Tandtrauma

Ja så kallas det visst. Det som Lillebror råkat ut för. Egentligen är det väl inte så oväntat eller konstigt att just han ska drabbas av ett tandtrauma. Vår klättrande Lillebror. Det kunde varit värre. Det kunde varit huvudet. Eller armarna. Nu är det mjölktänderna som råkat illa ut. Det jobbiga är bara att ingen egentligen vet vad som hänt. Eller när det hände. Eller jo. Det var på dagis. Han slog tydligen tänderna i en bordskant. Eller möjligen var det en stolsrygg. Det har han i alla fall berättat själv. Vår Lillebror. Ingen annan har märkt någonting. Vi borde väl reagerat när han hade ont i tänderna vid tandborstningen. Det borde vi. Men vi avfärdade det som det gamla vanliga gnället och bråket. Lite värre än vanligt bara. Så bra föräldrar är vi. Det är först nu vi förstår hur det var. Att han faktiskt hade ont. Att tänderna kanske till och med satt lite lösa. Nu förstår vi det. Nu när framtänderna sakta börjar anta en gråaktig ton. Nu när tandläkaren fått röntga skadan. Än vet vi inte hur allvarligt det är. Vi får avvakta och se. I bästa fall läker det ut och tänderna blir vita igen. I sämsta fall. Ja i sämsta fall blir han tandlös vår fina Lillebror. I flera år. I värsta fall blir rötterna infekterade och då måste de dras ut. Med tång. Han skulle i alla fall få behålla tänderna över jul. Det var vad tandläkaren sa. Tandläkaren som tydligen trodde att även jag var på det skämtsamma humöret idag. Nja, inte direkt.

Men, vi får väl hoppas på det bättre alternativet då...