Skidspår och förkylning

Nu börjar skidspåren ta form runt omkring oss i bygden. Entusiasterna har varit ute och spårat i den första snön. Jag vill också åka skidor. Skön motion för hela kroppen. Jag behöver röra på fläsket och jag har verkligen sett fram emot skidsäsongen. Tror ni då inte att jag har gått och blivit förkyld?! Jomenvisst! Näsan rinner och halsen kliar. Det blir ingen skidåkning för min del inte. Inte för maken heller. Det blir nog sjukstuga inom kort istället. Typiskt!

Vi har det ändå rätt bra!

Vintern är här. Vips så lättar trycket i bröstet och livet känns riktigt bra. I alla fall under helgen. Tänk vad lite snö kan göra för humöret. Det blir ljust. Det blir vintrigt. Det blir härligt. Kråkungarna är glada. De är ute och åker skidor, pulka och bygger snögrottor. Alla mår bra.

Helgen har varit bra. Riktigt bra. Tog en extra ledig dag i fredags så Lillebror och jag fick njuta av den första snön redan i fredags. Resten av helgen blev lugn, skön och spontan. Vi ställde in alla "måsten" och stannade hemma. Allt för att kunna njuta av snön.

I lördags blev vi bjudna hem till en granne direkt i från pulkabacken. Det började med glögg, sedan gick vi vidare till ölen och sedan var det lika bra att korka upp vinet och stanna på middag. Så kan det gå. En spontan lördagskväll hos trevliga grannar i underställ och skidbyxor. Det funkar det också. Det roligaste var att barnen fann varandra. Storasyster fick en ny kompis i sin egen ålder som bor precis på andra sidan kohagen. De behöver bara forcera ett taggtrådsstängsel för att leka. De två småbröderna fann varandra de också. Barnen har inte haft tillfälle att leka så mycket innan, men tack vare mötet i pulkabacken verkar isen vara bruten. Sånt värmer. Mycket. Vägen hem från festen blev ett spännande äventyr för små Kråkungar. Med pannlampa på mössan pulsade vi genom snön i kohagen och kröp under taggtråden. Även MammaMu var tvungen att forcera detta taggtrådsstängsel. Smidig som en ko. I Göteborg tog vi aldrig vägen genom kohagen hem från festerna. Å andra sidan blev vi sällan hembjudna till grannarna heller. Vi hade heller aldrig något särskilt stort behov av pannlampor. Märkligt. Måste säga att jag gillar det. Skarpt.

I söndags skulle hela grannskapet ge sig på en korvgrillning. Utomhus. Det lät som en bra idé när det planerades. Innan det började snöa. Och blåsa. Det blev lite kallt. Och blött. Ingen njutning. Vår medhavda Glühwein var nog den största behållningen. Tror vi får försöka igen i mars. När solen skiner. Då kan till och med jag se charmen med att grilla korv. Utomhus.

Kråkungarna lekte med sina nyvunna vänner hela söndagen.
Och MammaMu struntade i att städa.

En lugn, skön, stärkande helg.
Helt enkelt.

Det är så vackert!

Vi behöver minsann inte pynta våra fönster med fusksnö till jul.
Det är redan fixat. Äkta vara!
 

 (Släng dig i väggen Ernst!)

Tjoho!

Årets första snöskottning avklarad. Yeyh!
Årets första snöängel gjord. Yeyh!
Årets fösta snöstorm. Yeyh!

En bra dag att vara ledig.

En riktig favorit i repris... Eller inte.

Nämen är det inte Ernst som är tillbaka i rutan! Nu är det jul igen. Vad vore väl julen utan denne fiffiga och finurliga pysselgubbe?! Alldeles jättebra, enligt mig. Är han verkligen på riktigt? Jag börjar fundera när jag se hans myspysiga (läs: hemska) skapelser...

Ja, ja jag får väl stänga av tv:n helt enkelt. Eller se det som ett humorprogram. För det är humor. Det är det. Verkligen.

Felplanering

I dag var ingen bra dag att cykla. Inte alls. Jag blev blöt. Jätteblöt. Regnet öste ner. Det gick att hälla in Lillebror och MammaMu på förskolan när vi kom fram. Väl där var det dags att skala av Lillebror alla kläder. Han ska ju inte frysa. Absolut inte. Och idag skulle han inte heller blir blöt. Efter att ha skalat av honom; ett ytterlager med galonbyxor och galonjacka, ett inre ytterlager av skidjacka och skidbyxor, ett par rejäla goretex-vantar, en hjälm, en väpnarluva, två fleecetröjor och ett par fleecebyxor så var även hela dagishallen blöt. Men jag tror han klarade sig. Han var torr. Och varm. På insidan. Det var ju huvudsaken.

När jag kom ut från förskolan hade det slutat regna. Dessvärre var jag redan blöt. Jätteblöt. Särskilt på insidan. Avskalning av barn efter ansträngande cykeltur har den effekten. Man svettas. Mycket.

Jag behöver hjälp!

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att ni tycker att jag bara sitter här och gnäller. Att jag får skylla mig själv och att var och en råder över sin egen situation. Jag kan verka bitter och orkeslös, sur och grinig. Jag kan verka negativ och gnällig. Och visst, det är jag säkert. Här i bloggen. Och i familjen. Men utanför bloggen och utanför familjen. Ute i den riktiga världen är jag annorlunda. Där måste jag hålla fasaden uppe. Där är jag glad och trevlig, engagerad och social. För det mesta i alla fall.

Problemet är bara att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag tycker att jag gör vad jag kan. Ska jag bara acceptera situationen då eller?!

Jag pratar främst om min arbetssituation. Allt det andra jag gnäller om är mest småsaker. De är i alla fall övergående. De sakerna ordnar sig. Det vet jag. Arbetssituationen däremot. Arbetssituationen måste fungera. Där börjar jag tappa hoppet. Jag har egentligen, mer eller mindre aktivt, sökt nya möjligheter i hela mitt arbetsliv. Utan framgång. Förut har jag aldrig riktigt suttit i sjön, men det upplever jag att jag gör nu. Båten läcker. Som ett såll.

När vi börjat prata om flytten från Göteborg till Östergötland visste vi att det till stor del hängde på att jag skulle få ett nytt jobb. Om vi skulle lyckas eller inte. Det är jag som har problem med det. Att hitta nytt jobb. Det såg länge mörkt ut, men för att få flytten att gå i lås var jag beredd att ta vad som helst. Jag var öppen för det mesta. Arbetsuppgifter som jag bara sysslat med i periferin men som jag vet att jag klarar av. När jag i sista sekunden fick ett erbjudande om en fast konsulttjänst var jag överlycklig. Jag var visserligen inte anställd inom mitt huvudkompetensområde, men jag såg möjligheterna. Möjligheterna att arbeta upp ny kompetens, att få erfarenhet inom nya branscher och nya kompetensområden. Jag såg möjligheten att knyta kontakter och om jag inte trivdes, arbeta mig fram till ett bättre jobb. Så småningom. Så långt låter ju allt riktigt bra. Dessvärre fungerar inte verkligheten alltid som man har planerat i teorin. Inte alls. För det är svårt att knyta kontakter, visa framfötterna och lära sig nya saker när man inte får chansen. När man inte ens kommer ut på en arbetsplats. När man i tre månader har suttit framför en trög dator som knappt går att surfa på. Ägnat sig åt självstudier. Det är väl bra. Till en viss gräns. Nu börjar jag bli orolig för att bli uppsagd. Bara för att de inte kan sälja mig. Det finns inga uppdrag. Eller så finns det  mängder konkurrenter med knivskarpa CV:n som får uppdragen, eftersom vi rör oss inom områden som jag egentligen bara kan i teorin. Arbetsgivaren var helt medveten om detta när de anställde mig. Jag kan alltså inte känna mig skyldig. Eller påverka. Att arbeta sig fram till ett bättre jobb verkar alltså inte fungera. Jag måste hitta på något annat. Innan jag får sparken.

Naturligtvis söker jag jobb. Jag söker med ljus och lykta och det har jag gjort sedan jag började jobba här i september. Jag insåg snabbt att det här företaget till och med hade sämre förutsättningar än jag trott. Men det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb. Det finns inga jobb att söka. Jag skannar jobbsajterna tio gånger om dagen. Söker brett. Tänker "utanför lådan". Men det är få jobb som jag verkligen kunnat söka. Jag skickar in spontanansökningar till företag och jag ringer. Det ger heller inget resultat. Eller jo. Jag fick tid för ett "samtal" med chefen på ett företag där jag verkligen vill jobba. Ett företag som anställer människor med min utbildning. Ett företag med meningsfulla produkter och roliga arbetsuppgifter. Ett företag med rätt placering geografiskt. Jag var glad. Mitt uppsökande arbete hade gett resultat. Att få träffa chefen utan konkurrens med andra arbetssökande kändes som en klar fördel. Jag trodde verkligen att det var min chans - tills chefen under mötet sa att hon snart skulle gå ut med en jobbannons. Där sprack den chansen. Konkurrensen blev för hård. Där kom det in människor med helt rätt kompetensprofil. Inte bara rätt utbildning och social talang (som jag faktiskt har om jag vänder den sidan till). Företaget sysslade alltså inte med energi och kärnkraft. Det var inte mitt CV som valdes.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag har funderat på att plugga. Kanske punga ut en halv förmögenhet för en projektledningskurs (nja, jag behöver nog de pengarna till annat) eller helt skola om mig. Men det går inte. Jag har studielån upp över öronen och jag har nog förbrukat det mesta av studiemedlet jag är berättigad till. Inte heller vet jag vad jag skulle läsa i så fall. Jag brinner inte så mycket för något, att jag är beredd att lägga flera år på det. Jag har redan en bra utbildning. Jag har en så pass bred utbildning i ryggen att jag skulle kunna jobba med en massa roliga saker. Men jag saknar erfarenhet. Tydligen. Nio års arbete med likvärdiga saker, fast oändligt mycket mer komplicerade och säkerhetskritiska, och inom ett område med annat vokabulär och lite trögare processer, räknas tydligen inte.

Jag har funderat på att starta egen firma. Göra något helt annat. Bli min egen. Brinna för något och lägga tid på något som är mig själv till nytta. Det är bara funderingar. Jag ser ingen lönsamhet i de få idéer jag har. Egentligen har jag inga idéer alls. Utan affärsidé blir det svårt. Att starta eget.

Så vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Jag fortsätter väl att skanna jobbsajterna tio gånger om dagen och hoppas på att det ska komma in mer jobb efter nyår. Jag får väl hoppas på att min chef ska hitta ett roligt och utvecklande uppdrag i närområdet. Men tills dess får jag väl fortsätta att surfa och blogga på arbetstid och hålla tummarna för att jag får ha kvar min anställning i några månader till.

Jag vet faktiskt inte vad annat jag kan göra.

Jaha, vad gör jag nu då?

Så kom det. Det sista beskedet jag väntat på. Resultatet av mitt "livsavgörande möte". Det var så klart negativt. Det också. Nattsvart. Vi kan alltså summera att mötet gick åt helvete. Inte för att jag är förvånad. Även om själva mötet faktiskt kändes bra, så dök det naturligtvis upp en massa andra faktorer som jag inte kunde styra över. Så klart. Det hade ju varit för bra för att vara sant. Och något sånt ska jag ju inte få uppleva. Tydligen.

Inget nytt jobb i sikte alltså.

Jag får väl sitta här och ruttna ett tag till. Tills jag blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller skickad på uppdrag till norra Norrland. För något nytt jobb finns inte i sikte. Inte heller något vettigt konsultuppdrag i närområdet. De verkar inte vilja ha mig.

Å det kan jag ju förstå.

Ett tips. Om ni läser en fyraårig, ganska ovanlig universitetsutbildning som ger en fin Magisterexamen och goda möjligheter till att skaffa sig spetskompetens och bli eftertraktad på arbetsmarknaden - gå då för helvete inte och förstör allting genom att ödsla bort nio år inom "fel" kompetensområde. Håll er för fan borta från Kärnkraften om ni nu inte brinner för den och planerar att stanna där resten av livet! Ett litet tips bara.

Tvångstankar á la MammaMu

Är det någon mer än jag som drabbas av tvångstankar lite då och då? Till exempel, jag har ju som bekant cyklat till jobbet ett par gånger den senaste månaden. Eftersom jag inte vill sitta hela dagen i svettiga kläder så smiter jag in på toa för att byta kläder när jag kommer fram. Det är lite jobbigt. Jag gillar inte att stå halvnaken på jobbtoaletten. Det känns märkligt. Det är just här jag drabbas av en återkommande tvångstanke; "Tänk om brandlarmet går". Jag stressar upp mig och försöker sno på mig strumpbyxorna så snabbt som möjligt för att slippa stå där utan byxor om brandlarmet går. Naturligtvis resulterar det i att det tar ännu längre tid att få på sig de där jävla strumpbyxorna. Eller jeansen. Eller tröjan. Eller vad det nu kan vara. Jag vet inte varför jag har hakat upp mig på det. Brandlarmet går ju inte särskilt ofta. Nästan aldrig faktiskt.

När barnen var små och jag var ute och promenerade med dem i vagnen drabbades jag av tvångstankar när jag kom till en brant nerförsbacke. (Tänk backarna i Slottsskogen för er som känner till Göteborg). Jag var livrädd för att jag skulle ramla i backen och tappa vagnen. Eller bara tappa taget. Att vagnen och barnet skulle rulla ner för backen och jag stå kvar där uppe. Hade jag möjlighet lämnade jag över vagnen till pappan.

I tillägg så lider jag dagligen av en hel massa småsyndrom, vardagsångest, telefonskräck och säkert en och annan tvångstanke som jag glömt av just nu. Det är inte lätt att försöka verka normal.

Å så irriterar jag mig på Storasyster som ligger och funderar och stressar upp sig över saker när hon ska sova om kvällarna. Jag vet ju var det kommer ifrån. Att hon oroar sig. Att hon vill ha koll. Att hon vill ha en plan B och gärna en plan C. Jag vet var det kommer ifrån. Vi är så lika Storasyster och jag. Så lika. Lite för lika. Det finns liksom inte så mycket tålamod och förståelse i att se sig själv. Så tydligt. Tyvärr går det ut över Storasyster. Jag blir irriterad. Stackars älskade Kråkunge. Jag hoppas du växer ifrån allt mammatrams och blir lite mer som pappa.

Hälsobullar

Idag har MammaMu bakat. Det händer ju då och då. Främst när det börjar lacka mot jul. Idag kunde jag baka i lugn och ro. Utan medhjälpare. Det är lugnast så. För nerverna. Det blev gott. Smör brukar ha den effekten. Att det blir gott. Det är svårt att misslyckas när bullarna dryper av fett. Alternativa lussebullar. Riktiga hälsobullar. Gula, vaniljdoftande, saftiga och smördrypande hälsobullar. Eller inte. Det blev i alla fall gott. Riktigt gott.