Ja då är vi igång!

Första febern efter semestern. Nu rullar det på. Erfarenheten säger det. Även om första febern lät dröja. Nu får vi bara hoppas att jag har fel. Att den dagliga shoten Actimel och flytten till torrare trakter hjälper till. Att vi slipper VAB-träsket med VAB varannan vecka fram till jul. Vi får hoppas.

Det är lite synd om Lillebror. Han har väntat på den här dagen. Dagen med Grävmaskinen. Vi har en grävmaskin i trädgården. Det är inte varje dag en maskintokig fyraåring har en alldeles riktig grävmaskin i trädgården. Han var ute på förmiddagen och studerade den noga. Sen smällde febern till. Nu får han inte gå ut. Vilken mardröm. En alldeles riktig grävmaskin och han får bara titta på den genom fönstret. Det är inte lätt att vara liten. Vi får väl trösta honom med att den kommer tillbaka. Till våren. Vi har en hel del grävjobb som måste göras. En hel del.

En lugn morgon

Vinkade av Storasyster vid skolbussen tjugo över sju i morse. Tre minusgrader. Sol. Frost. Det är riktig vinter det. Så vackert. Nu saknas bara snön. Minns knappt att temperaturen någonsin hamnade under nollan i Göteborg. Minns bara regn. Men jag kan minnas fel. Jag erkänner det.
Lillebror fick sova. Vi stannade hemma en extra timme. Bara för att. Drog fötterna efter oss. Lekte (i alla fall en av oss). Kramades. Det var precis vad vi behövde. Lillebror och jag. En extra timme till att vakna och kramas. Det är en fantastiskt bra start på dagen. Den tiden borde vi ta oss oftare. Mycket oftare.

Kontraster

Igår var jag övertygad om att sommaren ännu inte släppt taget. Inte på riktigt. Inte än. Anledningen var att mina Kråkungar kom hem med världens finaste sommarbukett. Direkt från stubbåkern.

Om det fortfarande går att plocka midsommarblommor som Blåklint och Rödklöver, så kan ju inte sommaren vara slut ännu.

Eller? 

Idag är jag inte riktigt lika övertygad. Inte när jag fick hugga mig genom isskorpan på bilen. Inte när jag kunde krama årets första snöboll av isskrapet och kasta på Kråkungarna. Nej, idag är jag inte riktigt lika övertygad. Idag känns det verkligen som att hösten är här. För att stanna.

Vilka kontraster ändå. Igår plockade Kråkungarna sommarblommor. Idag skrapade MammaMu is.

Se det från den ljusa sidan...

Den största fördelen med att ha insett att hösten är här för att stanna, är att jag nu äntligen får börja längta efter vinter och snö! Åh vad jag ser fram emot den första snön!

Fredag morgon...

Klockan åtta. En fredagsmorgon. Det är precis då man vill stå hos fotografen. För att ta porträttbild till jobbet. Exakt då. Fredag morgon. Finns det NÅGON tidpunkt i veckan man ser tröttare ut än då. Jag tror inte det. Inte blev det bättre av att jag trodde att det bara skulle tas en bild av huvudet och ner i brösthöjd. Max. Klädde mig därefter och brydde mig inte särskilt mycket om outfiten från naveln och ner. Big mistake. Det skulle visst tas ett halvkroppsporträtt också. Det hade jag alltså inte haft med i beräkningen. Kul, kul. Bilringarna (modell traktordäck) hade väl inte gått att dölja i några kläder, men jag hade väl inte behövt ha jeans i alla fall. Skit samma. Jag hoppas att gästspelet på det här företaget blir kort. Jag vet inte hur. Men kort ska det bli. Alltså ska inte bilderna användas så länge. Jag har för övrigt fortfarande inte fått något att göra. Så jag fortsätter att surfa. Har dock övergått till mer personliga saker som semesterresor och sånt. Har liksom tröttnat lite på "självstudierna" nu.

Förnekelse

Jag ignorerar. Försöker i alla fall. Jag försöker ignorera att jag faktiskt skickade iväg Kråkungarna med mössa, vantar och fleecetröja i morse. Det kan inte vara sant. I förra veckan hade de sommarkläder. Vad hände?!

Oro

Det börjar långsamt gå upp för mig, att jag i rollen som mamma till världens finaste Kråkungar aldrig kommer att kunna koppla av och sluta att oroa mig. Oron finns där. Ständigt närvarande. Som en oformlig klump. Som ständigt antar nya former. Ibland är det mest en sorts allmän oro för att de har för långa dagar på förskolan eller att de ska få allvarliga men av att ha en mamma som är konstant sur och gnällig, över uppfostran eller otillräcklig frukost. Ibland handlar det om oron för fysiska skador, inte minst när det gäller Lillebror. Han klättrar och ramlar. Gråter en skvätt och är snart på benen för att anta nya utmaningar. Oftast går det bra. Men tänk den dagen det inte går lika bra. Den dagen oroar jag mig för. Den värsta oron är ändå den som gnager i magen när jag märker att en Kråkunge inte mår bra. Inombords. När något tynger. När något är fel. När det inte hjälper med ett plåster eller en pannkaka. När jag vill hjälpa men inte vet hur. Den oron är den värsta. 

PS.

I morse var ordningen återställd. Dessutom fanns det inte några pannkakor för att "någon" inte hade tid att steka. Allt är åter precis som vanligt alltså. Om någon nu undrar. DS.

Harmoniska Kråkungar och fundersam MammaMu

Tre mornar nu har det slumpat sig så att MammaMu har fått ansvaret att få iväg familjens Kråkungar till respektive inrättning; skola och dagis. Normalt brukar det vara en ganska utmanande uppgift som brukar innebära en hel del upprepningar (från mammans sida), en stegvis höjning av ljudvolymen och en ganska omedelbar degradering av humöret hos samtliga inblandade. Ofta brukar dessa mornar även innebära att klockan rusar. Särskilt de sista tio minuterna. De försvinner alltid.

Men idag blev jag lite fundersam. För att inte säga mycket fundersam. Något är annorlunda. De tre senaste mornarna har varit harmoniska. Lugna. Sköna. Kråkungarna har vaknat med ett gott humör. De har klätt på sig utan tjat, ätit sin frukost i normal takt och tänderna har blivit borstade utan att jag har behövt tjata, truga eller hota en enda gång. Det har till och med funnits tid över till lek och då har Kråkungarna lekt tillsammans. Jag förstår ingenting. Detta något är mycket förgängligt. Det är det enda jag föstår.

Jag får njuta så länge det varar. Ordningen återställdes i vilket fall när jag kom till jobbet idag. Jag råkade lösa ut larmet på kontoret. Stressnivån återgick till normalläge så att säga. Det är precis just så man vill utmärka sig när man är ny på ett jobb. Precis just så. På förra jobbet vattenskadade jag och kraschade en laptop någon av de första veckorna. Jag gillar väl att utmärka mig. Helt enkelt.

På Östfronten intet nytt

Det finns inget att rapportera. Därför finns det heller inget att blogga om. Det är så det hänger ihop. Jag sitter på en obekväm stol och ägnar mig åt självstudier (läs: surfar, gäspar och dricker kaffe) hela dagarna. Då och då avbryts självstuderna av en ångestattack. Sen återgår jag till självstudierna.

Lillebror gör dessutom klart för oss varje morgon att det INTE är okej att bli lämnad på dagis. Jag håller med honom av hela mitt hjärta, men jag har ju mina livsviktiga självstudier som jag tydligen prioriterar över min egen Kråkunge. Ni hör att resonemanget brister lite va?! Det gör det hela tusenfalt värre!

Men vi ångrar inte flytten en sekund. Den var helt rätt. Det är så mycket som blivit bättre. Det kommer ordna sig med det andra också. Det är jag övertygad om, men tills dess fortsätter jag att gnälla lite då och då. Det får jag faktiskt.

Nä, det gjorde jag faktiskt aldrig förr....

Förr, ni vet innan jag fick barn, då hände det faktiskt aldrig att jag stod och stekte pannkakor till frukost klockan tjugo över sex. Det gjorde det inte.

Av någon outgrundlig anledning händer det däremot allt som oftast nu för tiden. All frukost är bra frukost och funkar absolut ingenting annat för morgontrötta Kråkungar så är pannkakor en kanonbra frukost. En förmiddag på fastande mage är liksom inget alternativ. Så så länge det äts pannkakor måste någon steka. Det ingår liksom i dealen, men det var det ingen som informerade om på föräldrakursen på mvc. Konstigt.

Det är faktiskt inte roligt att jobba

Inte ett dugg. Jag försöker leta efter de positiva infallsvinklarna, men det går dåligt. Mycket dåligt. Kanske beror det på att jag inte fått något att göra ännu. Inget uppdrag. Jag sitter och surfar efter saker som kan vara bra att lära sig inför ett eventuellt uppdrag. Jag har heller ingen aning om vad som kan vara bra att kunna, eftersom jag inte har en aning om vad jag kommer att få för uppdrag. Lite av ett moment22 där. Att surfa och läsa lite dokument på måfå åtta timmar om dagen är hyfsat långtråkigt. Inga roliga kollegor finns att tillgå heller. De få jag träffat på klassificeras lätt under kategorin "torr som fnöske". Jomenvisstserru. Hade gärna kommit med ett positivt inlägg här idag, men jag är ledsen. Det mest positiva är väl att vi har kommit igång med jobbsökandet igen. Både jag och maken. Det gick lite fortare än planerat, men vi är väl inte förvånade. Vi visste ju att det inte var några höjdarjobb vi tog. Någon av oss. Det var bara nödvändigt för att få flytten att gå i lås. Så var det. Vi skulle faktiskt söka nya jobb. Så småningom. Men kanske inte efter första dagen. Kanske inte.

Till råga på allt har Lillebror varit tvungen att bändas loss från sin förälder varje morgon vid dagslämningen den här veckan.

Så där har ni en summering av veckan. Det suger att jobba. That's a fact!