Lågt, lägre lägst...

Det kunde ju bara sluta på ett sätt. En låg MammaMu på ett uruselt humör och en pappa som kvällen till ära jobbar sent. Resultatet?! En Nattning from Hell. Jag har beskrivit dem förr. Det var faktiskt ett tag sedan nu så den här kom liksom som en smäll på käften. Nu sitter jag i soffan och slickar såren. Har grävt igenom skåpen i syfte att länsa lördagsgodisförrådet. Jag lyckas rätt bra tycker jag. Med att äta upp Kråkungarnas lördagsgodis alltså. Men det får mig absolut inte att känna mig bättre till mods. Närå. Tvärtom. När man ägnat de senaste två timmarna åt att skrika, skälla, hota och tvångshålla en Lillabror vars kropp beter sig som om den blivit besatt av sjungande maskar, då återhämtar man sig inte i första taget. Om man dessutom fått Storasyster att gråta genom att ge henne en totalt obefogad utskällning och orättvist bekyllt henne för både det ena och det andra, då hämtar man sig nog aldrig. Då är det nog meningen att man ska vara kvar här nere i det djupa, svarta hålet. För alltid. Det är precis där som sura, orättvisa och tröstätande morsor hör hemma. I det svarta hålet.