Lyckan är stor. Den blir liksom så mycket större när ögonblicket låtit vänta på sig. I sex år och fem månader. Så länge har hon väntat. Därför är lyckan så stor just i kväll. Trots blodvite och tårar. Det är en pirrig och stolt Kråkunge som ligger i sin säng och väntar. Kanske inte så mycket på John Blund, som på den andra figuren som förväntas göra sitt allra, allra första besök hos Storasyster i natt. Jag hoppas att hon kommer. Det har jag lovat. Så välkommen hit kära Tandfe!
Nu har Storasyster tappat sin första tand! Äntligen!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar