Jaha, vad gör jag nu då?

Så kom det. Det sista beskedet jag väntat på. Resultatet av mitt "livsavgörande möte". Det var så klart negativt. Det också. Nattsvart. Vi kan alltså summera att mötet gick åt helvete. Inte för att jag är förvånad. Även om själva mötet faktiskt kändes bra, så dök det naturligtvis upp en massa andra faktorer som jag inte kunde styra över. Så klart. Det hade ju varit för bra för att vara sant. Och något sånt ska jag ju inte få uppleva. Tydligen.

Inget nytt jobb i sikte alltså.

Jag får väl sitta här och ruttna ett tag till. Tills jag blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller skickad på uppdrag till norra Norrland. För något nytt jobb finns inte i sikte. Inte heller något vettigt konsultuppdrag i närområdet. De verkar inte vilja ha mig.

Å det kan jag ju förstå.

Ett tips. Om ni läser en fyraårig, ganska ovanlig universitetsutbildning som ger en fin Magisterexamen och goda möjligheter till att skaffa sig spetskompetens och bli eftertraktad på arbetsmarknaden - gå då för helvete inte och förstör allting genom att ödsla bort nio år inom "fel" kompetensområde. Håll er för fan borta från Kärnkraften om ni nu inte brinner för den och planerar att stanna där resten av livet! Ett litet tips bara.