Snödeprivation

Det är tydligt nu. Att hela familjen är gravt snödepriverad efter att tillbringat de nio senaste vintrarna på Västkusten. Det märks tydligt nu när snön äntligen har kommit till Östergötland. Vi älskar det. De nitton minusgrader som vi hade härom morgonen var så välkomna. Hellre -19 och snö än +5 och regn. Helt klart. Dessvärre fick Storasyster feber lagom till att snön kom. Det är tydligen så att någon av Kråkungarna måste bli sjuk när snön kommer. När Lillebror och pappan har varit ute och åkt skidor i trädgården har Storasyster suttit inne vid fönstret och storgråtit. Därför fick hon följa med ut i kväll. Kanske inte ett helt vettigt beslut eftersom hon lät som en gruvarbetare i luftrören när hon kom in. Vi får väl se om hon är frisk nog att komma iväg till skolan i morgon. Vi hoppas på det. Vår grava brist på snöupplevelser de senaste åren är nog orsaken till att pappan i skrivande stund är ute. Han är ute på gärdet och spårar med skidorna i kolmörkret. Det är nog tur att det är mörkt. De är inte vana vid galningar som oss häromkring. Det finns inte ens tillräckligt med snö. Gräset sticker fortfarande upp genom snön, men maken spårar. Förhoppningen är väl att vi ska kunna åka allihop till helgen. Jag vill gärna se var jag åker så jag väntar till helgen. Vi får väl hoppas att det kommer lite mer snö också. För att slippa bli idiotförklarade. En sak är i alla fall säker - i helgen ska vi ut. Vi har så många års snölek att ta igen. Vi får jobba hårt.