En fet käftsmäll

Det var väntat. Jag trodde jag var förberedd. Men även det väntade träffar en som en fet käftsmäll och en spark i magen. Tydligen.

Allting började ju kännas bra igen. Jag hade ju precis kravlat mig upp på banan. Sen kommer smällen och jag är åter nere i gyttjan. Det går långsamt att kravla sig upp men jävligt snabbt att falla ner i igen. Det går jävligt snabbt. Tydligen. Vi får se när jag kommer upp igen. Om jag kommer upp igen.

Men då vet ni. Profetian har slagit in. Varför skulle den inte göra det. Liksom.

Vart tog vintern vägen?

Ute är det grönt. Och grått. Och skitigt. Och tråkigt.

Jag förstår att många är glada nu. Rent av lyckliga. Många verkar föredra lera, mörker och slask framför snö, krispig kyla och livsgivande ljus. Det har jag förstått. Jag hör det överallt. I affären. På Facebook. På jobbet och på gatan. Folk som småpratar över vädret. Beklagar sig. Letar vårtecken i början av januari. Folk som säger att det minsann räcker med snö nu. Att de är trötta på all snö. Att våren gärna får komma.

Jag förstår ingenting. Vår i början av februari. När hände det senast. Jag hade förstått det bättre om vi befann oss i början av april. Det hade jag.

Själv är jag ledsen. Vi fick inte många veckor med snö. Kanske kommer vintern tillbaka. Kanske inte. Februari och mars är ju de allra bästa vintermånaderna. När solen tittar fram och faktiskt värmer. När dagarna blir längre. Dagsmeja. Takdropp. Fantastiska vinterdagar när det till och med går att sitta ute i en snödriva och fika. Snön försvann alldeles för tidigt. Nu går vi miste om allt det fina. Nu är allt grått. Skitigt. Kråkungarna går knappt att ta in i huset efter att de varit ute i tio minuter. Det är blött och lerigt. Sandigt. Överallt. Och regn. Deprimerande. Usch.

Nej ge oss ytterligare en månad av rejäl vinter. I slutet av mars kan v kanske börja tala om våren. Det är då den ska börja göra sig påmind. Inte nu. Februari är en vintermånad och snart är det sportlov. Ett sportlov som borde tillbringas i pulkabacken, på skidor eller skridskor men som tyvärr ser ut att få tillbringas inomhus i år...

Lillebrors underbara värld

I Lillebrors värld är allting möjligt.

I Lillebrors värld blir köksstolarna till en buss som kör jorden runt. Eller kanske bara till dagis.

I Lillebrors värld kan mamma och pappa stega in i en butik och köpa riktiga traktorer, grävmaskiner, harvar och lastbilar till honom. Vad är problemet liksom.

I Lillebors värld kan morfar flytta berg och farfar bygga pistmaskin av en gammal trälåda.

I Lillebrors värld är det absolut inget konstigt att ha en häst i förrådet. Det går alldeles jättebra deklarerar han och tycker att vi ska åka och köpa en ponny på stört.

I Lillebrors värld är badrummet en rymdraket. Han sitter på toaletten och styr med hjälp av toarullehållaren. Genom badrumsspeglarna navigerar han bland stjärnorna.

I Lillebrors värld är Storasyster allt. Hon är den han ser upp till och vill vara som. När det väl gäller är alla tjuvnyp och gräl glömda. Då håller han henne om ryggen och försvarar eller tröstar som bara en Lillebror kan göra.

I Lillebrors värld är allt och alla vackra. Han uppskattar solen, en fin blomma eller en färgglad teckning. Han ger komplimanger som en gentleman.

I Lillebrors värld har han alltid sällskap av sina trogna låtsaskompisar. De är äventyrliga och beresta och framförallt väldigt busiga. Det är Mallan, Baggan, Sisi som har hängt med Lillebror under flera år och som försett oss med de mest otroliga historierna från sina äventyr.

I Lillebrors värld ligger framtiden öppen. Han kan bli precis vad han vill. Han ska bli allting. Varför välja bort när man kan bli precis allting.

I Lillebrors värld blir en liten kulle till Mount Everest.

I Lillebrors värld har fantasin inga gränser.

I Lillebrors värld är allting möjligt.

Det är helt fantastiskt att få ta del av Lillebrors underbara värld.

Gårdagens insikt

Jag behöver träna. Jag menar hårdträna. Eller åtminstone röra på mig. Ibland. Det känner jag. Inte minst idag. För idag kan jag inte röra mig. Ett tecken så gott som något.

Vi åkte till skidbacken igår. En heldag i backen utan liftköer. Det sätter sina spår. Speciellt när man har Kråkungar som inte vill vila och allra minst åka hem efter sju timmar i backen. MammaMu ville vila. Hela tiden. Hon tyckte också att det var dags att åka hem. Före alla andra. Det var så jag insåg att jag måste träna. För att orka med. Kråkungarna har blivit stora. De orkar mer. De orkar massor. MammaMu har också blivit stor. Jättestor. Men jag orkar ingenting. Orättvist kan tyckas. MammaMu har blivit så stor att skidbyxorna har krympt och avståndet till pjäxspännena har ökat. Märkligt. Sorgligt. Men det blir väl så. Det är lätt hänt när man äter för att man är glad, äter för att man är leden, äter när för att man har tråkigt, äter för att man är stressad och däremellan äter för att man är hungrig. Då blir det nog så. Speciellt efter den här hösten. Det har funnits många ursäkter. Det vill jag lova. Jag är bra på ursäkter. Helt klart.

Nu har vi börjat fundera. Fundera på om vi inte ska försöka komma iväg till Österrike i år igen. Vi har inte bestämt oss än. Inte riktigt. Det är en lång resa. Men så värt den. Men då måste MammaMu vara i bättre fysisk (och psykisk) kondition än igår. Helt klart. Träningsvärken gör sig påmind idag. I allra högsta grad. Vadmusklerna och lårmusklerna är minst en decimeter för korta. Det gör ont. Dessutom vill jag inte bli frånåkt. Inte av en fyraåring. Där går gränsen. Nä, är det så att vi faktiskt får tummen ur och bestämmer oss för en favorit i repris så antar jag utmaningen. Då har jag fem veckor på mig. Om fem veckor ska jag kunna knäppa de där förbannade skidbrallorna. Om fem veckor ska jag kunna knäppa pjäxorna som vanligt folk utan att stånka och frusta för att magarna är i vägen. Om fem veckor ska jag orka betydligt mer än jag gjort de i går. Om fem veckor ska jag orka hänga med mina Kråkungarna nerför backarna. Så är det.

Omysigt

Takdropp. Snöras. Fyra plusgrader. Regn.
På något sätt är det så mycket mysigare i slutet av mars än i början på februari. Just nu är det inte alls mysigt. Bara tråkigt. Okej, regnet är väl aldrig mysigt. Inte ens i slutet av mars. Men lägg till en sol i stället då. Det är ändå så mycket omysigare i början på februari än i slutet på mars. Så det så.

Överhängande risk!

Risken är överhängande.

Jag bör nog undvika att gå under takutsprånget de närmaste timmarna. Faktiskt.

Undrar vem som är sjuk, egentligen...

Idag har vi sjukt barn i huset. Eller hade. Eller nåt. Storasyster klagade på att hon hade ont i magen i morse. Lite svårt att avgöra läget. Hon brukar aldrig ha ont i magen. Tog det säkra före det osäkra och sjukanmälde henne idag. På skolan sade de att det var många som haft ont i magen med feber och huvudvärk och alla möjliga andra kombinationer. Då så. Det kanske var rätt beslut att stanna hemma. Men jag vet inte. Magvärken verkade försvinna rätt fort. Nu kommer hon bara ihåg den om man frågar. Jag tror inte att hon är dödssjuk. Faktiskt. Däremot kan man ju undra om inte MammaMu har en släng av sömnsjukan eller något för oj vad jag är trött. Efter frukosten gick jag och lade mig och sov några timmar till. Kråkungarna fick knappt upp mig ur sängen när de tröttnat på Bolibompa. Hela dagen har jag gått omkring som en zombie. Jag hade någon förhoppning om att kunna städa huset nu när jag ändå är hemma med friska(?) barn. Men nej. Det känns helt klart oöverstigligt. Jag har varit trött länge nu. I flera veckor. Total avsaknad av energi. Ständigt gäspande. Det känns inte bra. Inte alls. Faktiskt. Tror jag behöver ännu en kaffe för att hålla mig vaken så här efter lunchen. Snark.

Kommer ni ihåg?

Solen. Kommer ni ihåg den? Den är rund och lyser starkt. När den väl visar sig alltså. Oftast värmer den. Åtminstone nio månader om året. När den väl är framme. Kommer ni ihåg den?!

Jag vill bara berätta att jag såg den idag! Solen. Klart och tydligt. Så klart att det gjorde ont i ögonen. Kritvit snö och klarblå himmel.

Och vet ni vad?! Det bästa av allt. Den värmde!!

Tänkte ni på det, eller?!

I morse gick det att se ut genom fönstret och ana konturerna av snögubbar och trädstammar redan innan klockan sju. Det är fan inte illa. Jag säger bara det. Vi går mot ljusare tider. Det gör vi. Faktiskt.

Ha en underbar dag.

Here we go again

Jaha, då var det dags igen då. Dags att dra igång Melodifestivalcirkusen. Ni som följt mig ett tag vet ungefär vad jag tycker om det hela. Men nu är det ju så att vi har en sjuårig Storasyster i familjen. Då får föräldrarna lägga sådana åsikter åt sidan och bita ihop. Om man har en sjuårig Storasyster i familjen då är det Melodifestivalen som gäller. Vare sig vi vill eller inte. Det är bara att duka fram popcorn och genomlida spektaklet. Så är det. Har vi tur kan vi lura Kråkungarna i säng innan omröstningen. Ibland fungerar det. Ibland inte.

Nåja. Idag har vi pulsat i snö, byggt snögubbar och kokat soppa på en spik. Kylskåpet är tomt. Väldigt tomt. Dålig tajming så här inför helgen kan man tycka. MammaMu orkade bara inte åka och handla idag. Inte igår heller för den delen. Bara tanken på att trängas på ICAmaxi gav mig rysningar. Då trollar jag hellre med knäna och kokar soppa på en spik. Faktiskt. Och i morgon är lunchen i hamn. I morgon bjuder Kråkungarnas morfar på Kroppkakor. Åh vad jag längtar. Det var såå länge sedan. Det finns såå många fördelar med att flytta hem igen. Pappas Kroppkakor är en av dem. Faktiskt!