En läxa...

Jag har sagt det förr. Tydligen glömde jag. Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig mer handla av en nätbutik utan kontaktinformation till kundtjänst. Ett kontaktformulär räcker inte. I fortsättningen ska det finnas ett telefonnummer och en e-postadress. Dessvärre saknar flera av de större e-handelsföretagen kontaktinformation. Och det gör ju ingenting så länge allt fungerar, men så fort något bli galet så är det ett rent helvete. Jag har alldeles för dåliga erfarenheter av en tidigare reklamation på CDON. Nu känner jag att en favorit i repris är i antågande. Tyvärr har jag återigen gjort misstaget att handla inom samma koncern. Det första jag möts av är meddelandet att trycket på kundtjänst tyvärr är högt för närvarande och att svarstiderna kan vara längre än normalt. Verkligen en bra början. Nu sitter jag här och väntar på ett mail med information och instruktioner innan jag ens kan skicka tillbaka Didrikssonoverallen i storlek 70 som jag fick istället för ett Abekoregnställ i storlek 120. Innan de svarat och skickat mig rätt vara är troligtvis vintern slut. Regnställen också.

Idag hade regnstället verkligen kommit till användning. Av det utlovade snöfallet blev det mest slask och snöblandat regn. Leran dominerade på dagisgården. Jag kommer få hämta hem en Lerduva istället för en Kråkunge.

Men bilen går bra...

Det är bättre nu

Det snöar.
Bilen står i garaget.
Nu känns det liiiite bättre.

Dagens positiva

Å andra sidan verkar bilen vara klar idag (kors i taket). Än är inte undrens tid förbi. Eller nå´t. Det får väl ändå räknas som dagens positiva inlägg...

Gör ett nytt försök i morgon.

Det går bra nu...

Eller inte. Beställde fodrade regnkläder till Kråkungarna på nätet. Två olika leverantörer eftersom det inte gick att hitta en leverantör med deras två storlekar i lager. Båda paketen kom idag. Ett paket har fel innehåll. Helt klart. Pälskragar hör inte hemma på regnkläder. Men naturligtvis. Jag är inte förvånad. Varför skulle någonting fungera någon gång. Bara en tanke...

Men det är inte lätt

Det är inte lätt. Att vara positiv.

Inte när bilfirman ringer och säger att min slang har skickats till fel kontor. Inte lätt alls. "Den kommer med posten imorgon", meddelar bilfirman. Jo, men det var just det där med att det inte går att lita på att posten levererar paketet i morgon. Det är inte ens troligt att det levereras i morgon.Snarare på måndag eller allra tidigast på fredag. Men vad vet jag. Under har skett tidigare. På Jesus tid var de vanliga. Har jag hört. Det gäller ju förstås att tro på dem också. På undren alltså, inte på posten.

Inte heller när köparna av vårt gamla hus hör av sig om "problem" med huset. Just nu känner jag att det i allra högsta grad är deras problem. Inte vårat. Vi är kanske inte helt överens där. Efter minst två orkanstormar på västkusten den här hösten kan det ju faktiskt hända att ett altantak i plast börjar läcka. Även om vi tätat en tidigare läcka innan vi flyttade. Men, visst. Vi kan ju bestämma med en gång att vi åker dit efter varje höststorm de närmaste tio åren och lägger en ny silikonsträng på taket. Det kan vi. Men det verkar jävligt fel. Inkompetenta idioter ska inte ha hus. That is a fact. Och vi skulle inte ha sålt till inkompetenta idioter. En magkänsla som mer och mer börjar ge oss rätt. Det här är väl bara början.

Som sagt, i morgon är en annan dag. Kanske kommer det ett inlägg i positiv anda då. Eller i övermorgon. Inte helt troligt, men ändå. Speciellt inte nu när helgens utlovade snöfall som hela familjen sett fram emot så mycket, enligt prognoserna mer och mer ser ut att övergå i regn. Skit ska skit ha som det heter.

Posten

Vad är det egentligen som har hänt. Jag har tydligen missat någonting. Någonstans mitt i internets och e-postens tidsålder slutade den analoga postgången att fungera. Vi slutade väl att ställa krav. Vi skickar ju aldrig brev ändå. Men nu slumpar det sig faktiskt så att jag faktiskt varit tvungen att förlita mig på posten några gånger de senaste månaderna. Både som mottagare och avsändare. Två gånger har jag väntat på viktiga brev. Brev som inte kommit fram i tid. Båda gångerna har påminnelserna kommit fram samma dag som det första brevet. Alltså måste det första brevet varit rejält försenat. Och där gick jag och väntade. Precis innan jul skickade jag ett vanligt brev, alltså A-post med fullt porto. Det tog tre arbetsdagar för det brevet att bli levererat. Det hade troligare gått fortare om jag satt på ett julfrimärke och lagt det på en röd låda. Nu väntar som bekant bilverkstaden på ett paket. Dessvärre har en brand i IT-systemen gjort det lite besvärligt för posten. Att sortera paket manuellt är tyvärr ett hantverk som glömts bort. Jag har själv sorterat julkort i min ungdom, så jag vet att det går att sortera brev och paket manuellt. Det går. Om man vet hur man gör. I går kväll när jag satt i bilen och surade över mitt försvunna paket, åkte vi förbi en brevlåda som precis höll på att tömmas. Postkillen hade lyckats sprida brevlådans innehåll över hela cykelbanan istället för att tömma breven direkt ner i säcken. Det var mörkt och regnigt och jag blir inte helt förvånad om han inte lyckades samla ihop alla brev. Ett tråkigt missöde för postkillen, men en ganska träffande bild som förstärkte min nyvunna misstro mot posten. De har till och med glömt bort hur man tömmer brevlådorna.

Jag är kanske orättvis. Jag är ganska (väldigt) gnällig. Ställer kanske för höga krav. Har kanske bara haft otur. Men ändå...

I morgon ska jag vara mer positiv. Jag lovar. Eller åtminstone i övermorgon. Vi får se. Då kommer den positiva andan tillbaka. Precis som jag lovade i november. Håll ut.

Det ska bara inte vara så

Jag är irriterad. Arg. Förbannad.

Tror ni bilen blev klar idag? Nej då. Inte idag heller. Varför skulle den ha blivit det?! Jag har ju klarat mig så länge utan bil nu så då klarar jag ju några dagar till utan problem. Eller veckor. Det beror på hur man ser det. Bilen har varit obrukbar sedan tjugotredje december. På verkstad sedan den tjugosjunde. Den skulle bli klar innan trettonhelgen. Mig veterligen är trettonhelgen passerad.

Naturligtvis har posten supit bort paketet med den förbannade trasiga slangen som ska bytas ut. Det har tydligen brunnit i postens IT-system så de kan inte spåra paket. På hemsidan står det att paket som skickats under mellandagarna kan vara "några dagar försenade". Vad är oddsen för det?! Varför händer det här mig?! Nu?! Det kan tyckas som ett litet, världsligt problem. Och visst. Det är det säkert. För en stabil och trygg människa. Men inte för mig. Inte nu. Jag orkar snart inte mer!! Jag vill ha min bil!!!

Hyrbil är inget alternativ. Jag har ju inte fått mitt nya körkort. Det är inte tillverkat ännu. Transportstyrelsens aktivitetsnivå under jul- och nyårshelgen har varit ganska obefintlig, så därför får jag snällt vänta även på körkortet. (Men jo, jag får köra. Det har jag både dubbel- och trippelkollat). Jag tror inte att det är många biluthyrare som hyr ut bilar till folk utan körkort. Jag tror faktiskt inte det. Ni hör ju själva. Det är inte meningen att jag ska köra bil. Tydligen.

Det är dyrt att stanna hemma

Nackdelen med ett långt jullov är att det kostar pengar. Har jag märkt. I år har vi bara varit hemma. En ny erfarenhet. Vi brukar fara runt som skållade troll hela julen och efter nyår brukar vi åka en sväng till fjällen. Så blev det inte i år. Dålig planering och snöbrist är väl den främsta orsaken till att vi blev hemma. Jag har allt lite snöabstinens för vi brukar åka skidor varje år. Istället har vi varit hemma. Vi har haft all tid i världen till att göra ingenting. Eller jo. Vi har visst gjort någonting. Gjort av med pengar till exempel. Efter fem månader tyckte vi att det äntligen var dags att försöka packa upp de sista flyttlådorna och få lite ordning och reda inomhus. Men för att lyckas med det så krävdes det ett antal vändor till IKEA, byggvaruhusen och andra möbelaffärer. Så i tillägg till alla juklappsinköp före jul så har vi även köpt ny säng och bokhyllor till Storasyster, full inredning till en klädkammare, en stor förvaringsmöbel till kontoret, en bokhylla, en bänkskiva till tvättstugan, garderobsinredning och så de där tusen småsakerna som alltid följer med hem från IKEA. Dessutom är biljäveln fortfarande på verkstaden och det kommer att krävas ett femsiffrigt belopp för att få tillbaka den. Om den nu kommer tillbaka. Den skulle vara klar innan trettonhelgen. Det lovades dyrt och heligt. Men icke. I morgon börjar jag alltså arbetsveckan utan bil. Livegen. Återigen. Jag får krypa på mina knän och be om hjälp ännu en gång. Fan. Det känns inte bra.

Vi skulle även behöva köpa en ny soffa. Den gamla ser hemsk ut i det nya huset. Med en ny soffa följer nytt soffbord och matta. Kanske ett sideboard. En bäddsoffa och ny TV till barnens lekrum hade också suttit fint. Och en kamin. Lite nya tavlor kanske. Ja ni hör ju. Det är inte billigt att stanna hemma. Man får bara nya idéer. Det blir bara dyrare och dyrare. Bäst att fly fältet. Nästa år blir det en skidresa. Det är mycket billigare.

Nattens sanning

I tillägg till mitt förra inlägg ska jag motvilligt erkänna att den som kommer att ha störst problem med dygnsomställningen är JAG. Det är nämligen JAG som sovit allra längst om mornarna. Eller förmiddagarna. Det är även JAG som haft svårast att komma i säng om nätterna. Så är det.

Det kommer att bli en lång vecka det här. Det känner jag på mig.

Det kan bara bli på ett sätt

Katastrof. Så kan vi sammanfatta det. Vi har alltså två dagar på oss att ställa allt till rätta. Två dagar. På onsdag är det skolstart. På onsdag ska båda Kråkungarna vakna glada och kvittrande någonstans runt sexsnåret. Inte halv elva. Inte ens halv tio. Nej. Klockan sex. Möjligen halv sju. Det kan bara sluta på ett sätt - i katastrof. Ikväll skulle Kråkungarna i säng tidigt. Jag vet inte om elva kan klassas som tidigt. Det var i alla fall då som Lillebror äntligen lyckades slappna av och knoppa in. Storasyster någon halvtimme tidigare. Det är ju helt lysande. Tidig sänggång - totalt misslyckande. I morgon är det vi som får ställa väckarklockan. Det är allt bra tur att Kråkungarna har studiedag på tisdag och kan mjukstarta hos mormor och morfar. Men ändå. Att gå upp klockan åtta kommer vara en bedrift det också. Tro mig. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skriva ett inlägg som det här. Aldrig. Att långa, slöa jullovsmornar skulle bli ett ämne för diskussion. Aldrig. Tänk så fel man kan ha ibland.