Det liksom bara flyter på...

Jag tror att lugnet har infunnit sig. Det tillfälliga lugnet. Jag tror att det är lättnaden över att allt är åter till det normala. Alla känner det. MammaMu är åter mobil och kan sköta alla omärkbara måsten i det tysta. Ni vet alla de där sakerna som inte märks att de görs, som bara märks om de inte görs. Fylla på kylskåpet, köpa kalaspresenter till oräkneliga kalas, hämta ut paket på posten, turen till apoteket, inhandla nya vantar när de gamla helt plötsligt är försvunna, uppgradera Kråkungarnas strumpförråd eftersom alla strumpor helt plötsligt blivit fem centimeter för små... ja ni fattar. Dessa ärenden är inte längre några heldagsprojekt som innefattar hela familjen. Gott så. Alla mår bra av det normala. Till och med MammaMu.

Visserligen har ingen förändring skett på jobbet. Det positiva är att jag därför kan komma sent, ta lång lunch och sluta tidigt. Det är bra. För då hinner jag göra alla omärkbara ärenden. Det gör dem ännu mer omärkbara. Det negativa är att jag bara väntar. Väntar på en uppsägning. Den kommer vilken dag som helst nu. Jag känner det. Snart har de nått den magiska gränsen för hur mycket pengar jag får kosta innan de ger upp. Nu finns det inte ens några "kanske"-jobb på gång, så det ser mörkt ut. En annalkande uppsägning känns ju förstås i magen. Smolket i bägaren. Men vi är inte där ännu. Jag tar det då. Det har varit så mycket skit den sista tiden så jag orkar inte oroa mig. Jag tar det då. Nu vill jag bara njuta av lugnet.

Snön gör alla på gott humör. Kråkungarna är ute och bygger snökojor, åker pulka och skidor. Åtminstone på helgerna när man ser något. MammaMu har åkt sina första, vingliga kilometer i skidspåret. Det var jobbigt men skönt. Jag behöver komma igång nu. Flåset är nere i botten och vågen visar topprekord. På ett dåligt sätt alltså. Jag törs knappt titta mig i spegeln. Ryggen är sämre än någonsin. Det är hög tid att ta sig i kragen. Nu när allt är tillbaka till det normala är det dags att ta tag i det. Faktiskt.