Glasögonångest

Jag är i det närmaste blind. Det har jag alltid varit. Klarade mig länge med linser. Nu funkar det inte längre. Inte bra i alla fall. Jag är alltså starkt beroende av min av glasögon. Det är dags för nya. Hög tid. Saker som glasögon är inte prioriterat när livet är vänt upp och ner. Det är först nu när livet börjar återgå till det normala som man kan ägna sig åt de mindre problemen. Skitsakerna. Dock inte helt enkla för det. När man vet att glasögonen kommer att gå på en halv förmögenhet, bara för att man råkar vara halvblind, så vet man också att man kommer att få dras med dem ett par år. Det är inte bara att köpa nya om ett halvår när man tröttnat på dem. Paret jag har nu har jag tydligen haft i tre år. Då vill man att de ska bli bra. Då vill man trivas i sina glasögon. Det vill man. Det vill jag. Trist då att jag inte hittar några som jag trivs i. Verkligen trist. För det är lite akut. Det här med nya brillor. Kråkungarna har skrattat åt de jag har haft hemma. Åtminstone Storasyster. Lillebror han är så snäll så han säger att jag är fin i alla. Han är bra på komplimanger den Kråkungen. Undrar vem han har fått det ifrån. (Inte är det pappan i alla fall). Storasyster skrattar och maken rynkar på näsan och säger "de blir väl bra". Mycket övertygande. Verkligen. Nä, det blir retur på den här omgången med. Det är inte lätt att vara ko och nästan blind. Inte alls lätt.