Kräksjuka, löss, influensa - välkomna tillbaka!

Eftersom Kråkungarna utan några större problem orkade hoppa runt och flaxa sig svettiga framför familjens nyinköpta Xbox360 igår, gjordes bedömningen att Storasyster idag var tillräckligt frisk för att återvända till dagis.

Väl där välkomnades de med informationen att det går både huvudlöss, kräksjuka och influensa (i tillägg till det vanliga snorandet och hostandet) på avdelningen. Gahhh! Har en känsla av att det blir VAB ganska snart igen. Varför bryta mönstret...?!

En mycket bra deal

När maken och jag flyttade ihop i en liten etta i Stockholm för väldigt, väldigt länge sedan hade vi en överrenskommelse. Den gick ut på att maken skulle laga maten och jag skulle ta hand om disken. Jag löste det hela på ett ganska enkelt sätt. Jag köpte mig en bänkdiskmaskin som jag knökade in i vår lilla kokvrå. Tadaa! Man skulle kunna säga att jag i alla fall gick vinnande ut ur den dealen...

Överrenskommelsen gäller förövrigt fortfarande. Maken står för den mesta matlagningen i hushållet och jag tar fortfarande hand om disken...

Dagens iakttagelse

När MammaMu vabbar så städar hon huset (det har i alla fall hänt) och tjatar på Kråkungarna (har också hänt). När pappan kommer hem från jobbet är alla sura.

När pappan vabbar så åker han och köper ett Xbox360. När MammaMu kommer hem från jobbet är alla glada.

Hmmm, I wonder why?!


(Ps. Till pappans försvar kan jag något motvillgt erkänna att jag igår kan ha sagt något om ett bra erbjudande i ett reklamblad. Sådär i förbigående bara...)

Örfilar och kaffe

I natt sov MammaMu sisådär ungefär fyra timmar. Storasyster hostade och hostade och hostade. Hela natten. Stackars Kråkunge. Hon fick sitta upp och försöka sova. Ja, jag kan skriva ett helt blogginlägg om den där hostan och vad den kommer från, men det får bli en annan gång. Poängen är att Storasysters hosta höll MammaMu vaken typ halva natten. Det är ingen optimal uppladdning när en småbarnsmamma ska gå upp i svinottan och köra 27 mil söderut i mjölkig dimma, jobba åtta timmar och sedan köra de 27 milen hem igen. Skåne tur&retur. Ensam. Jag kan säga att det gick åt några kopppar kaffe i morse (och under dagen) och ansiktet fick ta emot några rejäla örfilar då och då för att vakna till. Arbetsdagen innehöll ganska många gäspningar, men resan fyllde sitt syfte och hem kom jag. Välbehållen. Nu är jag mer än redo för sängen!

Det smittar!

Det smittar. Och då menar jag inte Storasysters hosta som kan få vilket tak som helst att lyfta. Den smittar nog den också. Det lär vi väl märka. Nä, jag menar det där som sätter sig i öronen och gör så att nu ingen av Kråkungarna hör vad MammaMu säger. Det började ju med Storasyster och idag har symptomen varit väldigt tydliga även hos Lillebror. MammaMu har varit så upptagen med alla konflikter med Storasyster att Lillebror nästan obemärkt har kunnat smyga in i det som troligtvis kan kallas upptakten till treårstrotsen. Den hade jag nästan glömt bort. Tanken slog mig precis att Storasysters kommande(???) sexårstrots och Lillebrors treårstrots med all sannolikhet kommer att inträffa samtidigt, typ nu eller snart eller ett år framöver. Härliga tider väntar! Dags att öva sina djupa andetag och gräva djupt i tålamodsreserven...

Tanken var bra...

Tänkte sätta mina hemmavarande Kråkungar framför en film efter maten. Tanken var att de skulle ta det lugnt en stund. Varva ner. Få Storasyster att kurera sig lite. Jo, Storasyster sitter still. Hostar nästan så hon kräks. Men Lillebror. Han sitter inte still. Han kättrar från soffan till bordet och från bordet tillbaks till soffan. Nu har han så smått börjat snegla upp mot gardinstängerna. Vilken film de ser? Pippi Långstrump! Så här i efterhand borde jag nog valt en anna film... Hur förklarar man för en klättergalen Kråkunge att Pippi får kättra på möbler och hänga i gardinstängerna när han inte får det? Just nu är han inte alls mottaglig för mina argument...

Mitt namn är RUT

Det här med VAB varannan vecka håller i sig. Det som är bra med att vara hemma varannan vecka är att det i alla fall blir någon sorts regelbundenhet i städningen här hemma. När man tänker efter så är det ju nästan som att ha RUT på besök varannan måndag. Mindre pengar i plånboken och städat hus....

En helt hypotetisk femåring

Låt säga, alltså rent hypotetiskt, att jag känner en femåring. Låt oss också säga att den här femåringen vaknar mitt i natten och inte kan somna om. Att femåringens pappa går in och sätter sig bredvid hennes säng, men att pappan efter ett tag tröttnar på att sitta där mitt i natten. Låt oss då säga att pappan försöker ordna till situationen genom att bära tillbaka en tvååring (vi kan låtsas att vi känner en sån också) från mammans och pappans säng in till tvååringens egen säng, för att istället erbjuda platsen mellan mamman och pappan till femåringen. Låt oss då säga (fortfarande rent hypotetiskt) att femåringen blir helt galen. Vi skulle kunna säga att femåringen börjar gallskrika så högt att taket nästan lyfter och att femåringen samtidigt håller för öronen och blir helt okontaktbar. Låt oss säga att mamman och pappan försöker lugna ner femåringen genom att prata lugnt. Förklara. Men att femårigen då bara gråter och skriker ännu högre. Hysteriskt. Att kramar möts av knuffar och mer skrik. Att femåringen skriker att hon inte kan lugna ner sig och att hon inte vill höra på mamman och pappan. Låt oss säga att gråten och skriket inte slutar förrän mamman börjar gråta. Först då blir femåringen kontaktbar igen. Lyssnar. Kramas.

Låt oss låtsas att jag känner en femåring som betett sig precis på det här sättet. Skulle ni då, rent hypotetiskt förstås, säga att det är ett normalt beteende för en femåring, eller skulle ni bli lite oroliga...?!

Flyttfunderingar

Ett frö har börjat gro. Sakta. Tanken är i alla fall inte helt främmande. Att flytta härifrån. Bort från storstaden. Bort från blåst och horisontellt regn. Mot riktiga årstider och livskvalitet. Mot något bättre.

Mannen sammanfattade det hela ganska bra. Han sa att det är först nu, när barnen börjar bli större, som vi undan för undan upptäcker nackdelarna med att bo i en storstad. Det är nog så det är. När Storasyster var på väg, bytte vi ut lägenheten i centrala stan mot ett hus på pendlingsavstånd från centrum och våra jobb. Pendling betyder långa dagar. Långa dagar är inget att sträva efter när man har småbarn. Sen har vi det här med usel kollektivtrafik, påhitt som trängselskatt och det ena konstiga politiska beslutet efter det andra. Det här med Storasysters skolplacering var bara det som fick oss att öppna ögonen. Börja fundera på vad vi egentligen vill för våra Kråkungar och oss själva.

Vet egentligen inte vart vi vill flytta. Tanken på att bosätta oss ca 80 mil norrut är lockande, men vi inser själva att det inte är realistiskt. Vi kan inte flytta så långt från våra familjer och det skulle dessutom bli mycket svårt att få jobb. Lappsjuka skulle nog också vara ett troligt scenario. Nä, så långt norrut kan vi ta oss på semestern. Det räcker.

Jag och maken är båda från samma stad. Jag kan tänka mig att flytta "hem". Maken är tveksam. Jag ser fördelarna med att bo nära våra (läs: mina) föräldrar. Barnvakt. Hjälp med sjuka barn när det krisar ihop sig på jobbet. Att Kråkungarna får träffa sina mor-, och farföräldrar precis när de vill. Tanken är underbar. Kanske inte tillräckliga argument för att flytta dit. Jag kan tänka mig att det behövs några fler argument när man ska välja en ort där vi (troligtvis) ska bo resten av livet och där Kråkungarna ska växa upp. Gå i skolan.

Vi funderar. Det kanske bara stannar vid funderingar. Troligtvis.

Vi har ett hus. Vi trivs i huset. Här skulle vi ju bo resten av livet. Skulle vi inte det? 

Hur skulle egentligen en sådan flytt gå till? Bara tanken gör mig trött. Själva flytten är väl egentligen det minsta problemet. Det verkliga problemet är att jag inte förstår var vi skulle börja. Ska vi söka nytt arbete först eller ska vi leta hus först? Jag är rätt trött på mitt jobb, så jag är egentligen inte så kräsen. All förändring på jobbfronten är bra förändring. Dessvärre har jag en ganska ovanlig utbildning, så jobben jag verkligen vill ha är ganska ovanliga. Mannen, han stormtrivs däremot på sitt nuvarande jobb. Han kommer vara kräsen när det gäller att hitta ett nytt. Det kan ta tid. Hur skulle vi någonsin kunna få det att klaffa med nya jobb på ny ort ungefär samtidigt och dessutom hitta någonstans att bo inom samma tidsperiod? Förstår ni vilken kravlista vi har på ett nytt hus? Det huset ska ha (nästan) allt som det här huset har och ytterligare en hel del egenskaper som det här huset inte har. Det tog över ett år för oss att hitta det här huset. Ni förstår ju hur lång tid det skulle ta för oss att hitta ett nytt.

En flytt låter faktiskt helt omöjligt. Bara tanken gör mig trött. Tanken får mig att vilja sätta mig ner i soffan och bara glo tomme. Kanske har vi det rätt bra ändå. Tillräckligt bra. Jo, för alternativet verkar så hopplöst svårt och jobbigt...

Födelsedagspresenten jag borde önskat mig?

Jag har haft en mycket fin födesedag. Har blivit firad enligt konstens alla regler. Sång, på tok för fina presenter, blommor, tårta, massor med kramar och pussar. Nu lider dagen mot sitt slut. En dag ahr gått och jag är ett helt år äldre. Konstigt det där. Nu återstår bara att få en sockerstinn Lillebror i säng. Han har ätit lite för mycket tårta och sovit lite för länge på dagis. Det kan bli en lång kväll... och natt. Kråkungarna har sovit illa de senaste veckorna och förra natten slog många rekord. Det blev inte mycket sömn för familjen förra natten. Om det är ännu en sådan natt som vi har att se fram emot, insåg jag vad jag egentligen önskar mig i födelsedagspresent. En egen säng. En alldeles egen säng i ett eget rum. Ljudisolerat. Det hade varit något det. Eller. Kanske inte. Inte i längden. Bara någon natt kanske, så att jag får sova ifatt. Sen räcker det nog gott med att Kråkungarna börjar sova ordentligt igen...