Om några timmar kör vi!

Sitter och väntar på att Storasyster ska sluta skolan för dagen. Sen kör vi. Vi har en lång natt framför oss. Vi får väl se i efterhand om idén att sträckköra under natten var en bra idé eller inte. Just nu lutar det åt inte. Men vi är laddade. Snart får jag återse mitt andra hemland. Mycket snart.

Yes, äntligen något som går i rätt riktning!

Första delmålet avklarat. Det gick vägen. Första intervjuomgången tog mig vidare i processen. Jag ser det som en framgång. Äntligen lite flyt. Nu ä det den "vanliga" intervjun kvar. Tjugofem procents chans att jag har den bästa erfarenheten och kompetensen. Sjuttiofem procents risk att jag inte har det. Om man väljer att se det från den sidan. Dessvärre lär det dröja ett tag innan vi vet vilket. Nästa intervju är inbokad längre fram i tiden. Det blir mer spännande så.

Den här gången är det min tur. Det ska gå vägen.

Nu fokuserar jag på resan. På packningen. Hoppas på att den också ska få lite flyt. Oceaner av tid har sinat till en liten bäck som snart förångas. Det går inget vidare. Skulle hellre suttit i solstolen.

Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.

Off season

Det precis som vanligt. När alla andra postar cykel- och snödroppeinlägg på fejjan och deklarerar vårens ankomst, då förbereder vi oss som bäst för vinter och snö. Så är det alltid. Här provas det skidpjäxor och tvättas skidställ. Så gör vi. Visserligen har jag även hunnit med att krypa upp i lä för lapa i mig några efterlängtade solstrålar. Det har jag. Det var härligt. Å cyklat det har Kråkungarna gjort halva vintern så det var liksom inget särskilt med det idag. Dessutom kan det ju diskuteras hur mycket vinter det egentligen är dit vi ska. Prognosen visar tio plusgrader och strålande sol nästa måndag. På 1700m höjd. Perfekt om man gillar slush och vattenskidåkning. Det gör jag. Jag gillar allt. Bara solen skiner. Särskilt mycket gillar jag att svänga in till en solstol och beställa in en stor kall öl när fötterna värker och strupen är torr. Det gör jag.

Men visst, prognosen hinner nog ändra på sig. Det gör den alltid.

Hopp och hopplöshet

Det här livet är inte så glamoröst. Livet som hemmafru. Inte alls faktiskt. Jag tror att jag skulle bli galen. Förr eller senare. Alltså har jag en viss press på mig. Att lyckas.

Jag har inte varit hemma många dagar. Som några av er förstått så har de sagt hej då till mig på jobbet. Smärtgränsen var nådd. Jag blev för dyr. Är anställd ytterligare några veckor men blev arbetsbefriad direkt. Jag är inte förvånad. Det var väntat. Ändock jobbigt. Bara tanken på att bli involverad med arbetsförmedlingar och A-kassor gör mig smått illamående. Det ligger ännu några veckor fram i tiden. Jag ignorerar. Hoppas slippa. Mycket kan hända än.

Jag har alltså som målsättning att lyckas med det omöjliga. Nytt jobb. Nu.

Igår tändes ett hopp. Jag blev glad. Full av tillförsikt. Ett steg närmare. Åtminstone en möjlighet. Idag ändrades spelreglerna och hopplösheten kom som ett brev på posten. Oddsen försämrades kraftigt. Det är inte kört. Men vägen fram är lång. Alldeles för lång för att det ska kännas bra.

Jag hade någon förhoppning om att vinden vänt. Att motvinden var borta. Att jag för en stund ska få glida i medvind. Att det är min tur nu. Det verkar inte så.

Men visst. För all del. Jag kan ha fel.

MammaMu städar inte så noga

Vi är hemma idag. Jag och Lillebror. På schemat står städning. I min värld gör man då så lite som möjligt på snabbast möjliga tid för att därefter få tid att njuta lite av ledigheten. Det är sällan städningen genomförs särskilt noggrant. Det tillstår jag. Idag fick jag hjälp. Av en ihärdig Lillebror. Först gick han efter mig med vår Ergo Rapido när jag dammsög. Genom hela huset följde han mig och dammsög så att han blev genomsvettig. Därefter tog dammtorkningen vid. MammaMu slarvade sig igenom huset i en rasande fart medan Lillebror tog sig an sin uppgift - att torka av vardagsrumsbordet. Jag lovar, det har aldrig varit så rent. Han har våttorkat över, under och överallt i tre omgångar, samtidigt som han hojtat; "Mamma, jag städar noga. Du är ju jätteslarvig." Ja där fick jag. Jag anser mig vara klar sedan länge och har övergått till bloggande. Lillebror han fortsätter sitt städuppdrag. Motionscykeln, lyftkranen, hockeyspelet och MammaMus skrivbord har aldrig varit så rena. Det är ju tur att någon i familjen tycks vara född med en städgen i alla fall...

Acklimatiserade!

Vi har ju som bekant flyttat ut på landet. Precis i närheten av vårt hus ligger en stor gård. De senaste veckorna har de tömt gödselbrunnen och kör fram och tillbaka med traktor och gödselsläp på vägen utanför vårt hus. Jag antar att de förbereder vårbruket. Läget var likvärdigt när vi flyttade in i augusti. Då förbereddes höstbruket. Då i augusti när Kråkungarna klev ut ur bilen på sin nya adress för första gången luktade det ordentligt av gödsel. Precis som det gör nu. Kråkungarna, tillika stadsbarnen, rynkade på sina små näsor och utbrast "Det luktar bajs! Bläää!". De var inte direkt imponerade av lukten. En lukt som dominerar omgivningarna mest hela året runt. Därför blev jag lite full i skratt nu i morse. Vi öppnade ytterdörren och gödseldoften slog emot oss. Då sprang Lillebror ut på gården och utförde någon form av lycklig morgondans samtidigt som han för full hals gastade; "Åh vad det luktar gott! Åh vad gödsel luktar gott!". Och han menade allvar. Och jag är beredd att hålla med honom. Faktiskt.

Snacka om att vi har acklimatiserat oss!

Om sexton dagar!

Om drygt två veckor drar vi. Om sexton dagar sätter vi oss i bilen och kör 150 mil söderut. Vi gör det igen. Trots att jag lovade mig själv att vi skulle ta flyget nästa gång. Man glömmer fort. Vi visste inte om det skulle bli någon resa i år. En massa frågetecken och svårigheter att planera gjorde det hela ganska osäkert, men nu har vi bestämt oss  Om två veckor kör vi. Jösses vad jag längtar. Det ska bli skönt med semester. Även om det är av den lite mer ansträngande sorten. Skönt att bara koppla av allt. Alla osäkerheter. Alla frågetecken. Framtiden. Vi behöver det här. Jag behöver det här. Snö. Sol (förhoppningsvis). Skidåkning. Mitt älskade Österrike.

Dagens vårtecken...

AC:n i bilen fick jobba idag. Det tar jag som ett vårtecken. Inte för att jag är överlycklig. Jag tycker att det är en månad för tidigt. Det är fortfarande februari. Februari är en vintermånad. Då ska vi ha snö och minusgrader. Inte 12 plusgrader. Inte alls. Vårtemperaturerna får gärna vänta en månad till. Solen är välkommen. Det kan jag tycka. Och ljuset. Det var ljust halvsju i morse. Det gillar jag.

Men snön. Var fan är snön. Hur ska vi nu kunna lyssna på takdropp och glädjas åt snödropparna som gräver sig upp genom snön längst in till husknuten. Det finns ju ingen snö.

Ur led är tiden.

Nästa år väljer jag menyn!

Jag fyller tydligen år idag. En herrans massa år. Säger de. Inget att fira egentligen, men eftersom jag är hemma med sportlovslediga Kråkungar lät jag dem bestämma dagens födelsedagsmeny. Jag tror inte att menyn går till historien som världens nyttigaste. Det tror jag inte. Vad sägs om pannkakor med sylt och grädde följt av en gräddtårta till eftermiddagsfikan. Sedan toppar vi det med en smörgåstårta lagom till kvällen. Vilken meny, va?! Grädde på grädde. Tårta på tårta. Vi har ännu inte kommit halvvägs genom dagen och jag mår redan illa. Nästa år väljer jag menyn. Det gör jag.