Det känsliga mammahjärtat

En feberdimmig Lillebror, för ögonblicket på fötterna med hjälp av en dos Ipren, kommer springandes och skriker av lycka över att det snöar ute. Han är så glad. Så lycklig över det vita som faller från himlen. Lika lycklig som han var över snön, lika olycklig blev han när det gick upp för honom att han inte skulle få gå ut och leka i snön. Det går inte att gå ut i full snöstorm med 40 graders feber. Det går inte. Misären var total när Storasyster och pappan gick ut. Utan honom. Stackars, stackars, snöälskande lilla sjuka Lillebror. Inte ens Blixten McQueen kunde trösta honom.

Nu ligger världen vit utanför fönstret. Som vi har väntat. Som vi har längtat. Troligtvis regnar allt bort redan i morgon och Lillebror kan bara titta på genom fönsterrutan. Dumma skitfeber.

Ibland värker det lite extra i mitt mammahjärta.

Tror vi på Actimel eller tror vi på regnet?!

Ledig fredag kan faktiskt klassas in i kategorin LYX. Jag och Lillebror hade en lugn och mysig dag. Storasyster fick välja själv om hon ville vara hemma eller gå till skolan (eftersom det är förskoleklass är det ju valfritt) och hon valde skolan, men vi hoppade såklart över fritids. Efter avlämning av Storasyster på skolan åkte Lillebror och jag och veckohandlade (så mycket för "ledig" dag). Det märks att Lillebror inte är bortskämd med egentid. Det var helmysigt att handla i lugn och ro i hans sällskap. Han är så klok och fin. Och fatta känslan av att komma hem strax före klockan tio en fredagförmiddag den 25:e och inse att veckans jobbiga faktiskt redan var avklarad. Utan trängsel och panik. Slängde in ett par maskiner tvätt av bara farten liksom (Ledig, jorå ;-))

Strax efter lunch när det var dags att hämta den efterlängtade Storasystern började Lillebror bli lite klängig. Och visst hade jag rätt. Lagom till kvällen var febern här som ett brev på posten. Där är vi nu. Lillebror har genomlidigt helgen med hög feber och än visar den inga tecken på att ge med sig. Stackarn. MammaMu har också legat under täcket idag. Framför TV:n. Halvrisig. Ont i huvudet. Ont i kroppen. Funderar på om jag kommer orka mig igenom morgondagen med hjälp av piller, eller om jag ska kasta in handduken redan nu. Om febern kommer så får jag väl gott stanna hemma.

Annars var det länge sedan nu. Länge sedan Kråkungarna var sjuka. Med våra mått mätt i alla fall. Jag vet inte om det beror på att västkustluften har varit ganska kall och torr de senaste månaderna, eller om det är den aktiva bakteriekulturen som faktiskt gjort sitt. Jag fick ett tips här i bloggen när vi vabbade som mest. Tipset hette Actimel. Jag brukar vara rätt skeptisk till sånt där, men i höstas var jag ganska desperat och villig att ge det en chans. Det tog några veckor att komma på banan och bli helt friska, men sedan hela familjen började med en Actimel varje morgon har vi faktiskt inte varit sjuka. Inte ordentligt i alla fall. Inte förrän nu. Och man kan ju inte begära underverk. Jag vet inte vad jag ska tro, men så länge jag inte kan motbevisa effekten så fortsätter vi med Actimel. Det skadar i varje fall inte. Sen håller vi tummarna att det kalla och torra vädret håller i sig. Det skulle ju faktiskt även kunna vara så att Kråkungarna är överkänsliga mot det fuktiga och regniga västkustklimatet. Jag har haft det som en teori länge. Delvis baserat på att Kråkungarna var friska som nötkärnor hela den kalla, underbara och snörika vintern 2010. Och så har de ju faktiskt varit friska nu, när vi återigen haft riktigt vinter i Göteborg.

Det ska ju börja regna igen redan nu i veckan så kanske kan jag stärka min hypotes ganska snart. Då får vi se om luftvägsinfektionerna biter sig fast på nytt. Jag har en svag känsla av att det kommer att bli så...

Är glaset egentligen halvtomt eller halvfullt?

Jag är tyvärr(?) en människa som allt som oftast skulle hävda att glaset är halvtomt. Men idag är jag faktiskt lite osäker på hur jag ska ställa mig i frågan. Jag är lite osäker på om jag ska vara glad att städningen är avklarad redan ikväll så att vi slipper dra med oss städångesten in i helgen. Eller om jag ska vara skitmissnöjd över att vi faktiskt borde städat redan förra helgen och således var väldigt sena med städningen. Hmm, det är svårt. Men i det här fallet väljer jag nog ändå att frångå mina principer. Idag är glaset faktiskt halvfullt. Jag är glad och nöjd att vi faktiskt har städat. Sent är bättre än aldrig. Så det så. Och i morgon ska jag njuta av en ledig dag, utan städångest och dåligt samvete. För det är jag värd!

 

Jag vill ut!

Det är kallt. Det ljust. Det är krispigt. Det är blått. Det är vitt. Det är vinter.

En härligt kall vinterdag med klarblå himmel och lite, lite snö. Bättre än så blir det inte i Göteborg. Faktiskt inte. Varför sitter jag då inne och försöker jobba?

Varför?! Jag vill ut!

Det är ju så vackert utanför fönstret!

Min femtonminuters lunchpromenad stillade tydligen inte min hunger efter sol och ljus. Den ökade uppenbarligen bara på begäret ännu mer...

Minnet är bra, men kort

Jag skulle ringa någon idag. Men vem. Det är frågan. Jag stod lite illa till igår när han ringde. Åtta minusgrader och tre ungar som skulle ut ur bilen och in i huset. Skatt, skrik och mängder med väskor, vantar och teckningar som också skulle ur bilen. Tre gånger frågade jag om hans namn. Tre gånger försäkrade jag att NU kommer jag visst ihåg vad han heter och lovade att ringa honom i morgon istället. I lugn och ro. På jobbet, där jobbsamtal hör hemma. Tre gånger. Ändå är namnet som bortblåst. Jag skulle ju skriva upp det, men det kom något i mellan. Tre glada barn och ytterligare ett telefonsamtal till exempel.

Jahapp, ytterligare ett tecken på att jag börjar bli senil.

Det går åt rätt håll!

Idag har vi en underbar vinterdag. Tio minusgrader och klarblå himmel. Marken är precis täckt av ett tunt lager gnistrande vit snö. Det är så vackert. Det är så ljust. Det är så skönt. Vi har varit ute och åkt skridskor. På en frusen damm. Eller, Kråkungarna åkte. Vi andra bara njöt. Av en riktigt härlig vinterdag. MammaMu njöt lite extra av att riktigt känna hur kroppen fylldes med ny energi.

Idag känns det bättre. Mycket bättre.

Nu ska vi svulla. Chokladpudding med vispgrädde. Mums.

De här hjälper!

Tänk vad lite färg kan göra! Jag älskar tulpaner! Och i helgen ska jag ut och suga i mig ljuset från det tunna, tunna (knappt mätbart) snötäcket som trots allt ligger.
Det blir nog bra det här. Snart är MammaMu på banan igen!

Lågt, lägre lägst...

Det kunde ju bara sluta på ett sätt. En låg MammaMu på ett uruselt humör och en pappa som kvällen till ära jobbar sent. Resultatet?! En Nattning from Hell. Jag har beskrivit dem förr. Det var faktiskt ett tag sedan nu så den här kom liksom som en smäll på käften. Nu sitter jag i soffan och slickar såren. Har grävt igenom skåpen i syfte att länsa lördagsgodisförrådet. Jag lyckas rätt bra tycker jag. Med att äta upp Kråkungarnas lördagsgodis alltså. Men det får mig absolut inte att känna mig bättre till mods. Närå. Tvärtom. När man ägnat de senaste två timmarna åt att skrika, skälla, hota och tvångshålla en Lillabror vars kropp beter sig som om den blivit besatt av sjungande maskar, då återhämtar man sig inte i första taget. Om man dessutom fått Storasyster att gråta genom att ge henne en totalt obefogad utskällning och orättvist bekyllt henne för både det ena och det andra, då hämtar man sig nog aldrig. Då är det nog meningen att man ska vara kvar här nere i det djupa, svarta hålet. För alltid. Det är precis där som sura, orättvisa och tröstätande morsor hör hemma. I det svarta hålet.

Bloggen är tom

Eller, mer korrekt, hon som skriver bloggen är tom. I huvudet. Det  finns inga ord. Inga som passar i en blogg i alla fall. I ärlighetens namn är jag faktiskt rätt trött och deppig. Att börja jobba efter julldigheten har tagit hårt på både ork och humör. Det har varit svårt att rätta in sig i mönstret igen. Att gå in i det syrefattiga mörkret efter de ljusa och energirika dagarna på fjället. Usch och fy.

MammaMu har börjat knarka Hemnet och vrider ut och in på alla möjliga och omöjliga situationer som vi egentligen inte vet ett skit om. Bara att det troligtvis inte blir så som vi hoppats. Det är även dags att ge sig ut på en ny jobbjakt. I en region där utbudet om möjligt är ännu sämre och konkurrensen ännu hårdare. Wish me Luck!

Nä, humöret är inte på topp och de posisitiva tankarna är som bortblåsta.

Vi får väl hoppas att det vänder. Snart.

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Idag har vi städat ut julen. Tomtar, stakar och stjärnor är undanstoppade och allt är åter mörkt och trist. Det känns lite tomt. Och hela lördagen har gått åt till att städa. Bläää. Har tusen saker till som borde göras, men det får stanna där. Vid ett borde. Som vanligt. Nu räcker det för idag.

Nåväl. Nu får vi sikta in oss på tulpaner. Längtar efter att ta in de första tulpanerna. Vi får väl se om jag kommer iväg till någon blomsteraffär i morgon.

Iskall(t). På riktigt alltså.

Nu är vi hemma. Tillbaka i verkligheten. Och vilken verklighet sen. Den slog bokstavligen emot oss med full kraft i söndagskväll när vi klev över tröskeln hemma. Det är inte roligt att komma hem mitt i natten med två halvsovanda Kråkungar och inse att värmepannan slagit ifrån. Att det bara är åtta plusgrader. Inomhus. Det är verkligen inte roligt. Det var kallt. Överallt. En kyla som gick genom märg och ben.

Det var bara att göra eld i öppna spisen och tända en miljard värmeljus. Tror faktiskt att vi fick upp temperaturen en hel grad på en timme eller så. Jippi. Kråkungarna fick gå och lägga sig under tre täcken med mössorna på. Ofattbart, men de somnade faktiskt. Maken trodde att han fått igång pannan igen och att det skulle vara hyfsat varmt igen till morgonen. Jo tjena. När vi vaknade var det fortfarande åtta grader. Inomhus. Bara att tända en brasa igen. På morgonen fick han faktiskt igång pannan. På riktigt. Men vet ni hur lång tid det tar att värma upp en iskall villa. Det tar lååååång tid.

MammaMu bestämde sig för att stannan hemma på måndagen och vara eldvakt. I ärlighetens namn hade jag ingen lust att gå oduschad till jobbet. Vi hade ju faktiskt åkt skidor dagen innan och håret var inte tvättat på flera dagar. Tanken vara att jag skulle jobba hemifrån. Det var en god tanke. Det hade fungerat mycket bättre om MammaMu inte lidit av grav Alzheimers. Lösenordet till jobbdatorn var raderat ur minnet. Totalt blankt. Naturligtvis låser jag hela skiten och måste således åka in till kontoret och låsa upp datorhelvetet för att kunna jobba. Lägg därtill en irriterande trängselskatt som straff för mitt usla minne. Gaahh. Väl på jobbet möts MammaMu av nästa problem. Ytterligare en kod har raderats ur minnet. Koden till dörrhelvetet. Till passerkortet.

Jag har för helvete bara varit ledig i två-och-en-halv-vecka. På två-två-och-en-halv-vecka har jag alltså lyckats radera hela mitt jobbminne. Det är skickligt.

I vilket fall såg jag till att låsa upp datorn på jobbet. Sen åkte jag hem. Väl hemma var jag så irriterad att jag inte hade någon som helst lust att jobba. Det gick inte. Lika bra att ge upp. Alltså var hela turen in till stan helt onödig. Bara ett slöseri med tid och pengar, eftersom jag ändå inte fick något gjort. Gaaahhh.

Inte lyckades jag särskilt bra med mitt primära uppdrag där hemma heller. Att hålla elden i öppna spisen vid liv. Brashelvetet slocknade hela tiden. Framåt eftermiddagen började tempereturen i alla fall krypa upp mot drägliga nivåer och på kvällen kunde jag ta en efterlängtad, lång och varm dusch.

Nä, första arbetsdagen 2013 började inte särskilt bra. Inte alls bra kan man faktiskt säga. Jag hoppas verkligena att det inte finns någon som helst symbolik i det. Tjugohundratretton ska ju bli ett toppenår ju!

Iskall, eller inte...

Att släppa lös en treåring i pisterna kräver ett stabilt psyke. Det är inget för hönsmammor med klena nerver. Jag avsäger mig allt ansvar och överlåter med varm hand den biten åt pappan. MammaMu tar bara åt sig av äran och öser beröm över sina fina Kråkungar. Jösses vad bra det går och shit pommesfrites vad roligt det är att åka skidor nu. Snart blir jag frånåkt av BÅDA mina Kråkungar. Jag hävdar med bestämdhet att det beror på att jag faktiskt svänger, något som den yngsta familjemedlemmen glömmer av emellanåt. Åtminstone när han är lite trött. Jag hävdar även att någon (läs: MammaMu) bör hålla sig lite bakom för att plocka upp eventuella spillror. Vi har verkligen haft två toppendagar här på Trysilfjället. Bra väder, mycket snö och lyxigt boende.

Kråkungarna står på skidorna hela dagarna (jag fattar faktiskt inte hur de orkar) och hänger med runt hela berget. Det här är ju egentligen bara en liten försemester till årets riktiga skidsemester. Den till Alperna senare i vår. Vi var lite rädda att vi tagit oss vatten över huvudet, men det kommer att gå hur bra som helst. Bara vi fixar bilresan ner så.

Ikväll har båda Kråkungarna somnat också. Det har varit (lite) si och så med det hittills. Ser ut att kunna bli en lugn kväll och en morgondag som startar med utvilade Kråkungar. Gött mos.