Att be om hjälp

Att be om hjälp. Jättesvårt. I alla fall för mig. Jag vill klara mig själv. Jag ska klara mig själv. Jag vill absolut inte vara till besvär. Inte störa. Inte krångla. Då avstår jag hellre. Jag hatar att be om hjälp. Just precis därför växer klumpen i magen. Den blir större och större. För jag inser. Inser att jag kommer tvingas att be om hjälp ett tag framöver. Ta emot hjälp. Ofta. Det är jobbigt.

Tur att jag har så fina människor omkring mig. Människor som vill hjälpa. Hjälpa mig.

Behov av ljus

Idag har det gjorts stora inköp. Saker som saknats i hemmet. Saker vi aldrig riktigt haft behov av förut när vi bodde i stan. Idag har vi inhandlat stora mängder ficklampor, extra stark strålkastare till cykeln och reflexväst modell vuxen. Å så musfällor förstås. Det är mörkt på landet. Jättemörkt. Jag hittar knappt soptunnan i mörkret och vid brevlådan riskerar man livet utan att vara utrustad med ficklampa och reflex. Nu är vi redo. En ficklampa i handväskan. Det trodde jag aldrig jag skulle känna behov av.

Mörkret är mörkt. Jättemörkt. Även utomhus.

Gott Nytt År!

Nåväl, jag är kanske lite tidigt ute. Må så vara, men jag tänkte faktiskt på Dig kära läsare. Som Du kanske har märkt så är den här bloggen inte vidare munter just nu. Deppiga och gnälliga inlägg, som skapar dålig stämning. Om Du tröttnat (vilket Du borde vid det här laget) så är mitt tips till Dig att ta en paus från den här bloggen och titta in igen någon gång efter nyår. Då borde det ha vänt. Humöret. Jag hoppas att tonerna är lite ljusare efter att garagebygge, födelsedagar, helger och julfester är avklarade och överstökade, när min livegenhet är slut och vi åter går mot ljusare tider. Förhoppningsvis får vi lite snö kring jul. Snö har alltid en positiv effekt på MammaMu's dystra höstsinne. Just i år hoppas jag att snön infinner sig lite senare än vanligt dock. Tyvärr. Det är lite svårt att cykla i snödrivorna. Liksom. Cykel är ju tydligen min grej nu för tiden.
Den av Er som stannar kvar får i alla fall anse sig varnad. Jag har inga garantier för att tonen kommer förändras de närmaste månaderna. Faktiskt inte. Jag kommmer fortsätta spy galla ett tag till. Om du orkar så får du alltså stanna kvar. Jag kör inte bort någon. Men det gör Du alltså på egen risk. Jag kan inte garantera att det inte smittar.

Nåväl, om vi inte råkas innan så önskar jag Dig en fin Jul och ett riktigt Gott Nytt År och så hoppas jag att Du återvänder någongång under 2014. Då skulle jag bli riktigt glad!

"Inget ont som inte har något gott med sig"

Åh vilken rubrik! Ser ni?! MammaMu gör ett tappert försök att krysta fram en positiv rad. Det finns fler uttryck hon skulle kunna använda sig av, till exempel "Efter regn kommer solsken", "Det som inte dödar det härdar" och "Idel solsken gör öken", men det är ju att gå lite väl långt med snusförnuftigheterna. Vi nöjer oss med det onda som på något sätt skulla påverka det goda. Ja, ni fattar.

Vad är det då som har hänt?! Jo, MammaMu har cyklat till jobbet! Den överviktiga kossan har alltså trampat sig framåt för egen maskin. Med en alldeles för tung och stor Kråkunge i lasten. En mil med stopp halvvägs för avlastning av Kråkunge (thank god). Två mornar till och med. Jösses, det var länge sedan hon var så nära döden. Big time. Är bara glad att skjutsen går hem i eftermiddag. För två mil på en dag, det är faktiskt att överdriva.

Jag säger inte att det inte är välbehövligt. Det är det. Men det är fan inte roligt. Tre grader. Regn och mörker. Det kunde ju åtmingstone varit sommar. Jag hade faktiskt föredragit motionscykeln hemma framför tv:n. Det hade jag.

Att tänka positivt...

...det är verkligen inte min grej. Inte alls. Jag har försökt. Varje gång slutar det bara med att jag blir så mycket mer besviken än jag skulle blivit om jag tänkt som jag brukar. Alltså att allt kommer gå åt helvete från början. Så att jag är beredd. För inte hjälper det mig att må bättre eller att nå mitt mål i alla fall. Det positiva tänkandet. Inte det negativa heller för den delen. Dit kommer jag nog aldrig. Så känns det just idag. Motgång på motgång. Magont och illamående. Dåligt humör och tårar. Det är jobbigt nu. Kanske lika bra att sluta tänka på det hela taget.

Väntans tider

Just nu känns det som att jag bara går och väntar. Naturligtvis väntar jag på nästa katastrof. Det vet ni ju redan. Men jag väntar på annat också. Jag befinner mig i något sorts vacuum. Jag väntar till exempel på att få något att göra på jobbet. Samtidigt sitter jag även och väntar på (positiva) besked efter mitt livsviktiga möte här om veckan. Jag väntar också på min dom. Ett beslut om hur länge jag måste skjutsas runt i länet av släkt och vänner. Att allt ska ta sådan förbannad tid jämt. Jag vill ju veta. Veta om jag är glad eller ledsen. Lycklig eller olycklig. Just nu befinner jag mig i ett svart hål. Pendlar mellan hopp och förvivlan.

Även musjävlarna håller mig på halster. Igår hade vi fått två i fällan. Två. Vafan. Hela huset vimlar tydligen av möss. Toppen. Nu är det bara och vänta och se. Vänta och se ifall de små musjävlarna har bjudit in hela släkten till vårt hus, eller om vi är av med dem. Fällorna är riggade. Vänta och se alltså.

Nu väntar jag bara på lunchen. Arbetsdagens höjdpunkt. Typ.

Vad var det jag sa?!

Det var en väldig TUR att jag inte publicerade det där inlägget om att stormen skulle ödelägga det mesta i min närhet och att vi skulle ägna morgonen åt att spela plockepinn med garageresterna (se här). Det var en faslig tur det. Vem vet hur det hade gått annars. Nu gick det bra. Inte ett spår av någon storm i morse, trots att jag vaknade exakt klockan 00:00 i natt av ett fasligt oväder utanför huset. Troligtvis inte mer än en vanlig höstbris med Göteborgsmått mätt, men ändå. Men det lät som en orkan. Minst. Jag låg kvar i sängen och höll för öronen. Jag hatar blåst. Gissa om jag var förvånad i morse när jag tittade ut och inte såg ett enda spår efter nattens oväder. Till och med löven låg kvar i gräsmattan och pumpalyktan stod kvar mitt i trädgården. Mycket märkligt. Men TÄNK hur det kunde ha slutat om jag publicerat det opublicerade inlägget. Hua.

Men ropa inte hej.

Den riktiga katastrofen lurar runt hörnet. Var så säker. Om det nu inte var den här stormen, så dyker det helt säkert upp någon annan katastrof. Snart.

Fan. Det kan väl få vända nu. Snälla.

Vidskeplig

Jag har tydligen blivit vidskeplig på äldre dar. De senaste dagarna har jag bittert gått runt och muttrat saker som "En olycka kommer sällan ensam", "Alla onda ting är tre" och "Det är lugnet före stormen". Det sista uttrycket använder jag extra mycket just idag då årtiondets storm snart är här. Det är bara några timmar kvar innan den slår till med full kraft. I alla fall enligt tidningarna. Jag har tydligen blivit så vidskeplig att jag faktiskt inte vågar publicera ett inlägg som jag skrev för någon timme sedan. Ett inlägg där jag gör ett försök att konkretisera mina onda föraningar. Att publicera det inlägget känns lite som att be om att det värsta ska hända. Så nej. Inlägget förblir opublicerat.

För vem är väl jag att måla fan på väggen.

Tvi, tvi, tvi.

Det är så sant min Kråkunge...

Idag byggs det garage. Tre avmännen i släkten sliter med bygget. Å så Lillebror då förstås. Själv står jag i köket och servar med fika och lunch och dessutom hade jag lovat att karva ur en pumpa och rosta pumpakärnor. Lillebror tittar på mig när jag kämpar med att klä på honom tio lager regntäta och genomleriga kläder för femte gången samma förmiddag, sedan säger han;

" Vet du, det finns mammor som bygger. Varför bygger inte du mamma?"

Så sant, Kråkungen min. Det finns många mammor som bygger, men inte den här mamman. Var och en ska göra det man är bäst på. Eller åtminstone minst dålig på och då är det smidigast att ha MammaMu i köket. Bygget lockar inte. Åtminstone inte i spöregn.

Jag skyller mig själv!

Att jag gör. Det finns absolut ingen annan eller något annat att skylla på än just mig själv. Det är bara så jävla onödigt och egentligen bara en ren olyckshändelse som får enorma konsekvenser. Vilket naturligtvis är meningen.

Jag kan liksom inte att sluta älta och eftersom det här är min blogg så ältar jag så mycket jag vill.

Man förstår inte hur beroende man är av sin bil förrän den dagen man inte har tillgång till den längre. Det blir än tydligare när man bor ute på vischan. I Göteborg hade vi klarat samma sak utan några större besvärligheter. Där hade vi skola och fritids nästgårds och fungerande kollektivtrafik. Nu är det annorlunda. Så är det.

Jag kan i alla fall konstatera att jag har världens snällaste pappa. Alltså Kråkungarnas morfar. I den här bloggen gör det väl honom till Tjuren Ferdinand eller nåt, men låt oss inte komplicera släktförhållandena ytterligare. Det räcker med en puckad ko och två fina fjäderfän här i bloggen. Min pappa har i alla fall erbjudit sig att skjutsa mig länet runt, varje dag, om det skulle behövas. Snällaste, finaste lilla pappa. Han om någon förstår min situation och vill hjälpa. Naturligtvis kommer jag inte att utnyttja honom som privatchaufför. Nej, jag måste reda ut min egen skit. Jag kan gott stå ute i regn och mörker och vänta på bussen och kuska runt i flera timmar för att komma dit jag ska. Det kan jag. Det ska jag. Däremot finns det två Kråkungar som bättre behöver hans hjälp. Två fina Kråkungar som utan sin morfars hjälp riskerar att få omänskligt långa dagar på förskola och fritids. Han ska få hjälpa dem i stället. Min fina, älskade pappa. Världens bästa morfar.