Here we go again

Jaha, då var det dags igen då. Dags att dra igång Melodifestivalcirkusen. Ni som följt mig ett tag vet ungefär vad jag tycker om det hela. Men nu är det ju så att vi har en sjuårig Storasyster i familjen. Då får föräldrarna lägga sådana åsikter åt sidan och bita ihop. Om man har en sjuårig Storasyster i familjen då är det Melodifestivalen som gäller. Vare sig vi vill eller inte. Det är bara att duka fram popcorn och genomlida spektaklet. Så är det. Har vi tur kan vi lura Kråkungarna i säng innan omröstningen. Ibland fungerar det. Ibland inte.

Nåja. Idag har vi pulsat i snö, byggt snögubbar och kokat soppa på en spik. Kylskåpet är tomt. Väldigt tomt. Dålig tajming så här inför helgen kan man tycka. MammaMu orkade bara inte åka och handla idag. Inte igår heller för den delen. Bara tanken på att trängas på ICAmaxi gav mig rysningar. Då trollar jag hellre med knäna och kokar soppa på en spik. Faktiskt. Och i morgon är lunchen i hamn. I morgon bjuder Kråkungarnas morfar på Kroppkakor. Åh vad jag längtar. Det var såå länge sedan. Det finns såå många fördelar med att flytta hem igen. Pappas Kroppkakor är en av dem. Faktiskt!

(Nästan) allting har en baksida...

Å ena sidan är jag glad för att jag faktiskt inte fått sparken. Ännu. Jag har en lön. Och jävligt mycket surftid.
Å andra sidan är det fortfarande skittråkigt att inte ha något att göra och humöret blir sämre för varje dag som går. Och det känns väldigt onödigt att ta sig till jobbet varje dag.

Å ena sidan är jag tokglad för att vi har vinter och snö.
Å andra sidan är det rent livsfarligt att köra bil på överblåsta småvägar. Jag är van vid översaltade motorvägar och blask. Inte packad snö, is och drivbildningar.

Å ena sidan är jag oerhört glad och tacksam över att kunna köra bil igen.
Å andra sidan var det ju det här med snön. Snart ligger bilen i diket.

Å ena sidan ignorerade jag glasögonångesten. Jag blundade, pekade och valde. Skönt att det är gjort.
Å andra sidan är ångesten ännu större nu. Tänk om jag valde fel. Snordyrt blir det också.

Å ena sidan är det fredag idag. Så nu tar jag helg!

Glasögonångest

Jag är i det närmaste blind. Det har jag alltid varit. Klarade mig länge med linser. Nu funkar det inte längre. Inte bra i alla fall. Jag är alltså starkt beroende av min av glasögon. Det är dags för nya. Hög tid. Saker som glasögon är inte prioriterat när livet är vänt upp och ner. Det är först nu när livet börjar återgå till det normala som man kan ägna sig åt de mindre problemen. Skitsakerna. Dock inte helt enkla för det. När man vet att glasögonen kommer att gå på en halv förmögenhet, bara för att man råkar vara halvblind, så vet man också att man kommer att få dras med dem ett par år. Det är inte bara att köpa nya om ett halvår när man tröttnat på dem. Paret jag har nu har jag tydligen haft i tre år. Då vill man att de ska bli bra. Då vill man trivas i sina glasögon. Det vill man. Det vill jag. Trist då att jag inte hittar några som jag trivs i. Verkligen trist. För det är lite akut. Det här med nya brillor. Kråkungarna har skrattat åt de jag har haft hemma. Åtminstone Storasyster. Lillebror han är så snäll så han säger att jag är fin i alla. Han är bra på komplimanger den Kråkungen. Undrar vem han har fått det ifrån. (Inte är det pappan i alla fall). Storasyster skrattar och maken rynkar på näsan och säger "de blir väl bra". Mycket övertygande. Verkligen. Nä, det blir retur på den här omgången med. Det är inte lätt att vara ko och nästan blind. Inte alls lätt.

Skolkade från jobbet idag

Gissa vad jag gjorde istället?!

Jag utnyttjade den timmen som solen var framme idag till något mycket bra. Motion för kroppen och balsam för själen. Att glida fram i vårt eget skidspår. Precis utanför dörren. Det som bara delas med harar och rådjur och som spåras av maken i pannlampans sken om nätterna. Själv fördrar jag dagsljus. Och sol.
 

Det liksom bara flyter på...

Jag tror att lugnet har infunnit sig. Det tillfälliga lugnet. Jag tror att det är lättnaden över att allt är åter till det normala. Alla känner det. MammaMu är åter mobil och kan sköta alla omärkbara måsten i det tysta. Ni vet alla de där sakerna som inte märks att de görs, som bara märks om de inte görs. Fylla på kylskåpet, köpa kalaspresenter till oräkneliga kalas, hämta ut paket på posten, turen till apoteket, inhandla nya vantar när de gamla helt plötsligt är försvunna, uppgradera Kråkungarnas strumpförråd eftersom alla strumpor helt plötsligt blivit fem centimeter för små... ja ni fattar. Dessa ärenden är inte längre några heldagsprojekt som innefattar hela familjen. Gott så. Alla mår bra av det normala. Till och med MammaMu.

Visserligen har ingen förändring skett på jobbet. Det positiva är att jag därför kan komma sent, ta lång lunch och sluta tidigt. Det är bra. För då hinner jag göra alla omärkbara ärenden. Det gör dem ännu mer omärkbara. Det negativa är att jag bara väntar. Väntar på en uppsägning. Den kommer vilken dag som helst nu. Jag känner det. Snart har de nått den magiska gränsen för hur mycket pengar jag får kosta innan de ger upp. Nu finns det inte ens några "kanske"-jobb på gång, så det ser mörkt ut. En annalkande uppsägning känns ju förstås i magen. Smolket i bägaren. Men vi är inte där ännu. Jag tar det då. Det har varit så mycket skit den sista tiden så jag orkar inte oroa mig. Jag tar det då. Nu vill jag bara njuta av lugnet.

Snön gör alla på gott humör. Kråkungarna är ute och bygger snökojor, åker pulka och skidor. Åtminstone på helgerna när man ser något. MammaMu har åkt sina första, vingliga kilometer i skidspåret. Det var jobbigt men skönt. Jag behöver komma igång nu. Flåset är nere i botten och vågen visar topprekord. På ett dåligt sätt alltså. Jag törs knappt titta mig i spegeln. Ryggen är sämre än någonsin. Det är hög tid att ta sig i kragen. Nu när allt är tillbaka till det normala är det dags att ta tag i det. Faktiskt.

Barnarbete

Det är väl inte förbjudet?! Inte när det är frivilligt?!

Igår när jag var hemma med Kråkungarna gick den friska kråkungen ut och skottade snö. Han tyckte att pappan hade slarvat kvällen innan. Pappan hade lämnat flera snöhögar på gårdsplanen. Dessa skulle bort. Tyckte Lillebror. Han gick således ut och började bära snö tvärs över gården. Han är en riktig kämpe. En slitvarg. Inne satt Storasyster och jag och skakade på huvudet och log åt vår envisa Lillebror.

Snödeprivation

Det är tydligt nu. Att hela familjen är gravt snödepriverad efter att tillbringat de nio senaste vintrarna på Västkusten. Det märks tydligt nu när snön äntligen har kommit till Östergötland. Vi älskar det. De nitton minusgrader som vi hade härom morgonen var så välkomna. Hellre -19 och snö än +5 och regn. Helt klart. Dessvärre fick Storasyster feber lagom till att snön kom. Det är tydligen så att någon av Kråkungarna måste bli sjuk när snön kommer. När Lillebror och pappan har varit ute och åkt skidor i trädgården har Storasyster suttit inne vid fönstret och storgråtit. Därför fick hon följa med ut i kväll. Kanske inte ett helt vettigt beslut eftersom hon lät som en gruvarbetare i luftrören när hon kom in. Vi får väl se om hon är frisk nog att komma iväg till skolan i morgon. Vi hoppas på det. Vår grava brist på snöupplevelser de senaste åren är nog orsaken till att pappan i skrivande stund är ute. Han är ute på gärdet och spårar med skidorna i kolmörkret. Det är nog tur att det är mörkt. De är inte vana vid galningar som oss häromkring. Det finns inte ens tillräckligt med snö. Gräset sticker fortfarande upp genom snön, men maken spårar. Förhoppningen är väl att vi ska kunna åka allihop till helgen. Jag vill gärna se var jag åker så jag väntar till helgen. Vi får väl hoppas att det kommer lite mer snö också. För att slippa bli idiotförklarade. En sak är i alla fall säker - i helgen ska vi ut. Vi har så många års snölek att ta igen. Vi får jobba hårt.

Den kom till slut!

Det är vitt ute. Vi har fått snö. Inga mängder. Men det är vitt. Vilken skillnad. Det blir ljust. Vi kan vara ute. Idag har vi varit ute och lekt hela dagen. Vi har gått igenom hela repertoaren - längdskidor, pulka, snowracer, surfplatta, slalomskidor och stjärtlapp. Med varierande framgång. Men ändå. Vi ha lite ont om ordentliga backar häromkring. Dessutom var det blött under snön så allt frös fast. Decimetertjocka islager under skidor och medar. Men skam den som ger sig. Vi hade roligt i alla fall. Vi har ju snö. Söndagen blev en riktig hit.

Tänk vad lite snö kan göra för humöret.

Regn, regn, regn

Grått, grått, grått.
Lera, lera, lera.

Det utlovade snöfallet som vi sett fram emot i flera dagar, det kommer inte. Istället får vi mer regn. Man kan tro att vi bor kvar i Göteborg. Jag börjar faktiskt ledsna nu.

Äntligen fredag!

En efterlängtad dag.

Jag vet att det har varit väldigt mycket gnäll i den här bloggen på senaste tiden. Surkärringens blogg, liksom. Jag vet att allt bara är småsaker. Inga värdsliga problem. Ett par fågelskitar i Mississippi. Inget som märks i det långa loppet.

Egentligen har jag det väldigt bra och jag har mycket att vara tacksam för. Det är bara det att jag glömmer bort att påminna mig om det emellanåt. Jag har världens finaste familj. Två fina Kråkungar som faktiskt varit ganska sansade den senaste tiden. De kanske kompenserar för mammans mindre balanserade sinnelag. Vad vet jag. Kråkungarna har även världens bästa pappa. En man som alltid prioriterar familjen och är närvarande. Han kanske inte alltid har koll på tandläkartider, studiedagar och gympapåsar, men han är en jävel på att bygga lego, snökojor och garage. Det är även oftast han som ser till att det kommer mat på bordet. Utan honom skulle det bli mycket smörgåsar.

Det viktigaste av allt är att vi alla mår bra och är friska. Att den här familjen faktiskt inte har drabbats av något allvarligare än öroninflammation eller några streptokocker. Det är jag så innerligt tacksam för. Jag är även så lyckligt lottad att jag har alla mina nära och kära kvar i livet. Att de är friska och pigga. Jag vet att det inte är alla förunnat. Dessutom har vi kommit dem närmre nu när vi flyttat hem. Det är fint.

Jag vet att jag egentligen inte har en enda anledning att gnälla. Jag har faktiskt ett jobb. En bra lön. Än så länge. Det är det inte heller alla som har. Att jobbet för tillfället inte har något som helst innehåll är ju övergående. På ett eller annat sätt. Det kunde varit värre. Mycket värre.

Vi har hittat hem. Vi har faktiskt gjort det. Flytten var ett bra beslut och vi känner oss hemma. Vi kommer att få det bra här och jag är så glad att vi faktiskt genomförde detta enorma projekt. Det var värt allt slit. Flera gånger om. Vi trivs här och jag tror att jag talar för alla i familjen.

Det är nyttigt att reflektera lite över livet då och då. Sätta allt i perspektiv. Att förstå att det faktiskt inte är så illa egentligen. Även om det känns så när motgångarna ställer sig på kö.

Äntligen fredag. Bara det är ett skäl nog att vara glad..