Posten

Vad är det egentligen som har hänt. Jag har tydligen missat någonting. Någonstans mitt i internets och e-postens tidsålder slutade den analoga postgången att fungera. Vi slutade väl att ställa krav. Vi skickar ju aldrig brev ändå. Men nu slumpar det sig faktiskt så att jag faktiskt varit tvungen att förlita mig på posten några gånger de senaste månaderna. Både som mottagare och avsändare. Två gånger har jag väntat på viktiga brev. Brev som inte kommit fram i tid. Båda gångerna har påminnelserna kommit fram samma dag som det första brevet. Alltså måste det första brevet varit rejält försenat. Och där gick jag och väntade. Precis innan jul skickade jag ett vanligt brev, alltså A-post med fullt porto. Det tog tre arbetsdagar för det brevet att bli levererat. Det hade troligare gått fortare om jag satt på ett julfrimärke och lagt det på en röd låda. Nu väntar som bekant bilverkstaden på ett paket. Dessvärre har en brand i IT-systemen gjort det lite besvärligt för posten. Att sortera paket manuellt är tyvärr ett hantverk som glömts bort. Jag har själv sorterat julkort i min ungdom, så jag vet att det går att sortera brev och paket manuellt. Det går. Om man vet hur man gör. I går kväll när jag satt i bilen och surade över mitt försvunna paket, åkte vi förbi en brevlåda som precis höll på att tömmas. Postkillen hade lyckats sprida brevlådans innehåll över hela cykelbanan istället för att tömma breven direkt ner i säcken. Det var mörkt och regnigt och jag blir inte helt förvånad om han inte lyckades samla ihop alla brev. Ett tråkigt missöde för postkillen, men en ganska träffande bild som förstärkte min nyvunna misstro mot posten. De har till och med glömt bort hur man tömmer brevlådorna.

Jag är kanske orättvis. Jag är ganska (väldigt) gnällig. Ställer kanske för höga krav. Har kanske bara haft otur. Men ändå...

I morgon ska jag vara mer positiv. Jag lovar. Eller åtminstone i övermorgon. Vi får se. Då kommer den positiva andan tillbaka. Precis som jag lovade i november. Håll ut.