Lite mycke

Det är lite mycket nu. Lite mycket på en gång. Många projekt. Samtidigt. Det kan upplevas som lite rörigt. Det är rörigt. Vi har väl sisådär en tre stora parallella projekt på gång i trädgården och till dessa tre stora projekt tillkommer ungefär en miljard följdprojekt. Åtminstone fyra, fem stycken i sig väldigt stora följdprojekt.  Vi brukar avsluta ett projekt innan vi påbörjar ett nytt. Men tydligen inte den här gången. Såatteee. Det finna att göra.

Kanske en pulkabacke?

Det skulle inte behöva bli några schaktmassor. Det var vad han sa från början. Grävaren. Allt skulle kunna återanvändas. Jo men visst. Det verkade ju bra. Men varför i hela fridens namn har vi då en hög med jord och schaktmassor motsvarande åtta(!) lastbilsflak i trädgården. Det undrar jag. Verkligen. Å då har de bara kommit drygt halvvägs. Vi fixar ett problem och får ett nytt, mycket större problem i gengäld. Det är svårslagen mattematik det.

Just nu överväger vi att göra en pulkabacke. En till. Vi har redan gjort en. Men problem är ju till för att lösas och en kuperad tomt är ju roligare än en platt. Särskilt på vintern. Det tycker nog Kråkungarna i alla fall. Tur att vi har lite ytor att improvisera på. Hur det sen ser ut det är sekundärt. Tydligen.

Muuu

Det är jobbigt att vara en ko. Man kan ju tycka att det är ett lugnt liv. Bara tugga och glo. Tugga lite till. Glo. Lunka. Vila. Tugga. Men så är det inte. Inte alls. Det är jobbigt. Det är flugor överallt. I ögon. I öron. Under magen. Överallt. De bits. De är envisa.

MammaMu lider lite med sina kompisar i hagen. Faktiskt. Mu.

Sommarbild

Det kan väl inte bli mycket mer sommar än så här?!

Ni kan ju gissa vilka som väntar på att få smaka!

Lycka!

Lyckan vet inga gränser för en maskintokig fyraåring som får åka med i grävmaskingen. Total lycka. Enorm stolthet.

Men även en otrolig längtan. För idag vill han också åka med. Helst hela tiden. Men då skulle de ju aldrig bli klara...

Sommarprojekt

Idag gick startskottet för det stora Sommarprojektet. I trädgården brummar grävmaskinen. Det ska den göra i några dagar. Under tiden målar maken garaget och jag planterar sommarblommorna som Storasyster och jag var och införskaffade på förmiddagen. Här ska minsann blir fint.

Idag är det sommar. Faktiskt.

Det ska bara vara så

Vi har haft en frisk vår. En oförskämt frisk vår. Hösten ska vi inte prata om. Den liknade som vanligt mest ett skämt. Men under våren var båda mina Kråkungar kärnfriska. Jag tror att vi hade en ynka liten VAB-dag i januari. Inget mer. Det brukar vara så. Att de är sjuka på hösten och friska om våren. När andra suckar över VABruari så jublar vi över att gå mot kallare, ljusare och friskare tider.

(Jag spelar högt nu. Jag vet. Jag leker med ödet och jag lär få äta upp vart enda ord. Jag vet. Men tydligen är jag så dum att jag skriver det här ändå.)

Är det då inte lite ironiskt att Kråkungarna blir sjuka i precis samma stund som MammaMu börjar nytt jobb. Jo lite. Faktiskt. Det liksom bara ska vara så. Tydligen. Storasyster som varit kärnfrisk har slagit till med två olika åkommor på två veckor. Inga långvariga grejer. Men ändå. Igår var det Lillebrors tur. Han vaknade med två igenmurade ögon. Han såg ut som han gått en match mot Mike Tyson under nattens mörka timmar. Stackars Lillebror. Det var bara att stanna hemma från dagis.

Nu har jag ju en sådan tur som har en man som oftast kan och vill vabba. Och framförallt har vi ju nu även förmånen att ha mormor och morfar nära till hands. (Vilken lyx!) Så det har löst sig. Jag ska verkligen inte klaga. Men det är ändå en stress. Att som precis nyanställd kanske, eventuellt behöva krångla och ställa in möten, introduktioner och utbildningar för att vara hemma med sjuka barn. Att inte veta om de är friska i nästa vecka.

Men det kan vara värre. Mycket värre. Det är bara att konstatera att det är så här det fungerar och gilla läget. Som alltid.

Beslutsångest

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Ibland är det ju liksom så att saker och ting inte alls går som man vill. Att man möter motgång på motgång under en väldigt lång period. Sen helt plötsligt vänder det. Då går saker och ting precis som man vill. Fast ändå inte. För helt plötsligt ställer det oväntade flytet istället till besvär.

Ett angenämt problem kan tyckas. Men det går att grubbla sig gråhårig över det mesta om man är lagd åt det hållet. Jag lovar.

Låt säga att du precis börjat ett nytt jobb. Ett jobb som har sina fördelar, men som även skulle kunna ha sina nackdelar. Beroende på hur saker och ting utvecklar sig. Det finns vissa orosmoln. Vi kan säga att det är lite tidigt att avgöra ännu. Låt oss då också säga att du har sökt ett annat jobb. Innan det blev klart med det nya jobbet. Vi kan också säga att det sökta jobbet är ett intressant jobb. Ett jobb med större koppling till det du jobbat med innan. Troligtvis skulle det jobbet även innebära en väsentligt  högre lön och något bättre förmåner som klämdagar och fler semesterdagar. Det är bara ett litet problem (förutom att du precis börjat ett nytt jobb där de har höga förväntningar på dig), den sökta arbetsplatsen ligger sex mil bort. Fyrtiofem minuter med bil. Den nuvarande arbetsplatsen ligger i samma stad. Tjugo minuter bort. Låt oss i alla fall säga att du blev kallad till intervju till det jobbet. Hur skulle du göra?

Visst skulle det vara spännande att se ditt värde. Se om din kompetens räcker för att få jobbet. Se vad de eventuellt erbjuder. Samtidigt är det otroligt jobbigt att påbörja en sådan process. Dessutom oärligt om du inte alls kan tänka dig att pendla. Eller så är jobbet så pass intressant att du faktiskt på allvar överväger möjligheten att byta jobb. Och att börja pendla. Då är det en ännu jobbigare process. Att ta beslutet att säga upp dig efter bara några månader. Tänk om du sedan tröttnar på att pendla. Tänk om du ångrar dig. Lika jobbigt skulle det nästan vara om de sedan inte alls är intresserade av dig. Men tänk om du struntar i allt ihop. Om du inte ens försöker. Och sedan ångrar dig för det. Tänk om alla tänkbara farhågor om det nuvarande jobbet besannas. Då är det ju bra om du byter jobb. I tid. Innan misslyckandet är ett faktum. Tänk om jag bara flyr. Tänk om.

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

MammaMu blir glad...

...när hon kommer hem en fredagseftermiddag och upptäcker att den vabbande maken har dammsugit hela huset. Det blir hon faktiskt. Riktigt glad. Så det så.

Det tog fyra dagar....

Precis så lång tid tog det innan MammaMu började ifrågasätta meningen med livet. Är det verkligen att jobba från morgon till kväll. Bli trött. Hämta trötta Kråkungar från förvaringsinrättning. Tjafsa sig igenom kvällen, som bara går ut på att få i sig själv och Kråkungarna tillräckligt med näring, tillräckligt snabbt, för att kunna stoppa dem i säng i en tid som åtminstone gör att de fungerar rent motoriskt dagen efter.

Är det verkligen så det ska vara. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. År efter år.

Jag tror inte det. Inte alls faktiskt. Det är inte alls så det ska vara.

Jag kanske har varit ledig för länge. Dessförinnan kanske jag jobbade på halvfart för länge. Och innan det kanske jag jobbade deltid för länge. Ända sedan Kråkungarna föddes, faktiskt. Men inte nu. Ett helt jävla idiotiskt val. Om ni frågar mig. Att jobba heltid alltså. När man inte måste.

Det tog fyra dagar. Sen längtade MammaMu hem till familjen. Den mycket trötta familjen.

Mör

Okej. Jag har börjat jobba. Å då menar jag på riktigt. Nja, alltså. Än så länge går jag mest runt och hälsar på folk, försöker minnas alla namn (heeelt omöjligt) och gör mitt bästa för att hitta rätt i lokalerna. Det tog ett tag innan jag hittade toaletterna. Och pennförrådet. Men där har jag i alla fallsatt ambitionsnivån för första veckan. Man ska inte jobba ihjäl sig. Men hur som helst så sitter jag i alla fall inte bara och slösurfar och väntar på att något vettigt ska dyka upp. Nä'rå. Här finns det arbetsuppgifter som väntar. Jag har inte riktigt hunnit att få kläm på vilka de är ännu, men jag har i alla fall förstått så mycket som att förväntningarna är högt ställda. Lite för högt om ni frågar mig. Huvuduppgiften känns just nu gigantisk. Men vi får väl se var det landar. Det ordnar sig. Det brukar det göra. På nå't sätt. Själv brukar jag delegera uppåt, men jag har en känsla att det inte fungerar den här gången. Vi får se hur jag löser det.

Det är i alla fall roligt att ha något vettigt att sätta tänderna i igen. Faktiskt.

Nu ska jag sjunka ner i tv-soffan och pusta. Man blir rätt mör av att hälsa på folk och leta efter pennförråd hela dagarna. Det blir man sannerligen.

Kosläpp på vår egen bakgård!

Idag kom de. Kossorna. Eller kvigorna för den som är petnoga. De går hur som helst från och med nu under benämningen "kossorna". Vi hade turen att vara hemma när de kom. Lillebror hade oturen att sitta uppflugen i en stor ek mitt inne i kohagen när traktorn körde in i hagen. Han fick mer eller mindre panik och skrek rakt ut. Pappan fick komma till undsättning och rädda Lillebror ur klätterträdet. Men sen så. Efter denna lilla incident kunde Lillebror och jag beskåda när fem vårystra kossor bockade och sparkade bakut medan de sprang runt hagen i full vårglädje. Storasyster som befann sig hos en kompis på andra sidan hagen hade inte alls lika bra åskådarplats. Dessutom får hon nu en mycket längre väg hem från kompisen än hon hade dit. Tji fick hon. Tänk ändå. Tänk att vi har haft ett alldeles eget kosläpp precis utan för dörren. Det är det verkligen inte alla som har. Nu ska jag gå och prata med mina nya kompisar. Känna gemenskapen. Liksom.
Kram/MammaMu

Snö... i maj

Jag gillar snö. Jag brukar dansa snödans av glädje när det vita guldet faller från himlen under årets mörka månader. Gärna redan i oktober. Jag brukar gråta när nederbörden från himlen kommer i form av regn istället för snö under dessa månader. Det brukar jag. Men. Till och med en snöälskare som jag kan tillstå att det är lite väl sent med snö i maj. Jag är nämligen även en sol och sommarälskare. Faktiskt. Därför var det väl inte med direkt glädje som jag konstaterade att det snöade i förmiddags. Snö. I maj. I början av veckan var vi liksom på stranden. Kråkungarna badade. Det gör de inte idag. Verkligen inte. Idag har de vinterkläder.

Svensk vår. Den är som den är. Helt enkelt. Bara att dra på sig täckjackan och gilla läget.