Iskall(t). På riktigt alltså.

Nu är vi hemma. Tillbaka i verkligheten. Och vilken verklighet sen. Den slog bokstavligen emot oss med full kraft i söndagskväll när vi klev över tröskeln hemma. Det är inte roligt att komma hem mitt i natten med två halvsovanda Kråkungar och inse att värmepannan slagit ifrån. Att det bara är åtta plusgrader. Inomhus. Det är verkligen inte roligt. Det var kallt. Överallt. En kyla som gick genom märg och ben.

Det var bara att göra eld i öppna spisen och tända en miljard värmeljus. Tror faktiskt att vi fick upp temperaturen en hel grad på en timme eller så. Jippi. Kråkungarna fick gå och lägga sig under tre täcken med mössorna på. Ofattbart, men de somnade faktiskt. Maken trodde att han fått igång pannan igen och att det skulle vara hyfsat varmt igen till morgonen. Jo tjena. När vi vaknade var det fortfarande åtta grader. Inomhus. Bara att tända en brasa igen. På morgonen fick han faktiskt igång pannan. På riktigt. Men vet ni hur lång tid det tar att värma upp en iskall villa. Det tar lååååång tid.

MammaMu bestämde sig för att stannan hemma på måndagen och vara eldvakt. I ärlighetens namn hade jag ingen lust att gå oduschad till jobbet. Vi hade ju faktiskt åkt skidor dagen innan och håret var inte tvättat på flera dagar. Tanken vara att jag skulle jobba hemifrån. Det var en god tanke. Det hade fungerat mycket bättre om MammaMu inte lidit av grav Alzheimers. Lösenordet till jobbdatorn var raderat ur minnet. Totalt blankt. Naturligtvis låser jag hela skiten och måste således åka in till kontoret och låsa upp datorhelvetet för att kunna jobba. Lägg därtill en irriterande trängselskatt som straff för mitt usla minne. Gaahh. Väl på jobbet möts MammaMu av nästa problem. Ytterligare en kod har raderats ur minnet. Koden till dörrhelvetet. Till passerkortet.

Jag har för helvete bara varit ledig i två-och-en-halv-vecka. På två-två-och-en-halv-vecka har jag alltså lyckats radera hela mitt jobbminne. Det är skickligt.

I vilket fall såg jag till att låsa upp datorn på jobbet. Sen åkte jag hem. Väl hemma var jag så irriterad att jag inte hade någon som helst lust att jobba. Det gick inte. Lika bra att ge upp. Alltså var hela turen in till stan helt onödig. Bara ett slöseri med tid och pengar, eftersom jag ändå inte fick något gjort. Gaaahhh.

Inte lyckades jag särskilt bra med mitt primära uppdrag där hemma heller. Att hålla elden i öppna spisen vid liv. Brashelvetet slocknade hela tiden. Framåt eftermiddagen började tempereturen i alla fall krypa upp mot drägliga nivåer och på kvällen kunde jag ta en efterlängtad, lång och varm dusch.

Nä, första arbetsdagen 2013 började inte särskilt bra. Inte alls bra kan man faktiskt säga. Jag hoppas verkligena att det inte finns någon som helst symbolik i det. Tjugohundratretton ska ju bli ett toppenår ju!