Julkänsla

Hur är det egentligen med julkänslan? Min vill inte riktigt infinna sig. Inte alls faktiskt.

Tycker tyvärr mest att det är en massa stress och måsten så här veckorna innan jul.

Egentligen gillar jag julen. Eller, jag gillar tanken på julen. På höstkanten kan jag längta efter julen - lamporna, musiken, lukterna. Jag längtar efter att få mysa med glöggen framför brasan. Pyssla. Baka. Äta. Tindrande ögon och söta tomtar.

Ju närmare julen jag kommer desto svagare blir den känslan och stressen och alla måsten kommer krypandes. Jag börjar långsamt inse att det inte blir en sån där Bullerbyjul i år heller. Jag vill så gärna ge mina barn en mysig julkänsla, men det går inte. Kanske beror det på att vi åker iväg över jul. Till släkten. Vi far runt som ett ambullerande tivoli mellan gästrummen. Vi får liksom ingen egen jul. Hemma. Inga egna traditioner. Å ena sidan är det skönt att få allt serverat. Slippa tänka på julmaten. Och jag skulle inte vilja ha släkten att fira jul hos oss. Nä det vill jag inte. Ännu mera stress.

Nä, jag längtar efter ett egna traditioner och ett firande i lugn och ro. Hemma hos mig har vi alltid bara varit den lilla familjen som firat hemma. Mamma, pappa, jag och min bror. Granen kläddes dagen före dopparedagen. Uppesittarkväll. Pirr. Julafton var julafton. Tomten kom inte både julafton och juldagen som han tydligen gör nu för tiden. Kalle Anka hanns med och jag fick julgodis i min julstövel. Nu hinner jag inte med att ge mina barn gott julgodis i stövel mellan alla skålar med annat julgodis som ingen tycker om men äter ändå. Ikväll kan vi inte julmysa för då måste MammaMu fara runt som ett skållat troll och packa. Kråkungarna bör nog sova tidigt för att orka med julens tighta schema... Ja, ni hör ju själva. Det är något som inte riktigt stämmer. Och egentligen har vi det ändå ganska lugnt på julen. Ingen stor släkt. Det finns de som far runt till tio ställen och ändå älskar julen.

Jag hoppas att julkänslan infinner sig. Snart. Jo, den kommer nog...