MammaMu är faktiskt en hemma-ko

Dagens konstaterande. Jag är en hemmamänniska. Jag trivs bäst hemma. Jag mår bästa hemma. Jag vill ha mina när och kära runt omkring mig. Det är så det är. Jag trodde att det skulle kännas bättre att starta om med ett nytt jobb. Jag trodde faktiskt det. Men nu, sista dagen på mitt underbara sommarlov, känns det precis som det alltid har gjort sista dagen på semestern. Jag vill inte jobba. Jag vill vara hemma. Jag vill inte lämna bort mina barn till dagis och fritids. Jag vill inte stressa runt som en galning om kvällarna och helgerna. Då kvittar det vad man har för arbete. Naturligtvis känns det troligtvis lättare om man har ett arbete som är roligt och som man trivs med, men det hjälper inte. Jag vill vara hemma. (Inte för att jag vet om jag har ett arbete som jag trivs med och som är roligt heller för den delen. Det vet jag inte. Ännu.)

Återigen börjar hjärnan arbeta på högvarv. Jag måste komma på en idé. Jag måste hitta något som jag brinner för. Som gör att jag själv kan bestämma mer över min tid. Hitta en idé. Något jag vill hålla på med i resten av mitt liv. Annars kommer det här inte att funka.

Man kan ju alltid drömma.

Magin är borta

Det oundvikliga har hänt. Sommarens magi är borta. Harmoniska barn och vuxna är ett minne blott. MammaMu har långsamt börjat att stressa upp. Försöker hinna med alla måsten innan arbetsstarten. Försöker ställa om mentalt. Till en tillvaro med jobb. Det är en stress i sig. Kråkungarna börjar bli trötta. Storasyster efter ett par veckors skolgång och Lillebror efter den senaste veckans inskolning. Det märks. Vi börjar återigen skrika, bråka, gråta och gnälla. Alla. Samtidigt. Ett beteende som höjer stressnivåerna ytterligare. Kalla det en nedåtgående spiral. Ett skitscenario. Å då har vi inte ens börjat jobba ännu.

Jobbpanik!!!

Inte många dagar kvar nu av mitt långa, underbara, fantastiska sommarlov. Inte många dagar kvar alls. Paniken börjar så smått komma krypandes. Paniken över att rulla igång ekorrhjulet. Att lämna in Kråkungarna på instans majoriteten av dygnets vakna timmar. Men framförallt paniken över att börja jobba. Nytt jobb. Okända marker. Helt okända arbetsuppgifter på okänd plats. Det hela eskalerade nu när min nya chef ringde och ville ha kompletterande uppgifter för att kunna "sälja in" mig på ett uppdrag. Ett uppdrag som i mina öron lät helt bort i stöll och långt utanför mitt kompetensområde. Arbetsuppgifter som han under intervjun tidigare sagt troligtvis inte kommer vara aktuella och som jag påpekat att jag inte har direkt erfarenhet av. Tjoho. Det känns bra det här. Eller inte. Tilläggas bör att jag mest satt och yrade i telefonen och febrilt försökte erinra mig om vad jag höll på med tidigare. Innan semestern. Hjärncellerna var inte aktiverade. Inte i någon synaps. Måste ha gjort ett hejdundrande intryck. Ett dåligt ett alltså. Fan. Hur ska jag lyckas aktivera mina hjärnceller och få dem hjälpligt på banan fram till på måndag. Hur?! Panik!!!

Festival, konsert och kalas

Inskolningen går bra. Inte för att jag trodde något annat. Men ändå. Den går så bra att Lillebror deklarerat att han klarar sig själv i morgon. Då så.

Vi har haft en bra helg. Hektisk, men bra. Det är sommarfestival här i stan. Alla städer av rang har ju sin egen fest och i helgen hade alltså turen kommit hit. Vi var inne på stan både i fredags och i lördags för att avnjuta konserter, träffa folk och avnjuta feststämningen. Det fina vädret gjorde sitt till. Höjdpunkten för Kråkungarna var lördagens konsert med Mojje. Kråkungarnas favorit. Framförallt Lillebrors. Han älskar Mojje. Kan alla låtar utantill. Det kan vi alla, eftersom Mojje alltid spelas flitigt i bilen på våra turer genom landet. Konserten blev uppskattad. Att Kråkungarna dessutom fick autograf och en kram efter konserten gjorde inte saken sämre. Lillebror var överlycklig.

Lillebror fortsatte att fira. Idag var det dags för Lillebrors första egna barnkalas. Visserligen "bara" för granntjejerna (eftersom han inte känner så många andra kompisar ännu), men det blev lyckat. Det första kalaset är alltid något stort.

Efter kalaset blev grannarna kvar. En öl, ett glas vin och några överblivna kalaskorvar i sensommarsolen är aldrig fel. Inte ens en söndagkväll. Speciellt inte för oss som har en hel veckas ledighet kvar.

Inskolning påbörjad

Idag påbörjades Lillebrors inskolning på nya förskolan. Det var jobbigt. MammaMu blev trött. Som klubbad av släggan, faktiskt. Gick hem och sov middag. Blev ändå inte människa igen på hela dagen.

Det troliga är att allt släppte nu i eftermiddag. Alla anspänningar från den senaste veckan. Oron för hur Storasyster skulle trivas och mottagas i den nya skolan, rädslan för att hon inte ska få några vänner, alla nya möten med föräldrar, barn och lärare, avslutning av försäljningen av huset i Göteborg, flyttstädning och städfirmor som inte gör sitt jobb, snabbt färdigställande av förrådsbod för att slippa ha röjsågen i tvättstugan, firande av Lillebrors fjärde födelsedag och slutligen dagens inskolning på dagis. Lillebror måste ju trivas på sitt nya dagis. Det måste han. Idag släppte all anspänning. MammaMu blev trött. Mycket trött.

Lillebror?! Han tog första inskolningsdagen med ro. Han ville stanna kvar längre. Och i morgon tyckte han att han kunde vara där själv. Honom är jag inte ett dugg orolig för. Inte nu längre.

Grattis Lillebror!

Idag firar vi Lillebror som redan hunnit bli fyra år. Grattis min fina, traktortokiga Kråkunge.
Jag älskar Dig så det gör ont i hela kroppen!

MammaMu är glad!

Jätteglad!

Tänk att det kan vara sån milsvid skillnad mellan två skolor i Sverige. Tänk att det kan vara sån milsvid skillnad mellan en lågstadielärare och en annan lågstadielärare. Tänk att det kan vara sån skillnad på klasskamrater. På barn. Det är faktiskt ganska otäckt. Eftersom det helt enkelt bara gäller att ha tur. Ingenting annat är tur. Vi har haft tur. Så känns det precis just nu i alla fall. Nu när Storasyster precis har börjat skolan. Hon är glad. Hon har fått en helt fantastisk fröken. En som planerar, informerar och bryr sig om. Och det bästa av allt - hon har fått nya kompisar. Redan efter andra skoldagen kom en ny klasskamrat hem till oss och lekte. Och idag är hon bjuden på kalas.

MammaMu andas ut. Gråter en skvätt av lycka. Det kommer att gå bra det här. Det kommer det. Jättebra till och med.

I morgon börjar Storasyster i ettan!

Jag är inte redo. Inte alls. Min lilla Kråkunge börjar skolan. På riktigt. Hon börjar i första klass. Nu är det allvar. Skolplikt kallas det visst. Inga extra lediga dagar som bonus när lillebror är sjuk. Inga fler oplanerade sovmornar. Inga skidresor mitt i terminen. Inget tjafs. Nu har Kråkungen blivit stor. Nu väntar läxor och skolbuss. Jag är inte redo. Inte alls. Däremot är jag övertygad om att Storasyster själv är redo. Mer än redo. Och det är väl huvudsaken, kan jag tänka...

Börjar vänja mig vid det här...

Det är skönt att vara ledig. Vi har haft en toppensommar. Jag har verkligen kopplat av. Mentalt i alla fall. Det har ju varit lite arbete med flytten, men jag känner mig ändå utvilad. Sena mornar. Fina dagar i solen. Ingen stress. Ingen press. Och framförallt inga tankar på jobb. Ingen gnagande känsla i magen. Jobbet har jag lämnat bakom mig och släppt helt. Det är särskilt det som skiljer den här sommaren från andra somrar. Jag har sluppit jobbångesten.

Det bästa av allt är att det inte är slut. Jag har tre veckors ledighet kvar innan det är dags att klämma ner fläsket i arbetskläderna och försöka få fart på hjärncellerna. Tre härliga veckor. Visserligen börjar Storasyster skolan redan på torsdag och i nästa vecka ska vi påbörja en låååång inskolning av Lillebror på dagis, så visst, någon form av rutiner bör vi återinföra i vardagen ganska snart. Försöka skjuta tillbaka dygnet några timmar, så att dag blir dag och natt blir natt. Men det är ändå tre veckors ledighet kvar.

Sen börjar nytt jobb. Nya utmaningar. Ingen ångest där. Inte än i alla fall. Det är liksom ingen idé. Jag vet faktiskt inte vad som väntar. Vet inte vad jag får för uppdrag. Var jag hamnar eller vad jag ska göra. Vet bara att det blir något helt nytt. Något som jag inte jobbat med tidigare. Alls. Det ska bli spännande. En utmaning. Det enda jag vet säkert är att jag ska börja jobba heltid igen för första gången på sju år. Både jag och mannen. Det blir en omställning. En utmaning. Och inte minst innebär det längre dagar för Kråkungarna. Det känns inte lika bra. Inte alls faktiskt. Men vi får hoppas på det bästa. Jag tror att en gladare mamma utan jobbångest kan väga upp för de längre dagarna på dagis. Jag hoppas det i alla fall.

Ingen idé att tänka mer på det här nu. Nu ska jag fortsätta att njuta av min långa ledighet medan resten av Sverige sakta börjar återanpassa sig på sina arbeten. Ha det gott!

Flyttkaos råder...

...fortfarande! Men jag tackar (!) dagens hällregn att det faktiskt packats upp ett par lådor under dagen. Inte många. Men några. I den här takten har vi nog packat upp lagom till jul.

Me like!

Åh vilka underbara sommardagar vi har nu. Helt fantastiskt. Sol, sol, sol, tjugoåtta grader och ljumma vindar. Det är ju precis så här den svenska sommaren ska vara!

Kaos

Idag kom äntligen hela bohaget på plats. Allt står i en enda röra. Ingenting hittas. Ouppackade flyttlådor, möbler och leksaker överallt. Det är totalt kaos.

Då väljer vi att fly till stranden.

Det har varit en alldeles fantastisk sommardag idag. Väl hemma från stranden letade vi fram grillen, hällde upp en kall öl och njöt med alla sinnen av lugnet på landet. Sommardagar som denna ska inte slösas bort med flyttbestyr. Det är den svenska sommaren alldeles för kort för.

MammaMu´s nya poolare!

Våra nya grannar!













Väldigt beskedliga och trivsamma.

Känner ett visst släktskap, faktiskt!

 
 

Flyttlasset har gått!

Flyttlasset, eller egentligen flyttlassen, har gått. Vi har flyttat in. Allt är en salig röra och familjen är trött. Nu är det alltså tänkt att någon (?) ska packa upp alla lådor och bringa ordning i kaoset.

 Det kan nog ta ett tag.