Dagens konstaterande. Jag är en hemmamänniska. Jag trivs bäst hemma. Jag mår bästa hemma. Jag vill ha mina när och kära runt omkring mig. Det är så det är. Jag trodde att det skulle kännas bättre att starta om med ett nytt jobb. Jag trodde faktiskt det. Men nu, sista dagen på mitt underbara sommarlov, känns det precis som det alltid har gjort sista dagen på semestern. Jag vill inte jobba. Jag vill vara hemma. Jag vill inte lämna bort mina barn till dagis och fritids. Jag vill inte stressa runt som en galning om kvällarna och helgerna. Då kvittar det vad man har för arbete. Naturligtvis känns det troligtvis lättare om man har ett arbete som är roligt och som man trivs med, men det hjälper inte. Jag vill vara hemma. (Inte för att jag vet om jag har ett arbete som jag trivs med och som är roligt heller för den delen. Det vet jag inte. Ännu.)
Återigen börjar hjärnan arbeta på högvarv. Jag måste komma på en idé. Jag måste hitta något som jag brinner för. Som gör att jag själv kan bestämma mer över min tid. Hitta en idé. Något jag vill hålla på med i resten av mitt liv. Annars kommer det här inte att funka.
Man kan ju alltid drömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar