Sitter på tåget mot Stockholm. Fakirtåget. Eller griståget som jag brukar kalla det. Det som går gristidigt, liksom. Kvart över fyra ringde klockan i morse. Härligt! Sömn har varit en bristvara den här veckan. Härom dagen gick jag upp i svinottan för att köra en sväng till Höganäs. Gäsp!
Tittar ut genom fönstret och inser att det fortfarande är vinter i skogarna söder om Stockholm. Svårt att förstå då jag lever i en del av Sverige som aldrig har snö. Ironiskt. Jag som älskar snö och faktiskt kan se tjusningen med vårsol, snö och takdropp. Jag har ingen snö. Någonsin. Men i resten av Sverige finns det snö. Alltid. Och i resten av Sverige börjar man svära över snön redan i januari. Ja, ja.
Jag fryser. Om fötterna och hela kroppen. Det är svinkallt på griståget. Kalla fötter. Det fick jag förresten redan i går. Över flytten. Över allt som inte faller på plats. Inte en enda pusselbit är på plats ännu. Det är stressande. Inget känns rätt med någonting just nu. Jag hoppas att fötterna blir varmare. Snart. Kanske är det bara sömn som behövs. Kanske. Och ett hus. Och ett jobb. Och lite till. Bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar