Får jag be om lite tålamod, tack!

Ni kanske undrar hur det går med allt. Varför lägesrapporterna uteblir. Varför jag dillar om städning hela tiden. Hav tålamod. Någon gång. Snart. Kanske. Eller om ett tag. Då. Kanske. Just nu har jag inte tid. Eller ork. Och ingenting händer. Mer än att vi försöker få huset redo för försäljning. Det går långsamt. Listan på saker som vi inte har gjort är fortfarande avsevärt mycket längre än listan på saker som vi faktiskt gjort. Jag börjar tvivla på tidplanen. Ordentligt. Vi kommer aldrig få det här att klaffa. Aldrig. Så känns det just nu.

Och så måste vi ju faktiskt hitta någonstans att bo. Det är ganska viktigt. Så viktigt att det upptar större delen av min tankeverksamhet. För mycket. Jag hänger på Hemnet. Knarkar Hemnet. Ni som någon gång hängt där vet att det är som en drog. Kanske nu. Eller snart. Eller i morgon. Då. Då kommer drömhuset. Eller i alla fall senast i övermorgon. Det måste komma. Annars faller ju allting. Precis allting. Tyvärr ser det ganska mörkt ut. Om huset är perfekt så ligger det i fel område eller på fel tomt. Om läget och tomten är perfekt så är huset oftast ett ruckel. Kravlistan är ganska lång, men så vill vi ju faktiskt få det bra. Till och med bättre. Annars kan vi ju lika gärna bo kvar. Och huset är ju en av de saker som vi faktiskt trivs med här i Göteborg. Det är tufft.

Så snälla ni. Ha lite tålamod. Ni får stå ut med gnäll och städrapporter ytterligare en tid. För ännu har ingenting hänt. Ingenting. Jag har inte fått något nytt jobb. Inte ens nära. Vi har inte kontaktat mäklare. Bara städat och röjt. Snart är vi redo. Snart. Vi har alltså inte heller köpt något hus. Inte alls faktiskt. Vi har inte ens kontaktat banken. Veckorna bara flyger iväg. Helgerna likaså. Tiden bara försvinner. Och snart är det sommar...