Vad var det jag sa?!

Det var en väldig TUR att jag inte publicerade det där inlägget om att stormen skulle ödelägga det mesta i min närhet och att vi skulle ägna morgonen åt att spela plockepinn med garageresterna (se här). Det var en faslig tur det. Vem vet hur det hade gått annars. Nu gick det bra. Inte ett spår av någon storm i morse, trots att jag vaknade exakt klockan 00:00 i natt av ett fasligt oväder utanför huset. Troligtvis inte mer än en vanlig höstbris med Göteborgsmått mätt, men ändå. Men det lät som en orkan. Minst. Jag låg kvar i sängen och höll för öronen. Jag hatar blåst. Gissa om jag var förvånad i morse när jag tittade ut och inte såg ett enda spår efter nattens oväder. Till och med löven låg kvar i gräsmattan och pumpalyktan stod kvar mitt i trädgården. Mycket märkligt. Men TÄNK hur det kunde ha slutat om jag publicerat det opublicerade inlägget. Hua.

Men ropa inte hej.

Den riktiga katastrofen lurar runt hörnet. Var så säker. Om det nu inte var den här stormen, så dyker det helt säkert upp någon annan katastrof. Snart.

Fan. Det kan väl få vända nu. Snälla.