingen annan har märkt någonting. Vi borde väl reagerat när han hade ont i tänderna vid tandborstningen. Det borde vi. Men vi avfärdade det som det gamla vanliga gnället och bråket. Lite värre än vanligt bara. Så bra föräldrar är vi. Det är först nu vi förstår hur det var. Att han faktiskt hade ont. Att tänderna kanske till och med satt lite lösa. Nu förstår vi det. Nu när framtänderna sakta börjar anta en gråaktig ton. Nu när tandläkaren fått röntga skadan. Än vet vi inte hur allvarligt det är. Vi får avvakta och se. I bästa fall läker det ut och tänderna blir vita igen. I sämsta fall. Ja i sämsta fall blir han tandlös vår fina Lillebror. I flera år. I värsta fall blir rötterna infekterade och då måste de dras ut. Med tång. Han skulle i alla fall få behålla tänderna över jul. Det var vad tandläkaren sa. Tandläkaren som tydligen trodde att även jag var på det skämtsamma humöret idag. Nja, inte direkt.

Men, vi får väl hoppas på det bättre alternativet då...

Friskförklaring

Hur vet man egentligen att man är fullt återställd efter en magåkomma? Jo, det måste vara när man återigen helt ohämmat häller i sig kaffe(?) från kaffemaskinen på jobbet...!

Jag är glad...

...att jag inte gjorde slag i saken och satte igång att putsa fönster i helgen. Det hade varit ogjort arbete. Verkligen. Höststormarnas storm härjar nämligen här på västkusten idag. Vi snackar horisontellt saltvattensregn som har förmågan att frosta igen även de renaste förnsterrutorna flera kilometer inåt landet. Jag hade tur alltså. Som inte orkade putsa fönster i helgen. Tänk att latheten kan föra med sig något gott.

Jag hatar storm. Jag hatar när hela huset gungar, när det knakar och brakar i väggarna och man tror att fösterrutorna ska blåsa sönder vilken sekund som helst. Jag hatar det.

Nu vill jag ha snö. Massor med snö. Nu är jag redo för en riktig vinter.

I love you too!

Jag fick världens finaste mejl idag. Från Storasyster. Meddelandet var kort och konsist:

"Ajlavjo"

Det är ju så att man blir alldeles varm i mammahjärtat.

And the winner is...

...Storasyster!

Last man standing. Kan man säga.

Inte för att vi ropar hej. Absolut inte. Nä det vore ju dumt att tro att någon kommer att klara sig.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän i morgon eftermiddag. Tidigast.

Så, där har ni läget alltså...

Two down, two to go...

Lillebror  - check
Pappan - check
Storasyster - pending
MammaMu - pending

Ingenting är som väntans tider. Eller hur är det nu man säger...!?

Och efter ännu mer VAB kommer magsjukan

Vi har hittills varit förskonade. Visst har Kråkungarna varit magsjuka, men endast vid enstaka tillfällen och det har alltid varit över innan det började. Men den fruktade Vinterkräksjukan har vi varit så lyckligt förskonade mot. I sex år. Började tro att familjen hörde till en av de få lyckliga familjerna som eländet inte biter på. Men oj så fel jag hade. Stackars Lillebror. Dessutom sjuk för tredje gången på två veckor. Och det med besked. I natt har det slagit till med tiominuterscykler. Hela natten. Lillebror har skrikit av smärta. MammaMu har legat på helspänn och lyssnat på vartenda andetag Lillebror tagit. Redo för handling. Dessutom har tvättmaskinen gått på högvarv. Hela natten.

Är det inte märkligt att mitt i det här har pappan sovit. Bredvid det sjuka barnet. Visst har pappan vaknat till på kommando (ungefär var tionde minut) och bistått eländet i sitt sömndruckna tillstånd, men därefter somnat så snart han lagt huvudet på kudden igen. Jag förstår inte hur det är fysiskt (eller psykiskt) möjligt.

Nu har eländet lugnat ner sig, men saft är det enda vi får i honom. Inte ens glass funkar. Då är han dålig. Stackars Lillebror.

Jaha, bara att vänta och se vem som står på tur här näst då.

Borttappat minne, eller nå't

Det verkar som om glömskan har slagit till. Ordentligt. Den ena Kråkungen har totalt glömt bort hur man somnar på egen hand. Ja, hon minns knappt hur man somnar över huvud taget. Väldigt märkligt det där. I övrigt slår minnesförlusten hos just den här Kråkungen till med ganska jämna mellanrum i största allmänhet. Ni vet, rätt vad det är har hon glömt att bananskal ska slängas i soppåsen eller att kläder inte hör hemma på golvet. Fascinerande. Verkligen.

Den andra Kråkungen har totalt glömt vad ordet NEJ betyder. Konstigt, eftersom det används ganska ofta här hemma. Ja, när jag tänker efter så har han nog faktiskt totalt glömt bort hur man lyssnar. Så måste det vara.

Och jag, jag måste ha glömt att tvätta deras öron. Det måste jag ha gjort...