Tandtrauma

Ja så kallas det visst. Det som Lillebror råkat ut för. Egentligen är det väl inte så oväntat eller konstigt att just han ska drabbas av ett tandtrauma. Vår klättrande Lillebror. Det kunde varit värre. Det kunde varit huvudet. Eller armarna. Nu är det mjölktänderna som råkat illa ut. Det jobbiga är bara att ingen egentligen vet vad som hänt. Eller när det hände. Eller jo. Det var på dagis. Han slog tydligen tänderna i en bordskant. Eller möjligen var det en stolsrygg. Det har han i alla fall berättat själv. Vår Lillebror. Ingen annan har märkt någonting. Vi borde väl reagerat när han hade ont i tänderna vid tandborstningen. Det borde vi. Men vi avfärdade det som det gamla vanliga gnället och bråket. Lite värre än vanligt bara. Så bra föräldrar är vi. Det är först nu vi förstår hur det var. Att han faktiskt hade ont. Att tänderna kanske till och med satt lite lösa. Nu förstår vi det. Nu när framtänderna sakta börjar anta en gråaktig ton. Nu när tandläkaren fått röntga skadan. Än vet vi inte hur allvarligt det är. Vi får avvakta och se. I bästa fall läker det ut och tänderna blir vita igen. I sämsta fall. Ja i sämsta fall blir han tandlös vår fina Lillebror. I flera år. I värsta fall blir rötterna infekterade och då måste de dras ut. Med tång. Han skulle i alla fall få behålla tänderna över jul. Det var vad tandläkaren sa. Tandläkaren som tydligen trodde att även jag var på det skämtsamma humöret idag. Nja, inte direkt.

Men, vi får väl hoppas på det bättre alternativet då...

Friskförklaring

Hur vet man egentligen att man är fullt återställd efter en magåkomma? Jo, det måste vara när man återigen helt ohämmat häller i sig kaffe(?) från kaffemaskinen på jobbet...!

Jag är glad...

...att jag inte gjorde slag i saken och satte igång att putsa fönster i helgen. Det hade varit ogjort arbete. Verkligen. Höststormarnas storm härjar nämligen här på västkusten idag. Vi snackar horisontellt saltvattensregn som har förmågan att frosta igen även de renaste förnsterrutorna flera kilometer inåt landet. Jag hade tur alltså. Som inte orkade putsa fönster i helgen. Tänk att latheten kan föra med sig något gott.

Jag hatar storm. Jag hatar när hela huset gungar, när det knakar och brakar i väggarna och man tror att fösterrutorna ska blåsa sönder vilken sekund som helst. Jag hatar det.

Nu vill jag ha snö. Massor med snö. Nu är jag redo för en riktig vinter.

I love you too!

Jag fick världens finaste mejl idag. Från Storasyster. Meddelandet var kort och konsist:

"Ajlavjo"

Det är ju så att man blir alldeles varm i mammahjärtat.

And the winner is...

...Storasyster!

Last man standing. Kan man säga.

Inte för att vi ropar hej. Absolut inte. Nä det vore ju dumt att tro att någon kommer att klara sig.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och inte titta fram förrän i morgon eftermiddag. Tidigast.

Så, där har ni läget alltså...

Two down, two to go...

Lillebror  - check
Pappan - check
Storasyster - pending
MammaMu - pending

Ingenting är som väntans tider. Eller hur är det nu man säger...!?

Och efter ännu mer VAB kommer magsjukan

Vi har hittills varit förskonade. Visst har Kråkungarna varit magsjuka, men endast vid enstaka tillfällen och det har alltid varit över innan det började. Men den fruktade Vinterkräksjukan har vi varit så lyckligt förskonade mot. I sex år. Började tro att familjen hörde till en av de få lyckliga familjerna som eländet inte biter på. Men oj så fel jag hade. Stackars Lillebror. Dessutom sjuk för tredje gången på två veckor. Och det med besked. I natt har det slagit till med tiominuterscykler. Hela natten. Lillebror har skrikit av smärta. MammaMu har legat på helspänn och lyssnat på vartenda andetag Lillebror tagit. Redo för handling. Dessutom har tvättmaskinen gått på högvarv. Hela natten.

Är det inte märkligt att mitt i det här har pappan sovit. Bredvid det sjuka barnet. Visst har pappan vaknat till på kommando (ungefär var tionde minut) och bistått eländet i sitt sömndruckna tillstånd, men därefter somnat så snart han lagt huvudet på kudden igen. Jag förstår inte hur det är fysiskt (eller psykiskt) möjligt.

Nu har eländet lugnat ner sig, men saft är det enda vi får i honom. Inte ens glass funkar. Då är han dålig. Stackars Lillebror.

Jaha, bara att vänta och se vem som står på tur här näst då.

Borttappat minne, eller nå't

Det verkar som om glömskan har slagit till. Ordentligt. Den ena Kråkungen har totalt glömt bort hur man somnar på egen hand. Ja, hon minns knappt hur man somnar över huvud taget. Väldigt märkligt det där. I övrigt slår minnesförlusten hos just den här Kråkungen till med ganska jämna mellanrum i största allmänhet. Ni vet, rätt vad det är har hon glömt att bananskal ska slängas i soppåsen eller att kläder inte hör hemma på golvet. Fascinerande. Verkligen.

Den andra Kråkungen har totalt glömt vad ordet NEJ betyder. Konstigt, eftersom det används ganska ofta här hemma. Ja, när jag tänker efter så har han nog faktiskt totalt glömt bort hur man lyssnar. Så måste det vara.

Och jag, jag måste ha glömt att tvätta deras öron. Det måste jag ha gjort...

Inte sjuk och inte frisk, å så lite Streptokocker på det...

Vad gör man med en liten kille som egentligen inte är sjuk, men som samtidigt inte heller återgått till sitt normala jag. Lillebror var hemma hela förra veckan och i måndags tyckte vi att han behövde en extra hemmadag för att komma i form. I går och idag har han åter varit på dagis, men det känns inte helt okej i MammaMu's mage. Han är fortfarande väldigt trött. Men samtidigt kan vi ju inte vara hemma bara för att han är trött. Jo, kan kan vi ju, men det blir kanske lite svårt att få läkarintyg när det inte finns något särskilt att sätta fingret på. Å andra sidan tyckte förskolepersonalen inte heller att han verkade sjuk. Bara trött. Så vi får väl försöka en dag till och se om det blir bättre.

Kanske finns det förresten något att sätta fingret på. Jag har en misstanke om att det är de förbannade Streptokockerna som spökar igen. Den här gången i en annan form. Nämligen som Svinkoppor. Lite variation har ju aldrig skadat. Och nu har han ju faktiskt varit fri från besvär i flera veckor. Så varför inte. Men så länge det bara rör sig om några få koppor så avvaktar vi och smörjer med antibakteriellt. De är redan på väg bort. Hellre ett begränsat antal svinkoppor än Stjärtfluss. Säger bara det. Så hobbydoktorn i mig menar att det är Svinkopporna som gör Lillebror lite hängig.

Efter VAB kommer... mer VAB!

Lillebror var hemma från dagis hela förra veckan. Snorig, hostig, varig i ögonen och lite feber framåt eftermiddagarna. Han har varit feberfri de senaste dagarna, men det går inte att säga att han är helt återställd. Han sover dåligt om nätterna. Gnäller. Både om natten och om dagen. Fortfarande snorig. Nä, det går faktiskt inte att säga att han är helt OK ännu. Tyvärr. Jag antar att han får vara hemma ytterligare en dag då.

Phu! Vinterns skoinköp avklarade!

Är det inte märkligt hur ungarnas fötter växer. Från en dag till en annan. Det var väl i och för sig ingen övrerrakning att Kråkungarna skulle behöva nya vinterkängor. I år igen. Same procedure as every year, liksom. Det är bara det att jag har dragit mig för att införskaffa dem. In i det sista.

Och skulle man förresten råka vara förutseende och köpa vinterskorna i god tid innan vintern, kan man liksom ge sig den på att fötterna växer en centimeter innan det är dags att använda dem.

Så, idag drog vi alltså in ett djupt andetag och begav oss till skoaffären. Jag blir genomsvettig bara jag tänker på det. Det mättes och provades. Storasyster kan numera själv säga ifrån om skon sitter helt galet. Detta är dock under förutsättningen att hon gillar utseendet på skon, men hon får å andra sidan inte heller gilla dem för mycket. Båda alternativen är lika illa. En sko som hon inte gillar sitter automatiskt väldigt dåligt och en sko som hon gillar lite för mycket sitter perfekt hur många storlekar för liten den än är. En hårfin balansgång där alltså. Lillebror kan man inte lita på alls i de här sammanhangen. Han svarar väl mest samma sak som syrran. Vilken fråga som än ställs.  ("Lilla Eko" är för övrigt ett frekvent använt smeknamn på Lillebror). Därför känns det här med skoinköp som ett lotteri. Varje gång. Ett lotteri med ganska höga insatser. För vem vill bli tvungen köpa två par vinterkängor på en säsong. Nej tack det räcker gott med ett par per barn.

Vi kom i alla fall hem från affären med vinterkängor till båda Kråkungarna. Jag har fortfarande ingen aning om ifall det är rätt storlek på dem, men jag får väl lita på att personalen kan sin sak. De verkar i alla fall falla Kråkungarna i smaken, för just nu springer de runt med dem inomhus och leker skoaffär.

 

 

Fredagsmys

Vi har haft riktigt fredagsmysigt här hemma. Riktig kvalitetstid. Tillsammans hela familjen. Hela eftermiddagen. Vi har städat.

Låter det mysigt? Ni får gärna kopiera idén och göra som oss. Det här fredagsmyset rekommenderas verkligen. Speciellt framåt kl 17-18 när blodsockret blivit riktigt lågt hos både föräldrar och Kråkungar. Verkligen. En riktig hit.

Varför fungerar aldrig någonting?

Jaha, då har det hänt igen. Vi beställde en Ergo Rapido handdammsugare på nätet för några veckor sedan. Tror ni att den fungerar. Näe då. Den är stendöd. Batterierna laddar inte. Alltså återigen dags att kontakta en okontaktbar kundtjänst (en kundtjänst utan telefonnummer - bara det är ett skämt i sig) och övertyga okontaktbara idioter om att dammsugaren faktiskt inte fungerar och att det inte är något som jag hittar på bara för att jag gillar att skicka grejer kors och tvärs genom landet.

Jag blir tokig.

Jag börjar fundera på när vi senast köpte någonting som faktiskt fungerade eller innehöll rätt delar från början. Det var väldigt länge sedan. Den senaste tiden har vi bara haft strul. Poolen levererades som bekant med fel grejer. Maken låg under bilen i färd med att montera en ny dragkrok på bilen när han upptäckte att han fått fel delar. Han väntar fortfarande på att rätt delar ska levereras. Alltid är det något som strular.

Jag blir så trött!!!

Det bara rullar på, liksom...

Lillebror vaknar mitt i natten. Han är febervarm, snorig och rosslig med igenmurade ögon. Ögoninflammation. Då frågar han plötsligt vad det är för dag. MammaMu svarar att när han vaknar är det måndag. Lillebror ligger tyst en stund. Andas tungt. Sedan säger han med ynklig stämma:

" Och på lördag börjar det om igen".

Vår älskade lilla tänkare.

Han har i alla fall fattat hur det funkar, det där eviga ekorrhjulet. Det liksom bara rullar på...

Härdsmälta

Storasyster tjatar. Tjat, tjat, tjat. Om samma sak. Om och om igen. En hel dag. MammaMu är allergisk mot tjat. Tjat har totalt motsatt effekt. Något som jag försökt förklara för Storasyster. Många gånger. Något som Storasyster verkar ha väldigt svårt att förstå. Väldigt svårt. Därför är det kanske inte så konstigt att MammaMu fick nog. Hon tjatade en gång för mycket. Storayster skulle inte få det hon tjatade om. Inte idag. Inte i morgon. Kanske aldrig någonsin. Det gjorde MammaMu väldigt klart för Storayster.

Jösses, vilket liv det blev. Tårar, skrik och hot. Hot om att aldrig mer äta godis. Någonsin. Hot om att aldrig mer spela dator. Det är alltså Storayster som hotar. Jag behöver kanske inte säga att hoten mottogs med glädje. Aldrig mer något tjat om lördagsgodis eller tid framför datorn. Helt fantastiskt. Hon hotade även med att aldrig mer prata, eftersom det var mitt fel att hon skrikit så hon hade ont i halsen och nästan tappat rösten. Hon höll sig dock inte särskilt länge till just det hotet.

Alla dessa känslor. Alla skrik. Alla tårar. Allt bråk.

Över ett jävla TUGGUMMI!

Livet med en (snart) sexåring är helt fantastiskt! Bara så att ni vet...

Senväg

Att försöka spara in på disken när man snabbt och lätt ska fixa morgondagens matlåda kan ge ungefär samma resultat som när man har hört talas om en riktigt bra genväg och ska testa den för första gången.

En reflektion bara.

Vi dansar efter Lillebrors pipa

Livet kan vara extra jobbigt ibland. Speciellt för en trött och treårstrotsig liten kille. Det kan vara så jobbigt att världen rasar samman om hans familj råkar gå upp i trappen i fel ordning på väg till sängen. En sådan sak kan tydligen få en trött och treårstrotsig Lillebror att bryta ihop och vägra lägga sig i sängen, tills allt görs om från början.

Det sägs att man ska välja sina strider. Men strider väljer man inte. De bara kommer. I en aldrig sinande ström. Nej, det man verkligen väljer är sina chanser till lugn och ro. En sovande Kråkunge är exempelvis en chans till lugn och ro. (Två sovande Kråkungar är jackpot!) Det är alltså anledningen till att vi i kväll dansade efter Lillebrors pipa. Vi gick ner för trappen och gick upp igen. I rätt ordning. Lillebror först och vi andra efter. En nöjd Lillebror hoppade direkt i säng och tro det eller ej, men han somnade faktiskt omgående. Visserligen med fötterna på huvudkudden. Bara för att markera att han faktiskt varit "Lillebror Tvärtemot" hela dagen.

Ljudnivån

Vi har ett problem. Ett stort problem. Och högt.

Ljudnivån. Kråkungarnas ljudnivå. Speciellt Storasysters.

Kråkungarna har alltid varit högljudda. Storasyster har alltid haft en hög volym och Lillebror har liksom bara hängt på. MammaMu är väl heller inte den som viskar fram sina budskap, så vi vet väl den ungefärliga orsaken till att de inte är de tystaste barnen i klassen. Så att säga. Men nu har det hänt något. Det har eskalerat. Ljudnivån har stigit markant. När till och med MammaMu lider av oljudet. Då är det ett oljud. Och ett problem. Det är bara att konstatera.

Frågan är bara vad vi ska göra åt det. Vi har försökt allt. Vi har pratat med henne. Sagt till henne lugnt och stilla. Sagt till henne på skarpen. Viskat. Skrikit. Ignorerat. En metod i taget och alla på en gång. Ingenting fungerar. Vi vet ingen råd längre.