Jag skyller mig själv!

Att jag gör. Det finns absolut ingen annan eller något annat att skylla på än just mig själv. Det är bara så jävla onödigt och egentligen bara en ren olyckshändelse som får enorma konsekvenser. Vilket naturligtvis är meningen.

Jag kan liksom inte att sluta älta och eftersom det här är min blogg så ältar jag så mycket jag vill.

Man förstår inte hur beroende man är av sin bil förrän den dagen man inte har tillgång till den längre. Det blir än tydligare när man bor ute på vischan. I Göteborg hade vi klarat samma sak utan några större besvärligheter. Där hade vi skola och fritids nästgårds och fungerande kollektivtrafik. Nu är det annorlunda. Så är det.

Jag kan i alla fall konstatera att jag har världens snällaste pappa. Alltså Kråkungarnas morfar. I den här bloggen gör det väl honom till Tjuren Ferdinand eller nåt, men låt oss inte komplicera släktförhållandena ytterligare. Det räcker med en puckad ko och två fina fjäderfän här i bloggen. Min pappa har i alla fall erbjudit sig att skjutsa mig länet runt, varje dag, om det skulle behövas. Snällaste, finaste lilla pappa. Han om någon förstår min situation och vill hjälpa. Naturligtvis kommer jag inte att utnyttja honom som privatchaufför. Nej, jag måste reda ut min egen skit. Jag kan gott stå ute i regn och mörker och vänta på bussen och kuska runt i flera timmar för att komma dit jag ska. Det kan jag. Det ska jag. Däremot finns det två Kråkungar som bättre behöver hans hjälp. Två fina Kråkungar som utan sin morfars hjälp riskerar att få omänskligt långa dagar på förskola och fritids. Han ska få hjälpa dem i stället. Min fina, älskade pappa. Världens bästa morfar.