Fan, fan, fan

Jaha, så var man utan körkort i ett par månader då.
Precis vad jag behövde just nu.

Fan, fan, fan.
Jag är så jävla arg och ledsen. På mig själv. Jag gjorde fel. Det var ett stort jävla misstag. Ett ouppmärksamt ögonblick efter en stressig morgon. Missar trettiskylten. Helt mitt fel. Men så jävla onödigt.

Ni förstår ju själva. Bor på landet. Bussarna går inte ens varje timme. Förskolan fem kilometer bort. Vinter, regn och mörkt. Om jag nu får ett uppdrag på jobbet så är jag beroende av bil, eftersom företagen ligger på en till enochenhalv timmes radie utan vettiga bussförbindelser. Maken ska börja pendla en timme till nytt jobb om ett par veckor. Förutsättningarna är fantastiska. Verkligen. Just nu vet jag faktiskt inte hur vi ska kunna lösa det. Sommartid hade vi kunnat cykla. Kanske. Lillebror är dock för tung för cykelsitsen och fem kilometer är i längsta laget för en fyraåring. Även på sommaren.

Nu ska jag gå och dunka huvudet i väggen.

Konstnärliga möss och nattlig jakt

Det händer saker om nätterna hemma hos oss. Det har det alltid gjort. Natten mellan fredag och lördag till exempel, väcktes vi på det mysigaste sättet av alla. Ni vet en sån där väckning som får tvättmaskinen att gå varm resten av natten. Men det är inte det jag ska berätta om nu.

I natt kvart i fem väcktes vi av att Storasyster kommer in i sovrummet. Yrvaken. Yrandes någonting om att hon sett en mus som sprungit in i garderoben med hennes orangea tuschpenna i munnen. En tuschpenna som förövrigt var en av hennes favoritpennor. "Mmm. Jovisst. Sov vidare nu. Du har bara drömt en mardröm", var föräldrarnas naturliga(?) reaktion till detta påstående. Kvart i fem på morgonen. Storasyster blir härmed mycket upprörd och förnärmad. Hon hade visst sett en mus. Den lät som en kula som rullade över golvet. Först under hennes säng. Sedan under byrån. Därefter svängde den höger och in i garderoben. Med pennan i munnen. "Mmm visst". Jag ber pappan gå och kolla Storasysters rum. Mest för att lugna Storasyster och få henne att somna om, men någonstans här tycker jag att historien är lite för detaljerad och sammanhängande för att komma från ett sovande barn. Dessutom hade vi faktiskt hört konstiga ljud från köket kvällen innan.

Maken stapplar upp ur sängen. Jag kan tänka mig att han blir något förvånad när han hittar den orangea tuschpennan inne i garderoben och när hans fot i samma stund blir översprungen av en mus. Där startar nattens musjakt. Dessvärre utan musfälla. Den finns i förrådsboden. Ute är det kolsvart. Och spöregn. Att hämta den går liksom bort. Istället tränger maken in musen i ett hörn och jagar den med en klädstång. Jag behöver väl inte tillägga att det inte gick något vidare. Möss är snabba. Nattrötta män är långsamma. Efter en ganska lång jakt, pressade sig den lilla stressade musen ut genom dörrspringan och försvann bakom kylskåpet. Där slutade jakten. För den här gången.

Nämen visst. Vi kan väl ha en mus i köket. Det har vi ju haft förut. Flera gånger dessutom. I ett helt annat hus dock, men det saknar tydligen betydelse. Vad är det med oss och möss?! Jag har aldrig hört någon annan som haft möss inomhus. Visst, nu bor vi på landet och hela trädgården är full av skogsmöss, så jag är inte helt förvånad. Jag tycker bara att det är lite ofräscht. Huset är dessutom nytt. Hade det varit åttio år gammalt får man ju liksom ta huset med möss och allt, men det här huset är ju fräscht. Eller upplevdes som fräscht. Fram till i natt.

Snart kommer maken hem. Då ska han få gå på musjakt. Riktig musjakt. Å andra sidan tror jag att musen är långt, långt härifrån. Nattens möte med maken och klädstången kan inte ha gått musstackaren helt obemärkt förbi. Dessutom har jag varit hemma och VABbat en nästan helt frisk Lillebror idag och dessutom har jag hämtat hem Storasyster tidigt från skolan.  Det har inte varit tyst eller stilla en minut i huset sedan Lillebror vaknade i morse. Det har sjungits, dansats, åkts bobbycar, skrikits och stojats så att mina öron helt stängt av och mina nerver börjat krulla ihop sig till oformliga garnnystan. Om musen stannat kvar bakom kylskåpet idag så lider han av en allvarlig störning och behöver dödshjälp. Helt klart.

Nåja, några frågor kvartstår dock. För det första så undrar jag hur Storasyster kunde ha sinnesnärvaro nog att sätta på sig sin armbandsklocka innan hon sprang in till oss. Kvart i fem på natten. Efter att ha sett en mus springa över golvet. Klockan låg på skrivbordet bredvid sängen och när jag frågar henne varför hon har tagit på sig klockan så svarar hon; "Jag ville rädda den så att inte musen tog den också..." Jaha ja. Hon brås alltså inte på sin mor i just den här situationen. För det andra så klurar jag lite över det underligaste av allt - vad sjutton skulle musen med tuschpennan till?!

Mörker

Det är mörkt nu. Mörkt när jag vaknar. Mörkt när jag kommer hem. Mörkt i hela kroppen. Det blir liksom aldrig riktigt ljust. Det är tungt.

Ljusningen ligger långt borta som det känns nu. Alldeles för långt borta. Allt tar sån tid. Det är frustrerande. Jag vill att saker ska hända nu. På en gång.

Jag har skrivit om det förut. Här. Om mörkret. Om känslan som kryper in i mig varje höst.

Taggad!

Nu jävlar! Dags att örfila sig själv, fokusera blicken och ladda. Det är nu det gäller. Nu eller aldrig. Jag är taggad. Likt en Carolina Klüft kommer jag att möta utmaningen. Fokuserad. Redo att satsa allt. På ett kort. Jag kommer vinna. Klart jag kommer. Det är min tur nu!

Utelunch

Idag hade vi en utelunch. I oktober. Alltså inte utelunch som i lunch ute på stan utan utelunch som i lunch, utomhus. På altanen. I oktober. Det var hur gott som helst. Sol och lä. Helt fantastiskt. Vissa dagar är helt enkelt bättre att vara ledig på än andra.

Önskar er en helt fantastisk kväll och en ännu bättre helg!

Bygga, bygga

Snart ska "vi" (läs: maken) börja bygga dubbelgarage. Tanken är att det ska komma upp innan vintern. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med förberedande gräv- och betongarbeten. Eller, vi har inte ansträngt oss så mycket. Det har vi faktiskt inte. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att ha trädgården full med hantverkare. Och att betala fakturorna. Jätteansträngande. Nu väntar vi bara på leveransbesked så att vi vet när vi kan sätta fart. Snart. Hoppas vi.

Garaget är bara det första (om vi bortser från det lilla förrådet och den lilla träaltanen som redan byggts i väntan på garaget) av alla utomhusprojekt som står på tur. Önskelistan är lång. Vi har projekt för en lång tid framöver. Bland annat ska vi förvandla ett knöligt och ojämnt tistelfält till en hyfsat jämn gräsmatta, lägga oändliga mängder sten, asfaltera infart och garageuppfart, anlägga pool, bygga altan runt pool, bygga uterum och ett par saker till. Ni förstår ju att vi har att göra.

Det är skönt att insidan är så gott som tip top i alla fall. Ser fram emot en lugn vinter. Faktiskt.

Bara onsdag...

Veckorna går ganska långsamt när man inte har något vettigt att göra. En arbetsdag känns som en vecka. Minst. Inte konstigt att jag blev besviken i morse när jag konstaterade att det bara var onsdag. Måtte det bli någon ändring på det här. Snart. Några uppdrag på G, men ingen som sätter fart. Tyvärr. Det blev visst inte så bra det här. Jag är snart beredd att göra vad som helst. Nåja.

Maken har redan bytt jobb. Eller, han ska. Efter att han har suttit av uppsägningstiden. Första försöket blev tyvärr ingen höjdare för honom heller. Men för honom går det lätt att byta. Han har tydligen möjlighet att byta jobb som andra byter underkläder. Kul för honom. Verkligen.

Jag är inte bitter. Inte alls.
Jag trivs i alla fall i mitt hus, Kråkungarna har det bra i förskolan och skolan och jag är glad över att vara hemma igen. Det andra kommer att ordna sig. Det finns värre saker. Jag får i alla fall min lön och det är det inte alla som får. 

Logiskt tänkande

Enkel logik enligt det företag jag "jobbar" på:

"Nu äter vi tårta! Eftersom det är kanelbullens dag i morgon och VD:n inte tycker om kanelbullar så äter vi chokladtårta idag."

Äähuum. Jaha. Det var ju logiskt. Jag vet inte, men på något sätt så känns det som att det hänger ihop. Företagsledningens förmåga till logik och det faktum att jag fortfarande sitter utan uppdrag. Bara en tanke alltså.

En Ida med ompa ompa touch

Idag har Storasysters skola internationellt besök. Barn från olika europeiska länder är och hälsar på. Dagen till ära skulle barnen klä ut sig till figurer från Astrid Lindgrens sagor. Fint så. Det kan dock vara lite svårt att se vem Storasyster föreställer. Emils lillasyster Ida är idag iklädd lila Dirndl och gympaskor. Närmre en Idaklänning än så kommer inte den Kråkungen. Hennes mamma är lite tråkig på det sättet. Hon är fin. Men jag kan tro att de tyska barnen undrar en smula över Ida'n i Tysklands nationalutstyrsel. Men Storasyster kände sig fin. Ville inte ha det på något annat sätt. Det är gott så. Kan jag tycka.

No Pressure (eller Tjena Hej, liksom)!

Om två veckor har jag till min stora glädje lyckats boka in ett viktigt möte. Låt oss säga ett livsviktigt möte. Det är nästan så att mitt liv hänger på utgången av detta möte. Den sista pusselbiten ska svarvas till så att den passar i den annars så perfekta bilden. Typ. No Pressure och Lycka Till. Liksom. Det kommer ju att gå skitbra det här. Eller inte.

Jag är glad alltså. Det är jag. Det är bara det att jag har en utpräglad förmåga att ta ut förlusterna i förskott. Måla fan på väggen. Worst case scenario is a fact. Ungefär så. Det är så jag fungerar. Fallet blir så mycket mjukare då. Jag kallar mig realist. Andra kallar mig pessimist, men då nästan alltid med tillägget "pessismist med glimten i ögat". Alltid något. Det är ju för väl att jag kan skämta om mitt eget gnäll och skratta åt min egen misär. Ett gott skratt förlänger livet. Har jag hört.